Pyramidspel för välgörenhet

Alldeles nyss, när jag stod och väntade på familjens middag i kassan på Max, noterade jag att det vid varje kassa fanns en insamlingsbössa. På bössorna stod det tydligt att insamlade medel gick till en välgörenhetsorganisation (kommer tyvärr inte ihåg vilken) som arbetade i Syrien. Det som fick mig att börja fundera lite var Max generösa erbjudande att för varje krona som de samlar in via bössorna så skulle de själva skänka en krona till samma välgörenhet. Effektiv dubblering av pengarna alltså.

Jag är troligen inte först med min fundering, men så här gick den:

Till att börja med ifrågasatte jag varför jag som privatperson ens ska överväga att skänka mina pengar direkt till [namn på valfri välgörenhetsorganisation], när jag genom att ge dem via till exempel Max ju enkelt dubblerar min egen gåva. När jag tänkt den tanken slog det mig att Max ju knappast borde vara ensamma om att dubbla insamlade medel på det här sättet. Ett raskt tankesprång senare landade jag i ett riktigt pyramidspel: vad skulle hända om Max – istället för att ge de insamlade pengarna plus sin egen insats till välgörenhetsorganisationen – skänkte hela klabbet vidare till ett annat företag som lovat agera på samma sätt? Vips har summan fyrdubblats! Företag #2 är ju sedan inte dummare än att de googlar lite och hittar ett annat bolag: tjohej, åtta gånger ursprungsbeloppet! Och allt för en god sak.

Jag kan se framför mig hur diverse marknadsavdelningar börjar snegla nervöst på konkurrenterna nu. Ingen vill väl vara sist på den här bollen?

Vem vågar börja?


P.S. Jag har självklart helt bortsett från risken att inget företag någonsin mer skulle våga erbjuda något sånt här igen. Den här bloggposten skulle inte bli lika intressant då. D.S.

Uppsala Taxi kör Tesla, dock inte den på bilden. Foto: CC-BY Steve Jurvetson, flickr.com

Dagens överraskning från Uppsala Taxi

Här promenerar en som vanligt genom Uppsala Konsert & Kongress på väg mot stan när det – mycket oväntat – dyker upp en bil från Uppsala Taxi. Okej, det är inte alldeles ovanligt med en taxibil runt UKK, men just den här bilen hör verkligen inte till vanligheterna. Uppsala Taxi har nämligen investerat i en Tesla Model S!

Sedan början av augusti 2015 går det alltså att åka Tesla i Uppsala utan att 1) behöva vara rik eller 2) känna någon som själv rattar det amerikanska vrålåket.* Jag snickrar på en längre bloggpost om min fascination för Tesla i allmänhet och företagets grundare Elon Musk i synnerhet. Därför var det extra kul att föraren från Uppsala Taxi med en välkomnande gest bjöd mig att sitta bakom ratten en stund. Visserligen stillastående, men känslan var ändå högtidlig. Komforten är det verkligen inget fel på, och den enorma touchskärmen som kontrollerar i princip allt i hela bilen är verkligen något alldeles extra.

Jag måste erkänna att jag funderar en hel del på datumet i mars 2016, då Tesla öppnar upp för förhandsbokningar av sin kommande folkbil, Model 3. Det är svårt för mig att avgöra om det bara är min early adapter-instinkt som talar eller om jag faktiskt på allvar överväger att köpa bil. Kanske är det en kombination av båda.

I väntan på min egen bloggpost rekommenderar jag verkligen en läsning av Wait But Why’s text om Tesla. Att elbilar är framtiden är jag övertygad om, och jag misstänker att Elon och ingenjörerna i Kalifornien är rätt sugna på att vara med i toppen av kampen om konsumenterna.

* Skamlös reklam: du kan beställa Teslan när du bokar din taxi! (Och nej, jag jobbar inte för Uppsala Taxi.)


 

Uppdatering: Simon påpekade vänligt nog på Facebook att det kostar 200 kr extra att beställa Teslan. Klart värt, i alla fall om en bara vill teståka en gång.

Med hjälp av en Springbank från 1974 uppfyllde jag ena halvan av ett gammalt nyårslöfte. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Sent bad och uppfyllt nyårslöfte

Saker en gör på jobbkonferens i september:

  1. Tar årets sista (?) morgondopp i sjö
  2. Uppfyller ett nyårslöfte som kan dateras tillbaka till 2012 (minst)

Tillbringade torsdagen och fredagen på underbart vackra Friiberghs herrgård mellan Uppsala och Enköping. Fantastiska miljöer och mat som var något alldeles enastående. Jag ska inte tråka ut dig med en rapport från våra många och långa jobbmöten, utan konstaterar glatt att jag fick till ett morgondopp i fredags morse! Inte illa för att vara 11 september. Kallt i luften men säkert 18 grader i vattnet. Uppiggande!

Morgondopp i dimman vid Friiberghs herrgård, 11 september 2015. Uppfriskande! Foto: Anette Hennerström
Morgondopp i dimman vid Friiberghs herrgård, 11 september 2015. Uppfriskande! Foto: Anette Hennerström

För tre-fyra år sedan kom jag på ett nyårslöfte som var tudelat. Del 1 omfattade ett ambitiöst träningsprogram: jag skulle träna 100 gånger på ett år. Som träning räknas fysisk aktivitet i minst en halvtimme och som gör att jag vill duscha efteråt. Hittills har jag inte lyckats uppfylla den här delen av löftet. Närmast var jag nog 2012 när jag landade på drygt 80 träningstillfällen.

Del 2 då? Jo, som kompensation för träningsivern i del 1 så skulle jag någon gång under året dricka en whisky som kostade mer än 100 kr per centiliter. Även här fanns en regel: den skulle drickas på lokal. Jag kunde alltså inte gå in på Systemet och köpa mig en oherrans dyr flaska whisky bara för att uppfylla löftet. Sedan dess har jag jagat lokal (pub, restaurang, klubb, uteställe…) som kunnat förse mig med dylika dyrbara droppar. Jakten har väl inte vara alltför intensiv, det måste erkännas, men i torsdags kväll gav den äntligen utdelning! Förutom dess många andra trevliga kvaliteter ståtar nämligen Friiberghs herrgård med ett synnerligen imponerande whiskyutbud. Och där, i den digra listan, hittade jag en Springbank från 1974. Lite märklig känsla att dricka något som är äldre än jag själv, men god var den! Troligen första och enda gången jag betalar 400 spänn för två fingrar whisky. Men ett löfte är ett löfte.

Det är värt att nämna att den whiskyn långtifrån var den dyraste på stället. För den mer välbärgade konnässören fanns en flaska från 1942 (kommer tyvärr inte ihåg tillverkaren) där en fick hosta fram 1 595 kr per centiliter.

Jag återvänder gärna till den herrgården, både som konferens- och privatgäst. Och inte bara för whiskyns skull.

TP är ett fantastiskt spel, men det var bättre förr. Foto: CC-BY Claus Rebler, flickr.com

Det spelas för lite TP numera

Under en mycket trivsam lunch med några före detta kollegor i våras kom vi in på området allmänbildning. Som de lätt medelålders och något fördomsfulla akademiker vi är ondgjorde vi oss något över ungdomens brist på dito. Eller i alla fall att vi upplevde att kidsen av idag är mindre allmänbildade än förr. Alltså vad vi var när vi var i deras ålder. Högst troligt är att vi har fel och att vi var precis lika (o)insatta i omvärldsfrågor när vi var typ 17, men för argumentets skull så drev vi tesen vidare. Vi kom i alla fall fram till en orsak till det här problemet: att det spelas för lite Trivial Pursuit nuförtiden.

För ett antal år sedan fattade spelföretaget bakom TP det, enligt mig, förödande beslutet att tillåta spelaren att färdas från en pluppchans till en annan endast genom ett tärningsslag. Tidigare har det behövts minst två, i och med att avståndet mellan pluppchanserna varit sju steg. Alltså ouppnåeligt med en vanlig sexsidig tärning. Spelaren behövde besvara minst en fråga innan pluppchansen kom igen. (Självklart kunde hen hamna på en omslagsruta också, men som vi alla vet var det inte direkt enklare att komma vidare till pluppchansen därifrån.)

Det här systemet bidrog inte bara till en långsamt ökad allmänbildning utan var också en inte alltid behaglig övning i tålamod. Den som hoppat fram och tillbaka mellan omslagsrutorna fem-sex gånger i rad vet vad jag talar om.

Hursomhelst. Den här lilla – men ack så viktiga – redesignen av spelplanen har alltså lett oss fram till dagens läge, där en bunt lunchstinna vänner kan sitta och oroa sig över att ungdomen av idag inte kan stava till weienersnisch… wienerschc… den där österrikiska maträtten.

Någon borde avgå.


 

UPPDATERING 7/9: Det är oerhört lågt att försöka göra politisk vinning på den fantastiskt imponerande Hans Roslings senaste framgångar i sociala medier, men det är ändå inte utan att jag tänker att mitt och Tinas projekt Vetenskapsdemokraterna skulle kunna få vissa framgångar i det här läget.