Lite ve och förbannelse över en alldaglighet

Må uppfinnaren av det operforerade toalettpapperet få spendera resten av sitt i övrigt långa och lyckliga liv som påtvingad användare av sin egen horribelt oanvändbara produkt.

Vänliga hälsningar,

Det går inte att riva av skiten [Medveten Ordvits™]

P.S. Efter visst övervägande har jag valt att inte lägga till en bild till det här blogginlägget. Varsågod. D.S.

Rutinerade resrävar åker tunnelbana från flygplatsen till hotellet. Bloggaren själv ler glatt trots lång resa. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Vad vi sett och gjort i New York i maj 2017

Som hela mitt förra inlägg handlade om har jag och H spenderat fyra dagar i New York. Barnfria dagar, ska tilläggas. Vi har alltså kunnat ägna oss åt saker som i sällskap med treåring och ettåring kan klassas som ”komplicerat”. Till exempel äta tolvrätters, dricka drinkar på eftermiddagen och flyga helikopter. Här följer några korta tips om du funderar på att besöka Det Stora Äpplet inom en inte alltför snar framtid.

Boende i New York

NobleDEN Hotel, Chinatown/Little Italy

Rent, snyggt, tyst och lugnt trots det centrala läget. Supertrevlig personal i receptionen! Lite märklig inredningslösning i rummet med tvättstället bredvid sängen (typ) och enbart skjutdörr till toaletten. Dock enormt stort plus för det magnifika duschutrymmet. Regndusch är det nya svarta. Gratis kaffe i anslutning till receptionen och föredömligt raskt Wifi i hela kåken.

NobleDEN Hotel

The Ludlow Hotel, SoHo/East Village

Ett rejält kliv uppåt på både prisstegen och lyxskalan, men lätt värt pengarna. Rekommenderas att – eftersom du ändå är där liksom – boka Skybox Loft. Andlös utsikt i 180°. Vid fint väder ser du långt. Bra bar, lyxig frukost (som inte ingår i rummet) i restaurangen. Bonus: badkar med utsikt över Manhattan.

The Ludlow Hotel

Göranden i New York

Uppdatering 9 juni 2017: glömde en viktig grej här så jag skrev ett eget inlägg om det. Inte missa!

Helikoptertur runt Manhattan

Ok, det verkar som en rätt lökig turistgrej, men hej vad kul det var! Nitton minuter första parkett för några av världens mest besökta platser. Frihetsgudinnan? Check. One World Trade Center? Japp. Ellis Island? Den med. Råkar flygturen dessutom sammanfalla med Fleet Week kan en titta ner på pampiga båtar på Hudson River. Dyrt, men värt.

New York Helicopter

Musikal på Broadway

Visste du att Fantomen på Operan är den musikal som gått längst på Broadway? Nä, det visste inte vi heller innan vi såg den. Det visade sig att några före oss hade sett den också, i och med att den började gå redan 1988. Upphovsmannen Andrew Lloyd Webber har hela fyra musikaler igång på Broadway samtidigt. Jaja, cashen ska ju in som det heter. I alla fall är det en kul upplevelse att vandra genom teaterdistriktet för att sedan knöla in sig i en nedsutten stol och bli underhållen av artister i världsklass.

Vi köpte våra biljetter på boxoffice.se

Shoppa loss

Duh. Det här kanske inte behöver sägas, men ändå. Det är sjukt lätt att göra av med pengar i den här stan. Vi hängde mest runt i SoHo där det dräller av små individuella butiker som kränger allt möjligt, men vi tog också en liten avstickare till St. Marks Place (där utbudet är ungefär likadant, fast med lite fler piercingstudios). Vi gillar också museibutiker, så när vi av en slump sprang på MoMa Design Store ramlade vi in där också. För boknörden rekommenderar jag The Strand BookStore och Housing Works Bookstore Café. På det sistnämnda stället kan en även dricka kaffe. Alltid bra.

High Line Park

Vid det här laget har ryktet om den gamla nedlagda järnvägen som ideella krafter mödosamt förvandlat till en prunkande park nått långt bortom New York. Och den är verkligen värd ett besök! Grönskan gör något med kroppen, och den relativa tystnaden är skön för öronen. Håll ögonen öppna på sidorna av parken också, det finns en hel del att se både på landsidan och åt vattnet till.

Friends of the High Line

Spana street art

Det finns säkert speciella guidade visningar att gå med på och särskilda områden som är mer intressanta ur ett gatukonstperspektiv, men det räcker gott att hålla ögonen öppna om du rör dig ungefär där vi var (SoHo, Little Italy, Chinatown, East Village etc.). Vi såg allt från okända lokala konstnärer till internationella storheter som Stik och Roa.

Hänger med Stik i Chinatown bara. #streetart #stik #newyorkcity

Ett inlägg delat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Äta i New York

Åh, mat. Alltså, mat. Undrar om jag skulle starta en matblogg? Jag gillar ju mat. Både att laga själv och när andra lagar åt mig. Men nu spårar jag ur. Det här ska handla om när andra lagar åt mig. Först och främst:

Dirt Candy, SoHo/East Village

”Anyone can cook a hamburger, leave the vegetables to the professionals.”

Harreminje, det här var grejer det. Med undantag för en nudelvariant som var åt fanders för het för min smak så var Dirt Candy en helgjuten upplevelse. Deras tolvrätters avsmakningsmeny, med en grönsak som bas i varje rätt, rockade vår värld. Det gjorde också deras fördrinkar. Av en ren slump råkade vi välja de två starkaste på menyn, vilket i kombination med ovana och fastande mage gjorde att vi fnittrade oss igenom hela måltiden. Klart bra upplevelse. Ät här, det är en order.

Dirt Candy

Burger Joint, [hemlig plats]

Resans mest oväntade ställe. En klassisk burgarsylta, med väggar i trä och klotter överallt. Menyskyltar i äkta papp. Grymma burgare, i alla fall de med kött i. Hannas variant verkade mest vara hushållsost med mer ost. Inte fel om en gillar ost, men något av en besvikelse ändå. Men stället i sig är väl värt ett besök enbart för att det är så galet att det ligger där det ligger. Tips: hitta lyxhotellet Le Parker Meridien, sedan är det bara att leta. Du kommer att bli förvånad.

Dudley’s, SoHo/East Village

Alldeles runt hörnet från Dirt Candy ligger det här caféet som lämpar sig utmärkt för frukost. Frukostmenyn är väl inte jättelång, men det vi åt smakade förträffligt. Tyvärr minns jag inte exakt vad det var, men i linje med resten av resan var det säkert något med avocado i. Något flytande öppettider, men försök med kl. 9. I värsta fall får du vänta lite och spana på folk från trottoaren.

Dudley’s Café

Det här hann vi inte med

Om du har vägarna förbi så får du gärna försöka hitta Reach: New York någonstans inuti tunnelbanan på 34th Street. Vi hade det i planen men det ville sig inte. Verkar fränt i alla fall. Om du hittar det kan du väl lämna en kommentar? Tack.

En annan grej som vi ville se/uppleva, men inte hann med, är New York Earth Room på 141 Wooster Street. Ett helt rum fullt med… jord? Kolla gärna och rapportera tillbaka! Tack igen.

Sammanfattning

Jag gillar New York. Du kommer också att göra det. Vad väntar du på? Åk nu!

Retrospektiv från 2007 för perspektiv på 2016

Årets näst sista dag lämpar sig alldeles särskilt bra för lite retrospektiv och bakåtblickar. Särskilt som det också är min sista dag på jobbet på ett bra tag. Nu ska jag vara hemma och föräldraledig med världens tuffaste, ballaste, coolaste och fränaste Alma. Ända till 15 september 2017! Det är länge. Tack Sverige för att jag får det.

Gammalt fynd får nytt liv

Hittade av en slump en gammal kopia på en handsnickrad webbplats för mig själv från 2007. Den innehöll bland annat en liten årets-lista för just 2007. Det är rätt kul att läsa den, för det är liksom en annan jag som skriver den. Och det är ändå inte så länge sedan. Jag vill ju ogärna undanhålla sådana guldkorn från mina läsare, så här kommer den i all sin prakt. (Det enda jag gjort är att uppdatera typsnitten; Verdana i 10 pixlars storlek är inte så läsvänligt längre.)

Då kör vi.

Phaseplant Retrospektiv 2007

Årets skiva: ingen aning, jag lyssnar bara på gammal musik.
Årets låt: som sagt, jag lyssnar bara på gammal musik.
Årets film: Rattatouille. Underbart!
Årets bok: Harry Potter and the Deathly Hallows och hela Revelation Space-serien av Alastair Reynolds.
Årets stingslighet: Min, från Harry Potter-releasen och två dygn framåt.
Årets fest: Kroppkakegasquen, släktfesten på Riddarhuset, W:s femtioårsskiva och ”den lugna vinkvällen” hemma hos J.
Årets plagg: mina H.MADE-mjukisbyxor.
Årets muta: de sju dödssynderna på Knallyt den 12 maj.
Årets spel: Munchkin, Carcassonne & Roborally.
Årets lunch: den jag får köpa för personalpris på UKK.
Årets middag: sommargrillmiddagen med H, C, Y, B & A.
Årets TV: Heroes (för att jag äntligen kan titta på TV igen).
Årets scen: måste ju bli sal B i Uppsala Konsert & Kongress.
Årets konsert: samma som Proserpina, alltså Infected Mushroom på Arvikafestivalen. Och Euskefeurat i Falun i höstas.
Inte årets konsert: Snoop Dogg & P Diddy i Globen den 11 mars.
Årets upptäckt: Svenska Akademin, även de i Arvika.
Årets kändisspotting: Det japanska kejsarparet (bildbevis finnes, se nedan!).

Per tillsammans med (nåja, på samma bild som i alla fall) det japanska kejsarparet och det svenska kungaparet på trappan till universitetshuset under Linnéjubileet 2008.
Per tillsammans med (nåja, på samma bild som i alla fall) det japanska kejsarparet och det svenska kungaparet på trappan till universitetshuset under Linnéjubileet 2008.

Årets blogg/ar: Räknat på de jag läst mest så blir det den här, den här, denna och den här. Och denna, för att inte bara nämna folk jag känner.
Årets antiklimax: att Mos Def ställde in två timmar innan konsertstart.
Årets kultursatsning: min och H:s pågående (se även nästa punkt).
Årets opera: Carmen i Dalhalla.
Årets visuella upplevelse: Cirque de Soleil i Globen.
Årets kalender: Min. Utan den hade jag inte fungerat.
Årets orättvisa: de anställda inom sjukvården i Uppsala Kommun måste arbeta i sina egna kläder medan konferensavdelningen på Uppsala Konsert & Kongress får Tiger-kavajer.
Årets prioritering: jobb före skola under hösten.
Årets skönaste: ljudsystemet på Physique.
Årets varmaste: Råbiffen på Gotlands. Frack och stekande vårsol. Fläff.
Årets lökigaste: jullovet hemma hos far, god mat och gott sällskap.
Årets bar: den på sjätte våningen som jag inte hunnit besöka än.
Årets grogg: efter ett år som 1Q måste jag säga den som börjar på gin-. Årets resa: Barcelonatrippen med H. Varmt, turistigt och avslappnande.
Årets projekt: att måla toalettdörrlisterna (ännu oavslutat) samt Skyltprojektet för nationen (likaså oavslutat).
Årets tal: Kofi Annans på middagen efter Linnépromoveringen och E:s på Ostkakegillet i november.
Årets saknad: H i Frankrike i två månader.
Årets geekigaste: Dreamhack Summer 15-17 juni och min T-qualizer.
Årets men-jag-skulle-ju-inte-egentligen: period 2 på Stg i R-vik.
Årets karatefylla: Kroppkakegasquen (finns tydligen på video också).
Årets bakfylla: Efter ”den lugna vinkvällen” hos J.
Årets uttryck: ”Folk är idioter!”
Årets drygaste: att sammanställa underlaget till obligatorieutredningen.
Årets roligaste: kombinationen Fredrik Lindström + Klungan + 1 2 3 Schtunk under en och samma intensiva vecka.
Årets mjukvara: Illustrator, Azureus och iTunes.
Årets hårdvara: en MacBook, alternativt årets julklapp modell 42″. *
Kapiteltitel för 2007 i mina memoarer: ”Jag säger som Göran Kropp: jag klarade det!”

* Inte för att jag har haft råd med endera.

Det här är Zaid. Han har flytt från Syrien och bor i flyktinglägret Zaatari. Han gör en high five för att fler barn ska få fylla fem. Gör som Zaid. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ohämmat men viktigt skrytinlägg om #5för5

En har ju en del för sig. Som uppenbarligen är viktigare än att skriva bloggposter. Men det gör ingenting! Det här är ju min blogg, jag får göra som jag vill. Faktiskt. Och nu vill jag säga något viktigt som handlar om #5för5.

Alldeles i dagarna inleddes Svenska kyrkans internationella arbetes stora julkampanj, och jag har fått det hedersamma uppdraget att göra high five med en massa folk. På film också! Bara ett exempel på hur kul det är på jobbet. Att budskapet är viktigt gör ju inte det hela sämre.

Grejen är att var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år.

VAR. FEMTE. SEKUND. För att citera ärkebiskop emeritus Anders Wejryd: ”Så här kan vi inte ha det.”

Genom att göra en high five, ta en bild på den och dela den i sociala medier under hashtaggen #5för5 så kan vi bidra till att fler barn får fylla fem. För varje bild så pyntar ett företag fem spänn. Så sitt inte bara där: ut med dig och gör high fives! Här får du lite inspiration starring yours truly och en hel massa andra.

Jag har en teori om att personerna bakom Stonehenge byggde hela rasket som "en grej" när de fyllde 40. Jag vill ju inte vara sämre. Foto: CC BY Qalinx, flickr.com

All I want for my fyrtioårsdag is a platsbyggd bokhylla

”Exegi monumentum aere perennius.” *
– Quintus Horatius Flaccus

I princip allt latin jag kan har jag lärt mig av min barndoms Asterix. Många är de timmar jag suttit med näsan i en bok eller serietidning, och jag vill tro att jag lärt mig något längs vägen. Böcker och serietidningar har kommit att få en väldigt speciell plats i mitt liv. En såpass speciell plats att jag nu, inför min 40-årsdag, enbart har en önskan gällande födelsedagspresent: en platsbyggd bokhylla.

En barndomsdröm som går i uppfyllelse

Oanade möjligheter

Familjen Hård af Segerstad huserar sedan december 2015 i ett nybyggt radhus i pittoreska Hågaby i Uppsalas södra del. Det finns många charmiga detaljer i vårt hus, men en förtjänar ett särskilt omnämnande: den här väggen.

En vägg där det sticker ut trappsteg högst upp mot taket. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad
Charmig vägg, va? Det blir mer spännande, jag lovar. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad

Nu ser jag hur du tänker ”va?”. ”Sjukt vanlig vägg, faktiskt.” Och det har du rätt i. Och det är inte väggen i sig som gör det hela spännande, utan det som finns bakom väggen. Det syns såklart inte, men i hörnet där under trappan, bakom väggen, finns ett dolt utrymme. Egentligen är det tänkt som minimalt varmförråd för saker som används otroligt sällan. Det bevisas inte minst av att det är oerhört bökigt att ta sig in dit, via en motsträvig plåtlucka i städskrubben. Men det hör inte hit. En platsbyggd bokhylla är i sig en läcker detalj, och det går att göra en hel del fräna grejer redan med den. Men med ett dolt utrymme bakom hyllan öppnas en helt ny värld av möjligheter.

Jag säger det rakt ut: lönndörr.

En gång till. Lönndörr.

Hjälp mig uppfylla min dröm

Helt utan planering eller baktanke har möjligheten att bygga en bokhylla med lönndörr rasat ner i knät på mig. Mitt fyra-, elva-, femton-, nitton-, tjugofem- och trettioplus-åriga jag skulle aldrig förlåta mig om jag inte gjorde det bästa av den här godbiten. Därav dessa rader.

Vill du slå två flugor i en smäll och dels gratulera mig på födelsedagen och dels hjälpa mig förverkliga drömmen? I så fall får du gärna bidra till byggnationen! Alla som ger mig det här i present får sitt namn på en plakett i anslutning till bokhyllan – och dessutom självklart en gratis förevisning av det hela när det är klart! Jag kastar in en kopp av valfri varm dryck i det hela också.

Tack på förhand från mig, igår, idag och imorgon.


* Citatet i början av inlägget betyder ”jag har uppfört ett monument varaktigare än koppar”. Det är lite ditåt jag vill med min bokhylla. Ska det byggas monument någon gång ska det väl ske när en fyller 40.

Tre gröna lampor som signalerar att det finns en hel värld under fingertopparna. Foto: CC BY-SA nrkbeta, flickr.com

Jag delar min uppkoppling

Det här med internet, hörni. När vi flyttade in i vårt nya radhus var vi utan uppkoppling i några dagar. Det var inte så roligt. Det första jag gjorde när vi väl kom ut på nätet igen var därför att skapa ett öppet gästnät, så att eventuella grannar som var i samma internetnöd skulle kunna titta på skojiga katter igen. Inledningsvis hette nätverket något i stil med ”Välkomna kära grannar”, men efter lite funderingar insåg jag att här fanns chansen att delta i något större. Sedan någon vecka tillbaka har jag sällat mig till skaran som delar helt öppna gästnät med namnet ”openwireless.org”.

Öppen uppkoppling underlättar för många

Openwireless.org är en användarstyrd rörelse som bland annat ser en framtid där:

  • användaren ska ha dussintals öppna nätverk att välja mellan,
  • mobiltelefoner, klockor, kläder och andra uppkopplade grejer enkelt ska kunna ansluta till de här nätverken,
  • delande mellan uppkopplade användare sker i ännu högre grad än idag, och
  • en IP-adress inte längre används som det enda sättet att identifiera en användare och vi därmed kan anse delade nätverk vara en del av användares privatliv på nätet.

Genom att dela ut en del av vår uppkoppling hemma sällar jag mig till en växande skara internetizens som skriver under på ovanstående. Jag hoppas att den trenden växer ännu mer framöver.

Halva brf Hågaby (med vårt hus i mitten) i solsken, december 2015. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Årskrönika över första bloggåret och gott slut

Jetpack (ett plugin jag använder) är snälla nog att förse mig med en liten årskrönika över min blogg. Jag delar gärna med mig av den, som en liten hyllning till året som gått och som en liten påminnelse till mig själv om att fortsätta skriva här. Det har varit (och är!) kul, och jag ska försöka fortsätta i samma omfattning som hittills. Det skönaste är att jag inte känner någon stress över det, utan inläggen får komma när de kommer. Hoppas det fortsätter så.

Den lilla årskrönikan från Jetpack

Flytten inte längre kaosartad

I övrigt så håller vi fortfarande på att komma i ordning i huset. Flyttkartongerna blir färre, tror jag, fast det verkar inte så alltsomoftast. Nästa steg är att få upp stringhyllan och bära upp hörnskåpet för att göra lite mer plats i köket. Ett steg i taget.

Sammanfatta ditt eget 2015

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett litet skojigt frågeformulär för nyårsfesten. Det kan lagom åka fram till efterrätten eller så, och gör det enkelt att sammanfatta året som gått. Kul att ta sig en liten funderare över vad som hänt egentligen. Med det sagt: gott slut på 2015 och gott nytt 2016, kära läsare!

Litet frågeformulär om 2015 (skamlöst korpat från nätet någonstans)

"Look, no hands!" Autopiloten är bara en av många oerhört fascinerande detaljer i Teslas flaggskepp P85D. Foto: Joel Papmehl

Tjugo minuter i en Tesla Model S P85 D är för lite

Det här är inte en kritisk recension eller ens en objektiv betraktelse. Jag är helt tagen. Med det sagt: aldrig har jag funderat på att köpa bil så mycket som nu.

Tidigare har jag kunnat passera en söt Mini Cooper eller en charmig gammal VW-bubbla på gatan och försynt tänkt att det vore ju kanske trevligt att köra runt i en sån. Någon gång framöver. Eventuellt. Men cykla går ju också bra.

Men så provkörde jag en Tesla Model S i söndags. En P85D. Lyxmodellen med allt lullull, fyrhjulsdrift och inte mindre än 700 vilda el-hästar under huven. Eller ja, mellan hjulen faktiskt. Under huven är det ju bagageutrymme, faktiskt.

Och inget är sig längre likt. Redan innan provturen var jag lockad av en Tesla, det ska erkännas. Jag sympatiserar starkt med deras framåtanda, imponeras av deras målmedvetna affärsmodell och är ett stort fan av deras rockstjärne-VD Elon Musk (som inte bara fipplar med elbilar utan även jobbar med det lilla projektet att sätta en miljon människor på Mars).

Efter rundan i söndags är jag såld. Men inte ens med den bästa vilja i världen kan jag hosta fram de 1,4 miljoner riksdaler som en P85D går loss på. Och egentligen är det inte den modellen som tilltalar mig mest. Nej, äran för det tillfaller en bil som inte ens finns än.

Så här tänker Tesla

Det kan vara på sin plats med en kort sammanfattning av Teslas affärsmodell så här långt. Den är rätt enkel:

  1. Bygg en superexklusiv sportmodell som går enbart på el. Sälj den dyrt.
  2. För pengarna vi får in och med hjälp av insamlade kunskaper från punkt 1, bygg en exklusiv landsvägskryssare med prestanda som är överlägsna alla konkurrenter.
  3. För pengarna och kunskapen från punkt 2, bygg en SUV. För alla vill ha en SUV.
  4. För pengarna och kunskapen från 1, 2 och 3, bygg en folkmodell och ta världen med storm.

Idag befinner sig Tesla alldeles innan på punkt 3. Sportmodellen Tesla Roadster byggdes fram till 2012 i drygt 2 400 exemplar som sålts över hela världen. Landsvägskryssaren Model S säljs idag, och ungefär 1 300 av de sålda bilarna rullar i Sverige. Den kommande SUV:en, Model X, börjar säljas under 2016. Som min gode vän Jacob påpekade så säljs SUV:en, Model X, redan i USA men har inte kommit till Sverige än.

Vilket leder oss fram till punkt 4, och det som får mig att börja det här blogginlägget med orden ”aldrig har jag funderat på att köpa en bil så mycket som nu”.

Tesla Model 3 – bilen som inte finns

Punkt 4 är nämligen Tesla Model 3, företagets folkbil. Tidigare modeller är prissatta i den övre delen av skalan. Model 3 däremot är tänkt för medelsvensson. Alltså undertecknad. Med ett utgångspris på $35 000 (drygt 300 000 svenska kronor idag) kommer den att kosta som en vanlig Volvo utan extrautrustning. Om planerna håller (Elon Musk har ibland gett sina ingenjörer skrämselhicka genom att justera tidsplanen via Twitter) kommer Tesla att börja ta emot förhandsbeställningar på Model 3 i mars nästa år. Och då vete katten om jag inte är där och hänger på låset, för maken till körupplevelse har jag aldrig varit med om tidigare.

Fyra reflektioner om Model S P85D

För det första: bilskrället är knäpptyst. Asläskigt! Jag är ju van att höra en motor gå igång och det känns liksom tryggt att kunna växla lite baserat på motorljudet. Växla? Inte med en Tesla. Att säga att den har automatlåda gör den inte riktigt rättvisa. Den har inga växlar alls! Dubbla elmotorer driver hjulen och oavsett hastighet så levererar de en sömlös acceleration. Glöm bort växellådan och se till att använda det tomma utrymmet mellan framsätena till något viktigare.

För det andra: bilen väger 2,2 ton men kan, om jag vill, bete sig som en svältfödd kossa på grönbete. Den vill framåt, iväg, bort, någon annanstans. Det räcker med att andas lite oförsiktigt på gaspedalen för att släppa lös alla 700 hästar.

För det tredje: mittkonsollen är den största touchskärmen som finns i en bil till allmän försäljning idag. Allt kontrolleras därifrån: AC, värme, fjädring, musik, navigering. Listan kan göras lång. Förutom att vara en bil så knäcker den också extra som telefon, eftersom det finns ett SIM-kort i den som ger mig obegränsad tillgång till internet. Bra att ha när en vill leta reda på närmaste Supercharger-station, eller bara kolla på roliga katter.

För det fjärde: jag vet att det inte är så himla viktigt egentligen, att det bara är ett oerhört effektivt försäljningsknep och att det bara är praktiskt användbart vid snygga omkörningar, men ändå. Accelerationen. OMG OMG OMG. Från stillastående till 100 knyck på drygt tre sekunder. På Gröna Lund kostar en liknande upplevelse minst fyra kuponger eller ett åkband. Tur att min gode vän Joel var med och dokumenterade det hela. Varning för spontana kraftuttryck i den här filmen.

För det femte: jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till med detta. En sjätte, sjunde och åttonde punkt vore mig inte främmande, men jag bryter här. Dels för att det här är en nog lång bloggpost som det är, men också för att du som läser detta ska få ha något kvar till din egen provkörning. För jag rekommenderar det varmt, även om du inte har några som helst planer på att bli Tesla-ägare. Ett varningens ord dock: risken är stor att du reagerar som jag. Och då kan vi ju hänga på låset samtidigt i mars, och det är ju alltid trevligt.


Ansvarsfriskrivning: jag har inte fått betalt för att skriva detta och har ingen personlig eller professionell relation med någon som arbetar på Tesla (vad jag vet). Däremot så erkänner jag villigt att jag är ett stort fan av både Tesla, Elon Musk och SpaceX.

SpaceX:s Falcon 9-raket i företagets hangar på Cape Canaveral 14 juli 2014, innan första uppdraget i ORBCOMM OG2. Foto: SpaceX

Sjukt långt och sjukt bra blogginlägg om SpaceX

Två månader tog det. Men attans vad bra det är! Blogginlägget om SpaceX från Wait But Why, alltså. Om du är det minsta intresserad av rymdfart, rymdfartens historia, varför vi bör sikta högt (och långt) när vi tänker på vår egen överlevnad och liknande tunga ämnen så rekommenderar jag varmt att du läser How (And Why) SpaceX Will Colonize Mars.

Ha tålamod, det är en tung pjäs om vi bara pratar om antalet ord. Språket är en annan sak! Tonen är lättsam och anslaget pedagogiskt. Dock: engelska.

Nämnas ska också att inlägget är del tre i en serie om fyra som handlar om Elon Musk och hans företag. De två tidigare har handlat om Elon själv och om hans elbilsföretag Tesla. Det sistnämnda företaget håller jag själv på att skriva lite om, vilket jag redan har försagt mig om tidigare så nu är det bara att leverera.

Men nu: läs, för kattsingen!

Pyramidspel för välgörenhet

Alldeles nyss, när jag stod och väntade på familjens middag i kassan på Max, noterade jag att det vid varje kassa fanns en insamlingsbössa. På bössorna stod det tydligt att insamlade medel gick till en välgörenhetsorganisation (kommer tyvärr inte ihåg vilken) som arbetade i Syrien. Det som fick mig att börja fundera lite var Max generösa erbjudande att för varje krona som de samlar in via bössorna så skulle de själva skänka en krona till samma välgörenhet. Effektiv dubblering av pengarna alltså.

Jag är troligen inte först med min fundering, men så här gick den:

Till att börja med ifrågasatte jag varför jag som privatperson ens ska överväga att skänka mina pengar direkt till [namn på valfri välgörenhetsorganisation], när jag genom att ge dem via till exempel Max ju enkelt dubblerar min egen gåva. När jag tänkt den tanken slog det mig att Max ju knappast borde vara ensamma om att dubbla insamlade medel på det här sättet. Ett raskt tankesprång senare landade jag i ett riktigt pyramidspel: vad skulle hända om Max – istället för att ge de insamlade pengarna plus sin egen insats till välgörenhetsorganisationen – skänkte hela klabbet vidare till ett annat företag som lovat agera på samma sätt? Vips har summan fyrdubblats! Företag #2 är ju sedan inte dummare än att de googlar lite och hittar ett annat bolag: tjohej, åtta gånger ursprungsbeloppet! Och allt för en god sak.

Jag kan se framför mig hur diverse marknadsavdelningar börjar snegla nervöst på konkurrenterna nu. Ingen vill väl vara sist på den här bollen?

Vem vågar börja?


P.S. Jag har självklart helt bortsett från risken att inget företag någonsin mer skulle våga erbjuda något sånt här igen. Den här bloggposten skulle inte bli lika intressant då. D.S.