Jag har en teori om att personerna bakom Stonehenge byggde hela rasket som "en grej" när de fyllde 40. Jag vill ju inte vara sämre. Foto: CC BY Qalinx, flickr.com

All I want for my fyrtioårsdag is a platsbyggd bokhylla

”Exegi monumentum aere perennius.” *
– Quintus Horatius Flaccus

I princip allt latin jag kan har jag lärt mig av min barndoms Asterix. Många är de timmar jag suttit med näsan i en bok eller serietidning, och jag vill tro att jag lärt mig något längs vägen. Böcker och serietidningar har kommit att få en väldigt speciell plats i mitt liv. En såpass speciell plats att jag nu, inför min 40-årsdag, enbart har en önskan gällande födelsedagspresent: en platsbyggd bokhylla.

En barndomsdröm som går i uppfyllelse

Oanade möjligheter

Familjen Hård af Segerstad huserar sedan december 2015 i ett nybyggt radhus i pittoreska Hågaby i Uppsalas södra del. Det finns många charmiga detaljer i vårt hus, men en förtjänar ett särskilt omnämnande: den här väggen.

En vägg där det sticker ut trappsteg högst upp mot taket. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad
Charmig vägg, va? Det blir mer spännande, jag lovar. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad

Nu ser jag hur du tänker ”va?”. ”Sjukt vanlig vägg, faktiskt.” Och det har du rätt i. Och det är inte väggen i sig som gör det hela spännande, utan det som finns bakom väggen. Det syns såklart inte, men i hörnet där under trappan, bakom väggen, finns ett dolt utrymme. Egentligen är det tänkt som minimalt varmförråd för saker som används otroligt sällan. Det bevisas inte minst av att det är oerhört bökigt att ta sig in dit, via en motsträvig plåtlucka i städskrubben. Men det hör inte hit. En platsbyggd bokhylla är i sig en läcker detalj, och det går att göra en hel del fräna grejer redan med den. Men med ett dolt utrymme bakom hyllan öppnas en helt ny värld av möjligheter.

Jag säger det rakt ut: lönndörr.

En gång till. Lönndörr.

Hjälp mig uppfylla min dröm

Helt utan planering eller baktanke har möjligheten att bygga en bokhylla med lönndörr rasat ner i knät på mig. Mitt fyra-, elva-, femton-, nitton-, tjugofem- och trettioplus-åriga jag skulle aldrig förlåta mig om jag inte gjorde det bästa av den här godbiten. Därav dessa rader.

Vill du slå två flugor i en smäll och dels gratulera mig på födelsedagen och dels hjälpa mig förverkliga drömmen? I så fall får du gärna bidra till byggnationen! Alla som ger mig det här i present får sitt namn på en plakett i anslutning till bokhyllan – och dessutom självklart en gratis förevisning av det hela när det är klart! Jag kastar in en kopp av valfri varm dryck i det hela också.

Tack på förhand från mig, igår, idag och imorgon.


* Citatet i början av inlägget betyder ”jag har uppfört ett monument varaktigare än koppar”. Det är lite ditåt jag vill med min bokhylla. Ska det byggas monument någon gång ska det väl ske när en fyller 40.

Gröt är gott och kan leda till filosofiska funderingar. Foto: CC BY-SA 2.0 annasararojas, flickr.com

Kontextens relevans vid utförande – den varma matens princip

En morgon när jag i vanlig ordning satt och matade min dotter med gröt hände en grej som inspirerade till den här bloggposten. Så här: jag blåser på skeden med gröt, för gröten är varm och jag vill inte att S ska bränna sig. Gröten svalnar och jag erbjuder henne skeden. Precis när den når hennes mun så blåser hon också på gröten, eftersom hon sett mig göra det alldeles nyss. Gröten blir marginellt svalare och trillar dessutom ner på bordet.

Detta leder till en liknelse som jag nu ska försöka både komma ihåg (för den var rätt bra i mitt huvud där kvart i sex på morgonen) och nedteckna (för annars kommer jag definitivt att glömma bort den). Den gick så här:

Jag blåser på skeden för att gröten ska svalna. Det funkar för jag att jag har en hel del erfarenhet av att blåsa på sked, och dessutom tillgång till hela kontexten. Alltså gröt-sked-värme-brännskador-sammanhanget. Därför trillar inte gröten av när jag blåser på skeden.

Det här funkar inte när S gör precis likadant. Hennes intentioner är de allra bästa (”pappa gjorde så, alltså är det en bra grej att göra”), men hon saknar massor med relevant metadata om sådana här sammanhang. Till exempel saknar hon den rätt betydelsefulla informationen om hur hårt en ska blåsa på skeden/gröten. Blåser en för hårt så trillar gröten av skeden. Tji gröt.

Det finns en poäng med detta

Poängen med allt detta är att det i många situationer inte räcker att en användare lär sig ett statiskt flöde av händelser i syfte att uppnå ett resultat. Utan vettig kontext och data som i sammanhanget kanske verkar oviktig så kan ett fullgott resultat inte garanteras.

När någon som inte vet hur något funkar försöker göra precis likadant som någon som vet hur något funkar, så funkar det inte för att den som inte vet hur det funkar vet hur det funkar men ändå inte.

Det här kan vara det virrigaste inlägget hittills i min återupptagna bloggkarriär. Varsågoda.


Det här inlägget började författas i september 2015 och skrevs färdigt i februari 2016. Siri har kommit en bit längre i frågan om att blåsa på mat nu.

Ont skall med ont fördrivas! En armhävning per o-ord. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Svårare än väntat att sluta säga o-ordet

Vårt dagliga tal innehåller en hel del s k fyllnadsord. När du och jag pratar med varandra händer det troligen ganska regelbundet att det slinker in ett ”äää” eller ”mmm” eller varför inte ett lätt utdraget ”eeeeh”. Några lysande exempel på fyllnadsord som faktiskt är ord är ”typ”, ”liksom” och (det förhatliga, bloggarens anm.) ”vahettere”. Nu har det dykt upp ett till utfyllnadsord i mitt liv: det korta ”oj”.

Av anledningar som jag kommer in på lite längre ner i den här texten så kommer jag att få göra en armhävning inom kort.

Det här korta ordet gjorde sitt definitiva intåg i min vokabulär när S kom till världen. Helt plötsligt kunde ett enkelt ”oj” betyda så oerhört mycket!

  • ”Oj!” (S vaknar.)
  • ”Oj!” (S dreglar.)
  • ”Oj!” (S ställer sig upp.)
  • ”Oj!” (S sätter sig ner.)
  • Osv.

Efter att ha tonat bort lite under vårmånaderna gjorde det comeback med råge för några veckor sedan i samband med att S lärde sig gå. Då kände jag och H att vi måste agera. O-ordet ska inte få bli vårt vahettere! Den enda lösning vi såg på problemet var att straffa oss själva varje gång ordet passerar våra läppar. Genom gammal hederlig exercis ska det onda fördrivas!

Därav armhävningarna.

Varje gång jag säger ”oj” så måste jag göra en armhävning. En snabb genomräkning säger att den här bloggposten resulterar i sju stycken, eftersom jag typ liksom säger vahettere ordet i huvudet när jag skriver. Beach 2016 (typ), här kommer jag.

"Estethuset"? Vafalls? Mediehuset ska det ju vara. Back to the scene of the crime. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Inte tjugo år till nästa gång

TL; DR: Återträffen med gymnasieklassen överträffade alla mina förväntningar. Må det inte gå 20 år till nästa gång!


För ganska exakt 20 år sedan tog jag och mina medbrottslingar på medieprogrammet, version 1.0, studenten från Lugnetgymnasiet i Falun. Bakom oss hade vi tre år av shotgun creativity, unika lärarinsatser och en stundtals imponerande improviserad agenda. Allt detta till tonerna av en budget som så här i efterhand skulle få en kommunal revisor att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen.

I lördags träffades vi igen. För många var det första gången sedan de vita mössorna åkte på. Andra hade hållit kontakten genom åren. Känslan i min mage var en förväntansfull nervositet, mycket tack vare en glad stämning i den för ändamålet skapade facebookgruppen. Men hur skulle det bli när vi väl träffades IRL?

Det skulle visa sig bli alldeles fantastiskt. På ett sätt hade det ju gått tjugo år sedan vi senast sprang runt i mediehuset tillsammans. På ett annat sätt hade det knappt gått en dag. Jag vet inte om vi alla lyckades passera något omärkligt socialt kompetensfilter våren 1992, när vi blev antagna till medieprogrammet, men det låg något magiskt i luften när klasskompis efter klasskompis klev över tröskeln till huset. Med bubbel i glasen fick vi en storartad guidad visning av huset av vår fantastiske lärare Glen. Historiens vingslag kändes tydligt när vi passerade de saligen avsomnade studiokamerorna som stod i ett hörn och samlade damm. Mattias och Marcus poserade glatt med en bildmixer som var det hetaste heta 1994. ”Här låg alla redigeringsrum”, var det någon som sade och pekade in i en korridor. ”Här var lärarrummen”, sade någon annan. Alla tittade åt alla håll samtidigt. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Startsträckan för konversationer var i princip noll. Vi var en samling sköna människor som passade på att ta upp tjugo år gamla tappade trådar. Och det fungerade. Det fungerade verkligen.

Efter en obligatorisk gruppbild utanför huset promenerade vi ner till Banken för middag. Där anslöt fler gamla profiler. Jag tror att vi var 28 personer tillsammans, och det är verkligen inte illa av två klasser på sammanlagt 40 personer. Så sjukt trevligt. Och roligt! Jag såg mig nödgad att runda av kvällen strax efter midnatt (och missade därmed dansgolvsdominansen på 18-årshaket Etage senare på natten), men precis när jag gick passerade jag förbi ett ståbord alldeles vid utgången. Där hängde Jon, Johan, Karl-Johan och Björn, och samtliga hade andnöd för att de skrattade så mycket. Jag hängde inte riktigt med på vad det handlade om, men just den scenen fick jag med mig ut i natten. På väg mot sängen försökte jag smälta alla intryck. Jag kom fram till att jag var själaglad, lullig och i det närmaste hög på peppen från kvällen. Och allt detta tack vare människor som jag i de flesta fall inte träffat på över femton år. Märkligt hur det kan bli. Tacksam somnade jag hemma i barndomshemmet.

Hotellfrukosten dagen efter samlade inte en lika stor skara, men vi fem som sågs fick till ett fint eftersnack. Synd att pannkakorna tog slut bara. Vi skildes åt med parollen ”don’t be a stranger” ringandes i öronen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte tar tjugo år till nästa sammankomst.

Avslutningsvis: stort, varmt och hjärtligt tack till Anja och Mirja som fixade ihop allt och till Glen som släppte in oss i mediehuset. Och sist men inte minst: alla mina härliga klasskompisar – jag är glad och stolt över att ha fått dela tre år med er. Nu framåt mot nästa träff!

I filmens värld kan allt handla om nummer två

De kreativa krafterna vet inga gränser när de får tackla utmaningen i att associera filmcitat med när ens barn gör nummer två i blöjan. Jag postade den här nätta utmaningen på Facebook, och det tog inte lång stund innan vänner och bekanta crowdsourceat ihop en hel drös med odödliga repliker som i ett bajsrelaterat sammanhang blir rätt kul. Här kommer ett helt osorterat urval. Mycket nöje.

  • ”At my signal, unleash hell.” – Gladiator
  • ”Blire nån andra vers eller?” – Strul
  • Timon: ”Oj då! Här går allt i svart.”
    Pumbaa: ”Han är snarare gulbrun.”
    – Lejonkungen
  • ”Drums! Drums in the deep!” – Sagan om Ringen
  • ”That’s no moon.” – Star Wars: A New Hope
  • ”Here’s looking at you, kid.” – Casablanca
  • ”Wake up! Time to die.” – Blade Runner
  • ”I say we take off and nuke the entire site from orbit. It’s the only way to be sure.” – Aliens (När man sträcker sig efter den tjugonde rumpservetten för att förgäves försöka dekontaminera katastrofområdet.)
  • ”I have a bad feeling about this.” – Star Wars
  • ”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.” – Titanic (sång av Mikael Wiehe)
  • ”I love the smell of napalm in the morning.” – Apocalypse Now
  • ”Say hello to my little friend!” – Scarface

Tack till alla som bidrog till att skapa en kul tråd (ingen nämnd, ingen glömd).

P.S. Mycket medvetet har jag inte lagt till någon bild till det här inlägget. Jag vågade mig inte på att söka efter ”funny poo”. D.S.

Ett monument så gott som något: Siris planka i bryggan på Stiftsgården i Rättvik. Foto: Nicklas From

Personliga monument

Här i Uppsala finns det på flera ställen små monument till händelser som för de inblandade varit omtumlande och stora, men som för resten av befolkningen inte spelar så stor roll. Jag tänker närmast på några gatstenar i centrum, som med hjälp av ingraverad text signalerar att olika par har funnit varandra på just den platsen. Mest känd är nog ”Harry och Hulda Kadunka”-stenen utanför Hambergs fisk.

Även om jag inte är personligen bekant med något av de här paren (tror jag!) så blir jag berörd av de här plattorna. Jag tror att det har att göra med både den personliga touchen och den snygga blinkningen till gerillainstallationer och gatukonst. Det är lockande att försöka åstadkomma något eget och liknande till en speciell plats i min och H:s liv. Jag låter den idén mogna och frodas lite ett tag först, tror jag.

Tills vidare har vi däremot hakat på en möjlighet att infoga vår fina dotters fina namn i ett monument av det mer praktiska slaget. Bryggan på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik håller på att renoveras, och i samband med det fick den som ville sponsra en planka och få ett namn ingraverat på den. Sagt och gjort. Inom kort ligger det en planka med Siris namn på en av de finaste platserna i Sverige. Inte alls illa som monument betraktat.

Foto: CC-BY Krystal-T, flickr.com

High-five för våren

Idag kan vara dagen då S, elva månader, lärde sig att göra high-five.

Ville bara säga det. #bloggakort

UPPDATERING 5/4: Det var den dagen!