"Look, no hands!" Autopiloten är bara en av många oerhört fascinerande detaljer i Teslas flaggskepp P85D. Foto: Joel Papmehl

"Look, no hands!" Autopiloten är bara en av många oerhört fascinerande detaljer i Teslas flaggskepp P85D. Foto: Joel Papmehl

Tjugo minuter i en Tesla Model S P85 D är för lite

Det här är inte en kritisk recension eller ens en objektiv betraktelse. Jag är helt tagen. Med det sagt: aldrig har jag funderat på att köpa bil så mycket som nu.

Tidigare har jag kunnat passera en söt Mini Cooper eller en charmig gammal VW-bubbla på gatan och försynt tänkt att det vore ju kanske trevligt att köra runt i en sån. Någon gång framöver. Eventuellt. Men cykla går ju också bra.

Men så provkörde jag en Tesla Model S i söndags. En P85D. Lyxmodellen med allt lullull, fyrhjulsdrift och inte mindre än 700 vilda el-hästar under huven. Eller ja, mellan hjulen faktiskt. Under huven är det ju bagageutrymme, faktiskt.

Och inget är sig längre likt. Redan innan provturen var jag lockad av en Tesla, det ska erkännas. Jag sympatiserar starkt med deras framåtanda, imponeras av deras målmedvetna affärsmodell och är ett stort fan av deras rockstjärne-VD Elon Musk (som inte bara fipplar med elbilar utan även jobbar med det lilla projektet att sätta en miljon människor på Mars).

Efter rundan i söndags är jag såld. Men inte ens med den bästa vilja i världen kan jag hosta fram de 1,4 miljoner riksdaler som en P85D går loss på. Och egentligen är det inte den modellen som tilltalar mig mest. Nej, äran för det tillfaller en bil som inte ens finns än.

Så här tänker Tesla

Det kan vara på sin plats med en kort sammanfattning av Teslas affärsmodell så här långt. Den är rätt enkel:

  1. Bygg en superexklusiv sportmodell som går enbart på el. Sälj den dyrt.
  2. För pengarna vi får in och med hjälp av insamlade kunskaper från punkt 1, bygg en exklusiv landsvägskryssare med prestanda som är överlägsna alla konkurrenter.
  3. För pengarna och kunskapen från punkt 2, bygg en SUV. För alla vill ha en SUV.
  4. För pengarna och kunskapen från 1, 2 och 3, bygg en folkmodell och ta världen med storm.

Idag befinner sig Tesla alldeles innan på punkt 3. Sportmodellen Tesla Roadster byggdes fram till 2012 i drygt 2 400 exemplar som sålts över hela världen. Landsvägskryssaren Model S säljs idag, och ungefär 1 300 av de sålda bilarna rullar i Sverige. Den kommande SUV:en, Model X, börjar säljas under 2016. Som min gode vän Jacob påpekade så säljs SUV:en, Model X, redan i USA men har inte kommit till Sverige än.

Vilket leder oss fram till punkt 4, och det som får mig att börja det här blogginlägget med orden ”aldrig har jag funderat på att köpa en bil så mycket som nu”.

Tesla Model 3 – bilen som inte finns

Punkt 4 är nämligen Tesla Model 3, företagets folkbil. Tidigare modeller är prissatta i den övre delen av skalan. Model 3 däremot är tänkt för medelsvensson. Alltså undertecknad. Med ett utgångspris på $35 000 (drygt 300 000 svenska kronor idag) kommer den att kosta som en vanlig Volvo utan extrautrustning. Om planerna håller (Elon Musk har ibland gett sina ingenjörer skrämselhicka genom att justera tidsplanen via Twitter) kommer Tesla att börja ta emot förhandsbeställningar på Model 3 i mars nästa år. Och då vete katten om jag inte är där och hänger på låset, för maken till körupplevelse har jag aldrig varit med om tidigare.

Fyra reflektioner om Model S P85D

För det första: bilskrället är knäpptyst. Asläskigt! Jag är ju van att höra en motor gå igång och det känns liksom tryggt att kunna växla lite baserat på motorljudet. Växla? Inte med en Tesla. Att säga att den har automatlåda gör den inte riktigt rättvisa. Den har inga växlar alls! Dubbla elmotorer driver hjulen och oavsett hastighet så levererar de en sömlös acceleration. Glöm bort växellådan och se till att använda det tomma utrymmet mellan framsätena till något viktigare.

För det andra: bilen väger 2,2 ton men kan, om jag vill, bete sig som en svältfödd kossa på grönbete. Den vill framåt, iväg, bort, någon annanstans. Det räcker med att andas lite oförsiktigt på gaspedalen för att släppa lös alla 700 hästar.

För det tredje: mittkonsollen är den största touchskärmen som finns i en bil till allmän försäljning idag. Allt kontrolleras därifrån: AC, värme, fjädring, musik, navigering. Listan kan göras lång. Förutom att vara en bil så knäcker den också extra som telefon, eftersom det finns ett SIM-kort i den som ger mig obegränsad tillgång till internet. Bra att ha när en vill leta reda på närmaste Supercharger-station, eller bara kolla på roliga katter.

För det fjärde: jag vet att det inte är så himla viktigt egentligen, att det bara är ett oerhört effektivt försäljningsknep och att det bara är praktiskt användbart vid snygga omkörningar, men ändå. Accelerationen. OMG OMG OMG. Från stillastående till 100 knyck på drygt tre sekunder. På Gröna Lund kostar en liknande upplevelse minst fyra kuponger eller ett åkband. Tur att min gode vän Joel var med och dokumenterade det hela. Varning för spontana kraftuttryck i den här filmen.

För det femte: jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till med detta. En sjätte, sjunde och åttonde punkt vore mig inte främmande, men jag bryter här. Dels för att det här är en nog lång bloggpost som det är, men också för att du som läser detta ska få ha något kvar till din egen provkörning. För jag rekommenderar det varmt, även om du inte har några som helst planer på att bli Tesla-ägare. Ett varningens ord dock: risken är stor att du reagerar som jag. Och då kan vi ju hänga på låset samtidigt i mars, och det är ju alltid trevligt.


Ansvarsfriskrivning: jag har inte fått betalt för att skriva detta och har ingen personlig eller professionell relation med någon som arbetar på Tesla (vad jag vet). Däremot så erkänner jag villigt att jag är ett stort fan av både Tesla, Elon Musk och SpaceX.

Publicerat av

Per

Fritänkande populärkulturell nörd. Feminist och familjefar. Fascineras av frontend, begrundar backend. Kodar lite, läser mycket. Bloggen har blandat innehåll, och alla åsikter är mina egna.

Har du något att säga? Säg det till min feja!