Throwback thursday is in heaven

Skatterna som kommer fram efter helgens bravader blir bara fler och fler. Eftersom det är torsdag och #tbt-dags så har min forna klasskompis Jon grävt extra djupt i fyndlådan och hittat en musikvideo. Inte vilken musikvideo som helst, utan en från 1992! Riktigt anno dazumal alltså. Allt som händer i den är väl preskriberat vid det här laget, så här är den. I all sin glans. Varning för filterhysteri och epileptiskt tempo i klippningen.

(Total transparens för er som inte såg det på en gång: jag är en av ynglingarna som står och hoppar i en telefonkiosk.)

"Estethuset"? Vafalls? Mediehuset ska det ju vara. Back to the scene of the crime. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Inte tjugo år till nästa gång

TL; DR: Återträffen med gymnasieklassen överträffade alla mina förväntningar. Må det inte gå 20 år till nästa gång!


För ganska exakt 20 år sedan tog jag och mina medbrottslingar på medieprogrammet, version 1.0, studenten från Lugnetgymnasiet i Falun. Bakom oss hade vi tre år av shotgun creativity, unika lärarinsatser och en stundtals imponerande improviserad agenda. Allt detta till tonerna av en budget som så här i efterhand skulle få en kommunal revisor att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen.

I lördags träffades vi igen. För många var det första gången sedan de vita mössorna åkte på. Andra hade hållit kontakten genom åren. Känslan i min mage var en förväntansfull nervositet, mycket tack vare en glad stämning i den för ändamålet skapade facebookgruppen. Men hur skulle det bli när vi väl träffades IRL?

Det skulle visa sig bli alldeles fantastiskt. På ett sätt hade det ju gått tjugo år sedan vi senast sprang runt i mediehuset tillsammans. På ett annat sätt hade det knappt gått en dag. Jag vet inte om vi alla lyckades passera något omärkligt socialt kompetensfilter våren 1992, när vi blev antagna till medieprogrammet, men det låg något magiskt i luften när klasskompis efter klasskompis klev över tröskeln till huset. Med bubbel i glasen fick vi en storartad guidad visning av huset av vår fantastiske lärare Glen. Historiens vingslag kändes tydligt när vi passerade de saligen avsomnade studiokamerorna som stod i ett hörn och samlade damm. Mattias och Marcus poserade glatt med en bildmixer som var det hetaste heta 1994. ”Här låg alla redigeringsrum”, var det någon som sade och pekade in i en korridor. ”Här var lärarrummen”, sade någon annan. Alla tittade åt alla håll samtidigt. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Startsträckan för konversationer var i princip noll. Vi var en samling sköna människor som passade på att ta upp tjugo år gamla tappade trådar. Och det fungerade. Det fungerade verkligen.

Efter en obligatorisk gruppbild utanför huset promenerade vi ner till Banken för middag. Där anslöt fler gamla profiler. Jag tror att vi var 28 personer tillsammans, och det är verkligen inte illa av två klasser på sammanlagt 40 personer. Så sjukt trevligt. Och roligt! Jag såg mig nödgad att runda av kvällen strax efter midnatt (och missade därmed dansgolvsdominansen på 18-årshaket Etage senare på natten), men precis när jag gick passerade jag förbi ett ståbord alldeles vid utgången. Där hängde Jon, Johan, Karl-Johan och Björn, och samtliga hade andnöd för att de skrattade så mycket. Jag hängde inte riktigt med på vad det handlade om, men just den scenen fick jag med mig ut i natten. På väg mot sängen försökte jag smälta alla intryck. Jag kom fram till att jag var själaglad, lullig och i det närmaste hög på peppen från kvällen. Och allt detta tack vare människor som jag i de flesta fall inte träffat på över femton år. Märkligt hur det kan bli. Tacksam somnade jag hemma i barndomshemmet.

Hotellfrukosten dagen efter samlade inte en lika stor skara, men vi fem som sågs fick till ett fint eftersnack. Synd att pannkakorna tog slut bara. Vi skildes åt med parollen ”don’t be a stranger” ringandes i öronen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte tar tjugo år till nästa sammankomst.

Avslutningsvis: stort, varmt och hjärtligt tack till Anja och Mirja som fixade ihop allt och till Glen som släppte in oss i mediehuset. Och sist men inte minst: alla mina härliga klasskompisar – jag är glad och stolt över att ha fått dela tre år med er. Nu framåt mot nästa träff!

Memes vi minns V: The most difficult thing to explain

Den bisarra sanningen om den tekniska utvecklingen. Foto: reddit.com
Den bisarra sanningen om den tekniska utvecklingen. Foto: reddit.com

Dansa bör man, annars dör man. Foto: CC BY-SA Christian Kadluba, flickr.com

Gammalt möter nytt i dansant spellista

Ett av mina rullande projekt – som inleddes som en sedan länge utlovad present till svärmor Ing-Marie – är en spellista i Spotify kallad Dansant & Upptempo. Den omfattar såväl några av mina första minnen från EBM- och synthpopscenen som modernare dansgolvsrökare. Kanske inte alltid dansant, men ständigt upptempo! Och inte minst är det låtar som gör mig glad. Nog så viktigt när den moderna motsvarigheten till blandbandet sätts samman. Följ gärna, den byggs på lite nu och då när andan faller på.

Memes vi minns IV: What do we want?

What Do We Want? Evidence-based change! When Do We Want It? After Peer Review!
Den här känns alltid lika aktuell. Foto: okänd, men bilden togs under Rally to Restore Sanity i Washington 2010

Kärv presidentjakt i de ”finska” fjällen

Finland har på sistone haft en märklig förmåga att producera oväntade filmer. Jag tänker närmast på den framgångsrika Iron Sky, där hemvändande nazister som tillbringat de senaste åren med att slicka såren på månen försöker sig på version 2.0 av det från deras synvinkel inte så lyckade senaste världskriget. Den filmen finansierades i viss utsträckning genom crowdfunding, alltså att fansen själva fick putta in pengar mot olika former av belöningar. Om detta även gäller actionsatsningen Big Game – med ingen mindre än Samuel L. Jackson i huvudrollen som amerikansk president – vet jag faktiskt inte. Men Big Game spelar helt klart i samma liga som Iron Sky. Det går liksom inte att ta dem på allvar. Men det är också deras charm: det hela blir så absurt att jag inte INTE kan gilla dem bägge två. Jag sammanfattade intrycken av Big Game på Facebook alldeles nyss:

Memes vi minns III: The creative process

Hur den kreativa processen verkligen ser ut. Bild: toothpastefordinner.com
Hur den kreativa processen verkligen ser ut. Bild: toothpastefordinner.com

 


May the 4th be with you

En dag som denna tittar jag gärna tillbaka till i slutet på förra året, då jag mot all förmodan åstadkom en viral succé. Filmen nedan togs under Musikhjälpen i Uppsala, och innan jag visste ordet av så hade den 700 000 visningar på Facebook. Nu har jag lagt den på Youtube också. Få se vad som händer där. Glad fjärde maj!

Eddie Izzard på scen i Globen de 2 maj 2015. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Tiffany, Bianca och Eddie

Storsatsningen Standup For Stockholm landade i Globen häromdagen, och jag hade turen att i gott sällskap få åka med på en tretimmars humorresa. Reseledare var Shima Niavarani, och hennes anhang representerade något av det bästa som standup-Sverige har att erbjuda. Henrik Schyffert, Magnus Betnér och Jonas Gardell på samma scen liksom. Svårt att misslyckas. De skötte sig också med den äran, tycker jag. Schyffert och Gardell stack ut lite extra, där den förstnämnde axlade Betnérs sedvanliga arg-mantel på ett föredömligt och fradgasprutande sätt. Magnus Betnér gör sig enligt mig alltid bäst när han är förbannad. Vilket han också nästan alltid är. Nu körde han hela sitt pass på engelska och var mestadels lite lågmält småputt. Inte hans bästa framträdande, enligt mitt ringa tycke.

Den delen jag hade sett fram emot allra mest (förutom Eddie Izzard, kvällens internationella superstjärna) var syskonen Kronlöfs gig. Som upphovspersoner till den oerhört roliga miniserien Full Patte (på SVT Flow för den som minns den plattformen) har de slagit an en sträng hos mig som fullfjädrade och helt respektlösa feministiska humorgenier. Det skulle därför bli spännande att se hur de skulle hantera ett välbesökt Globen. Och minsann motsvarade de mina förväntningar med råge. De sparkar hårt med provocerande texter, allt levererat som ett rosa höghastighetståg från Feministiskt Initiativ.

De är mycket tydliga med att de på intet sätt söker bekräftelse från den vite medelklassmannen, så mina ord här blir komplicerade att formulera. Jag vill så gärna förmedla att jag tycker om det här och att det är så oerhört oerhört viktigt att Bianca och Tiffany står där och sparkar bakut mot alla våra fördomar. På ett sätt tillhör jag och mina likar verkligen huvudmålgruppen för deras budskap, och på ett annat sätt kunde vi inte vara längre bort. Vi behöver höra det de har att säga, men det känns för mig som att det är lika viktigt att alla som inte har den vite medelklassmannens priviligierade plats i samhället hör dem. Kvinnor i alla åldrar, rasifierade, de som lever i skuggan av den vite medelklassmannens norm – alla de behöver se och uppleva syskonen Kronlöfs kompromisslösa humor. Både för att det bådar oerhört gott för framtiden och för att inspireras till liknande stordåd. Och det är det som gör att jag tycker så mycket om deras gig: jag tycker kanske inte att allt är så himla kul, men allt de gör är så sjukt viktigt.

Efter att den feministiska bomben briserat färdigt gjorde Eddie Izzard entré. Vid det här laget har han gjort samma show i 27 länder på fyra språk, och han var i högform. Med sin rutin och sin oefterhärmliga stil hoppade han vilt mellan ämnena och blev ett mycket värdigt avslut på en lång kväll i humorns tecken.

Memes vi minns II: When someone yells stop

För alla som var barn under sent 80-tal och tidigt 90-tal. #bloggakort

Memes vi minns II: When Someone Yells Stop