Det här är Zaid. Han har flytt från Syrien och bor i flyktinglägret Zaatari. Han gör en high five för att fler barn ska få fylla fem. Gör som Zaid. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ohämmat men viktigt skrytinlägg om #5för5

En har ju en del för sig. Som uppenbarligen är viktigare än att skriva bloggposter. Men det gör ingenting! Det här är ju min blogg, jag får göra som jag vill. Faktiskt. Och nu vill jag säga något viktigt som handlar om #5för5.

Alldeles i dagarna inleddes Svenska kyrkans internationella arbetes stora julkampanj, och jag har fått det hedersamma uppdraget att göra high five med en massa folk. På film också! Bara ett exempel på hur kul det är på jobbet. Att budskapet är viktigt gör ju inte det hela sämre.

Grejen är att var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år.

VAR. FEMTE. SEKUND. För att citera ärkebiskop emeritus Anders Wejryd: ”Så här kan vi inte ha det.”

Genom att göra en high five, ta en bild på den och dela den i sociala medier under hashtaggen #5för5 så kan vi bidra till att fler barn får fylla fem. För varje bild så pyntar ett företag fem spänn. Så sitt inte bara där: ut med dig och gör high fives! Här får du lite inspiration starring yours truly och en hel massa andra.

Pyramidspel för välgörenhet

Alldeles nyss, när jag stod och väntade på familjens middag i kassan på Max, noterade jag att det vid varje kassa fanns en insamlingsbössa. På bössorna stod det tydligt att insamlade medel gick till en välgörenhetsorganisation (kommer tyvärr inte ihåg vilken) som arbetade i Syrien. Det som fick mig att börja fundera lite var Max generösa erbjudande att för varje krona som de samlar in via bössorna så skulle de själva skänka en krona till samma välgörenhet. Effektiv dubblering av pengarna alltså.

Jag är troligen inte först med min fundering, men så här gick den:

Till att börja med ifrågasatte jag varför jag som privatperson ens ska överväga att skänka mina pengar direkt till [namn på valfri välgörenhetsorganisation], när jag genom att ge dem via till exempel Max ju enkelt dubblerar min egen gåva. När jag tänkt den tanken slog det mig att Max ju knappast borde vara ensamma om att dubbla insamlade medel på det här sättet. Ett raskt tankesprång senare landade jag i ett riktigt pyramidspel: vad skulle hända om Max – istället för att ge de insamlade pengarna plus sin egen insats till välgörenhetsorganisationen – skänkte hela klabbet vidare till ett annat företag som lovat agera på samma sätt? Vips har summan fyrdubblats! Företag #2 är ju sedan inte dummare än att de googlar lite och hittar ett annat bolag: tjohej, åtta gånger ursprungsbeloppet! Och allt för en god sak.

Jag kan se framför mig hur diverse marknadsavdelningar börjar snegla nervöst på konkurrenterna nu. Ingen vill väl vara sist på den här bollen?

Vem vågar börja?


P.S. Jag har självklart helt bortsett från risken att inget företag någonsin mer skulle våga erbjuda något sånt här igen. Den här bloggposten skulle inte bli lika intressant då. D.S.

TP är ett fantastiskt spel, men det var bättre förr. Foto: CC-BY Claus Rebler, flickr.com

Det spelas för lite TP numera

Under en mycket trivsam lunch med några före detta kollegor i våras kom vi in på området allmänbildning. Som de lätt medelålders och något fördomsfulla akademiker vi är ondgjorde vi oss något över ungdomens brist på dito. Eller i alla fall att vi upplevde att kidsen av idag är mindre allmänbildade än förr. Alltså vad vi var när vi var i deras ålder. Högst troligt är att vi har fel och att vi var precis lika (o)insatta i omvärldsfrågor när vi var typ 17, men för argumentets skull så drev vi tesen vidare. Vi kom i alla fall fram till en orsak till det här problemet: att det spelas för lite Trivial Pursuit nuförtiden.

För ett antal år sedan fattade spelföretaget bakom TP det, enligt mig, förödande beslutet att tillåta spelaren att färdas från en pluppchans till en annan endast genom ett tärningsslag. Tidigare har det behövts minst två, i och med att avståndet mellan pluppchanserna varit sju steg. Alltså ouppnåeligt med en vanlig sexsidig tärning. Spelaren behövde besvara minst en fråga innan pluppchansen kom igen. (Självklart kunde hen hamna på en omslagsruta också, men som vi alla vet var det inte direkt enklare att komma vidare till pluppchansen därifrån.)

Det här systemet bidrog inte bara till en långsamt ökad allmänbildning utan var också en inte alltid behaglig övning i tålamod. Den som hoppat fram och tillbaka mellan omslagsrutorna fem-sex gånger i rad vet vad jag talar om.

Hursomhelst. Den här lilla – men ack så viktiga – redesignen av spelplanen har alltså lett oss fram till dagens läge, där en bunt lunchstinna vänner kan sitta och oroa sig över att ungdomen av idag inte kan stava till weienersnisch… wienerschc… den där österrikiska maträtten.

Någon borde avgå.


 

UPPDATERING 7/9: Det är oerhört lågt att försöka göra politisk vinning på den fantastiskt imponerande Hans Roslings senaste framgångar i sociala medier, men det är ändå inte utan att jag tänker att mitt och Tinas projekt Vetenskapsdemokraterna skulle kunna få vissa framgångar i det här läget.

Snubbarna offentliggör hatarna på nätet

Veckans mest nedslående läsning för mig är helt klart alla djupt obehagliga skärmdumpar som postas i Facebook-gruppen Snubbarna. Idén med gruppen är att visa på det hat som kvinnor utsätts för dagligen i sociala medier. Metoden är att posta skärmdumpar från olika plattformar, men alla med ett gemensamt: de innehåller allt från hot om våldtäkter och sexuella trakasserier till rena dödshot. Sändarna är utan undantag män och mottagarna är utan undantag kvinnor (i alla fall på de bilder jag har sett). Sändarna (männen) är inte anonymiserade, utan det framgår klart och tydligt vem som sagt vad.

Efter att ha tillbringat lite tid i den här gruppen pendlar stämningsläget mellan förtvivlan och ilska. Dock smyger det sig in en smula hopp också, eftersom det allmänna läget i kommentarsfälten är stöttande och peppande. Självklart också fördömande. Annat vore konstigt.

Jag är sjukt kluven i hur jag bör förhålla mig till det här. Å ena sidan så är jag starkt emot tjära-och-fjädrar-mentaliteten som alltför ofta dyker upp i sådana här sammanhang (läs: det dyker upp vidrigheter på nätet och folk faller över varandra för att fördöma i starkast möjliga ordalag); å andra sidan så är det oerhört lätt för mig att sälla mig till skaran som anser att det männen gör är avskyvärt och bör hanteras på något sätt. I brist på bättre sätt att hantera det så lyfts det fram i ljuset på det här sättet. Kanske leder det till att någon man någonstans inser sina fel och brister och blir en bättre människa. Kanske leder det till ännu mer mothugg och försvarsställningar. Jag vet inte. Jag vet bara att allt hat som kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser får utstå dagligen från män i alla åldrar och samhällsklasser måste upphöra. Det är sjukt, ovärdigt och hemskt.

Edit: medan jag skrev det här inlägget har originalgruppen Snubbarna försvunnit från Facebook. Länken ovan leder till den nya gruppen, men än så länge är det oklart om det är samma administratörer som driver den nya gruppen. Fortsätt på egen risk.

Eddie Izzard på scen i Globen de 2 maj 2015. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Tiffany, Bianca och Eddie

Storsatsningen Standup For Stockholm landade i Globen häromdagen, och jag hade turen att i gott sällskap få åka med på en tretimmars humorresa. Reseledare var Shima Niavarani, och hennes anhang representerade något av det bästa som standup-Sverige har att erbjuda. Henrik Schyffert, Magnus Betnér och Jonas Gardell på samma scen liksom. Svårt att misslyckas. De skötte sig också med den äran, tycker jag. Schyffert och Gardell stack ut lite extra, där den förstnämnde axlade Betnérs sedvanliga arg-mantel på ett föredömligt och fradgasprutande sätt. Magnus Betnér gör sig enligt mig alltid bäst när han är förbannad. Vilket han också nästan alltid är. Nu körde han hela sitt pass på engelska och var mestadels lite lågmält småputt. Inte hans bästa framträdande, enligt mitt ringa tycke.

Den delen jag hade sett fram emot allra mest (förutom Eddie Izzard, kvällens internationella superstjärna) var syskonen Kronlöfs gig. Som upphovspersoner till den oerhört roliga miniserien Full Patte (på SVT Flow för den som minns den plattformen) har de slagit an en sträng hos mig som fullfjädrade och helt respektlösa feministiska humorgenier. Det skulle därför bli spännande att se hur de skulle hantera ett välbesökt Globen. Och minsann motsvarade de mina förväntningar med råge. De sparkar hårt med provocerande texter, allt levererat som ett rosa höghastighetståg från Feministiskt Initiativ.

De är mycket tydliga med att de på intet sätt söker bekräftelse från den vite medelklassmannen, så mina ord här blir komplicerade att formulera. Jag vill så gärna förmedla att jag tycker om det här och att det är så oerhört oerhört viktigt att Bianca och Tiffany står där och sparkar bakut mot alla våra fördomar. På ett sätt tillhör jag och mina likar verkligen huvudmålgruppen för deras budskap, och på ett annat sätt kunde vi inte vara längre bort. Vi behöver höra det de har att säga, men det känns för mig som att det är lika viktigt att alla som inte har den vite medelklassmannens priviligierade plats i samhället hör dem. Kvinnor i alla åldrar, rasifierade, de som lever i skuggan av den vite medelklassmannens norm – alla de behöver se och uppleva syskonen Kronlöfs kompromisslösa humor. Både för att det bådar oerhört gott för framtiden och för att inspireras till liknande stordåd. Och det är det som gör att jag tycker så mycket om deras gig: jag tycker kanske inte att allt är så himla kul, men allt de gör är så sjukt viktigt.

Efter att den feministiska bomben briserat färdigt gjorde Eddie Izzard entré. Vid det här laget har han gjort samma show i 27 länder på fyra språk, och han var i högform. Med sin rutin och sin oefterhärmliga stil hoppade han vilt mellan ämnena och blev ett mycket värdigt avslut på en lång kväll i humorns tecken.

Diskussionsregler

I dagens debattklimat kan jag tycka att det svingas lite för vilt. Om ord vore knytnävar så skulle det finnas ett stort antal friskt blödande debattörer där ute på barrikaderna. Tur att en verbal tjotablängare inte är detsamma som en knogmacka. Hursomhelst! Jag sprang på ett rätt bra flödesschema med några enkla förhållningsregler för hur man diskuterar. Originalet är på engelska, så jag har tagit mig friheten att översätta det hela. Om vi alla nu bara kan enas om att hålla oss inom ramarna för de här enkla instruktionerna så tror jag att det metaforiska blodet kanske kan sluta skvätta så förbenat. Varsågoda.

Vår diskussion

Tack för att du vill diskutera det här ämnet med mig! En diskussion är en dialog mellan människor, där deltagarna i diskussionen är villiga att ändra sina åsikter om det är klokt att göra det. Ibland blandar vi ihop ”diskussion” med ”debatt” eller ”föreläsning”. Sådana icke-diskussioner är ett rent slöseri med tid, eftersom alla inblandade parter är ovilliga att byta synsätt.

För att inte slösa bort vår tid får du gärna använda den här enkla guiden för att avgöra om vi verkligen kan ha en diskussion om det här ämnet.

Det går bra att ladda hem den här guiden som PDF också.

Flödesschema för diskussioner