Vårt dagliga tal innehåller en hel del s k fyllnadsord. När du och jag pratar med varandra händer det troligen ganska regelbundet att det slinker in ett ”äää” eller ”mmm” eller varför inte ett lätt utdraget ”eeeeh”. Några lysande exempel på fyllnadsord som faktiskt är ord är ”typ”, ”liksom” och (det förhatliga, bloggarens anm.) ”vahettere”. Nu har det dykt upp ett till utfyllnadsord i mitt liv: det korta ”oj”.
Av anledningar som jag kommer in på lite längre ner i den här texten så kommer jag att få göra en armhävning inom kort.
Det här korta ordet gjorde sitt definitiva intåg i min vokabulär när S kom till världen. Helt plötsligt kunde ett enkelt ”oj” betyda så oerhört mycket!
- ”Oj!” (S vaknar.)
- ”Oj!” (S dreglar.)
- ”Oj!” (S ställer sig upp.)
- ”Oj!” (S sätter sig ner.)
- Osv.
Efter att ha tonat bort lite under vårmånaderna gjorde det comeback med råge för några veckor sedan i samband med att S lärde sig gå. Då kände jag och H att vi måste agera. O-ordet ska inte få bli vårt vahettere! Den enda lösning vi såg på problemet var att straffa oss själva varje gång ordet passerar våra läppar. Genom gammal hederlig exercis ska det onda fördrivas!
Därav armhävningarna.
Varje gång jag säger ”oj” så måste jag göra en armhävning. En snabb genomräkning säger att den här bloggposten resulterar i sju stycken, eftersom jag typ liksom säger vahettere ordet i huvudet när jag skriver. Beach 2016 (typ), här kommer jag.
5 svar på ”Svårare än väntat att sluta säga o-ordet”
Du har en blogg? Du har en blogg! Oj, vad kul (oops) – ska ta mig igenom den asap!
Välkommen Eric!
Mitt absolut jobbigaste utfyllnadsord är ju. Om jag skulle följa ditt exempel så skulle jag få grymt vältränad överkropp på rekordtid!
Bara att börja, Helena. Jag snittar en femton armhävningar om dagen, så det är inte övermäktigt på något sätt (än).
[…] läsare av den här bloggen kan möjligen dra sig till minnes att jag i juni 2015 skrev ett inlägg om att jag och H försökte sluta säga det s k ”o-ordet”. Ordet i fråga var […]