Memes vi minns I: Do I have time to get coffee?

I min Dropbox har jag en mapp som jag kallar ”Skojigt”. Genom åren har det samlats en del grejer där som jag av en eller annan anledning tycker är… ja, skojiga. I min nya bloggserie ”Memes* vi minns” tänkte jag dela med mig av några höjdare. De kommer främst i bildform, men med tiden kanske jag gör något modernt och länkar till en film eller så.

Do I have time to get coffee?

Do I have time to get coffee?


Knappar till förbannelse. Foto: CC-BY, "One Remote To Rule Them All" by Dan Zen, flickr.com

Knappar, knappar, knappar

Jag sitter och stirrar på en fjärrkontroll. Jag har nyss plockat upp den från dess plats i en liten ficka bredvid soffan. Det slår mig att det är många knappar på den. En hel massa, faktiskt. Och konstiga namn har de också. Förkortningar. Eller varianter på ord, möjligen. Ord som säkerligen har hittats på av någon lätt påstruken UX-designer under en alldeles för blöt firmafest, och som sedan passerade kvalitetskontrollen under rubriken ”Misc. functions, remote”.

Ett exempel: ”A-DSX”. Ursäkta?

Eller ”Restorer”. Var kommer det där extra r-et ifrån i slutet av ordet? Som om det liksom inte räckte med ”Restore” utan det skulle tvunget klämmas in ett r så att det blev lite som en filmtitel. En actionfilm med en b-skådis och ett helt knippe d-skådisar i rollerna. ”Steven Seagal as THE RESTORER” skulle ljuda ur biohögtalarna när trailern förtvivlat försöker locka besökare till nästa visning.

Men nu kom jag ifrån ämnet.

Anledningen till att jag började fundera på det här med knapparna på fjärrkontroller är att det borde finnas så oerhört många som det aldrig trycks på. På de fyra kontroller jag har bredvid mig används högst tre knappar på varje. Det är av/på, AV/TV och volymknapparna. Kontrollen till Apple TV:n räknas inte eftersom de (Apple alltså) redan har ställt sig den här frågan och agerat utifrån samma slutsats som fick mig att skriva det här från början: fjärrkontroller har för många knappar.

Tro det eller ej, men jag är inte den ende som funderar så här. En måste älska internet, för det ska mycket till för att en ska vara först med något.

I framtiden, när fjärrkontrollerna har klättrat ner ur träden, tämjt elden och börjat utveckla strategier för att kunna äta större djur än de själva, så kommer vi att stå på museer och fnissa åt ”MulteQ” och ”Dyn EQ/VOL”. Tills dess trycker jag vidare på mina tre knappar.

I filmens värld kan allt handla om nummer två

De kreativa krafterna vet inga gränser när de får tackla utmaningen i att associera filmcitat med när ens barn gör nummer två i blöjan. Jag postade den här nätta utmaningen på Facebook, och det tog inte lång stund innan vänner och bekanta crowdsourceat ihop en hel drös med odödliga repliker som i ett bajsrelaterat sammanhang blir rätt kul. Här kommer ett helt osorterat urval. Mycket nöje.

  • ”At my signal, unleash hell.” – Gladiator
  • ”Blire nån andra vers eller?” – Strul
  • Timon: ”Oj då! Här går allt i svart.”
    Pumbaa: ”Han är snarare gulbrun.”
    – Lejonkungen
  • ”Drums! Drums in the deep!” – Sagan om Ringen
  • ”That’s no moon.” – Star Wars: A New Hope
  • ”Here’s looking at you, kid.” – Casablanca
  • ”Wake up! Time to die.” – Blade Runner
  • ”I say we take off and nuke the entire site from orbit. It’s the only way to be sure.” – Aliens (När man sträcker sig efter den tjugonde rumpservetten för att förgäves försöka dekontaminera katastrofområdet.)
  • ”I have a bad feeling about this.” – Star Wars
  • ”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.” – Titanic (sång av Mikael Wiehe)
  • ”I love the smell of napalm in the morning.” – Apocalypse Now
  • ”Say hello to my little friend!” – Scarface

Tack till alla som bidrog till att skapa en kul tråd (ingen nämnd, ingen glömd).

P.S. Mycket medvetet har jag inte lagt till någon bild till det här inlägget. Jag vågade mig inte på att söka efter ”funny poo”. D.S.

Seriekonst på väggarna

När jag var ungefär 15 år så råkade familjen besöka restaurang Prinsen i Stockholm samtidigt som Arne Ankas pappa Charlie Christensen hade utställning där. Prinsen råkar ju vara ett av Arnes stammishak, så platsen var väl vald. Jag minns inte de exakta omständigheterna – det kan ha varit i samband med min födelsedag – men kvällen slutade i alla fall med att jag lämnade restaurangen med en alldeles äkta Arne-litografi i min hand.

Länge har den varit det enda serierelaterade konstverket som hängt på våra väggar. För något år sedan var det dock som om en liten dammlucka öppnades. Sedan dess har Christensen fått sällskap av en Kellerman (Rocky), en Ekman (Lilla Berlin) och nu senast en Darnell (Herman Hedning, 91:an). Dessutom står en jättefin Emanu-bild och väntar på lämplig plats. Den sistnämnda är kanske inte en serie direkt, men den hör definitivt hemma i samma kategori rent visuellt.

Ramat in ännu en fin poster. Den här gången fantastiska ”Home” från övergrymma illustratören @Emanu_G. Kul med konst!

Ett foto publicerat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Sjukt nöjd med min nyinramade @lilla_berlin -litografi! Nu ska vi bara hitta lämplig väggplats också. #nofilter

Ett foto publicerat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Överlag är det mycket som ska få plats på våra väggar. Praktverket är fortfarande en gul vinylspelare på svart bakgrund som jag köpte på gatan i New York 2007. Det ska bli skönt att få tillgång till mer väggyta när vi flyttar till radhus i höst.

Ett monument så gott som något: Siris planka i bryggan på Stiftsgården i Rättvik. Foto: Nicklas From

Personliga monument

Här i Uppsala finns det på flera ställen små monument till händelser som för de inblandade varit omtumlande och stora, men som för resten av befolkningen inte spelar så stor roll. Jag tänker närmast på några gatstenar i centrum, som med hjälp av ingraverad text signalerar att olika par har funnit varandra på just den platsen. Mest känd är nog ”Harry och Hulda Kadunka”-stenen utanför Hambergs fisk.

Även om jag inte är personligen bekant med något av de här paren (tror jag!) så blir jag berörd av de här plattorna. Jag tror att det har att göra med både den personliga touchen och den snygga blinkningen till gerillainstallationer och gatukonst. Det är lockande att försöka åstadkomma något eget och liknande till en speciell plats i min och H:s liv. Jag låter den idén mogna och frodas lite ett tag först, tror jag.

Tills vidare har vi däremot hakat på en möjlighet att infoga vår fina dotters fina namn i ett monument av det mer praktiska slaget. Bryggan på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik håller på att renoveras, och i samband med det fick den som ville sponsra en planka och få ett namn ingraverat på den. Sagt och gjort. Inom kort ligger det en planka med Siris namn på en av de finaste platserna i Sverige. Inte alls illa som monument betraktat.

Ärm och bän

Hade en liten fundering häromdagen. I likhet med många andra postade jag den på Twitter. #bloggakort

Ready Player One utspelar sig huvudsakligen i en avancerad spelvärld. Foto: CC-BY blakespot, flickr.com

Spielberg tacklar spännande spelhistoria

För två år sedan chansköpte jag en bok som föll mig väldigt väl i smaken. Boken heter Ready Player One och är skriven av Ernest Cline. Jag säger ”chansköpte” eftersom jag gick mycket på två bokegenskaper som alltsomoftast inte har så mycket med bokens innehåll att göra: titel och omslag. I det här fallet gick chansningen hem med dunder och brak. Det är en riktig bladvändare som riktar sig precis till den målgrupp jag tillhör: populärkulturellt intresserade 70-talister som ägde en Commodore 64 på 80-talet och inte har några problem att hänga med på filmreferenser från det tidiga 90-talets amerikanska matinérullar.

Jag ska inte gå igenom handlingen här, eller recensera boken mer än jag redan gjort. Jag nöjer mig med att jubla inombords över att ingen mindre än Steven Spielberg har åtagit sig att visualisera Ready Player One på vita duken. Premiär 2016! Inte missa!

Om du efter detta känner ett sug efter att läsa boken själv rekommenderar jag ett inköp på världens bästa bokhandel: Uppsala English Bookshop.