Jag har en teori om att personerna bakom Stonehenge byggde hela rasket som "en grej" när de fyllde 40. Jag vill ju inte vara sämre. Foto: CC BY Qalinx, flickr.com

All I want for my fyrtioårsdag is a platsbyggd bokhylla

”Exegi monumentum aere perennius.” *
– Quintus Horatius Flaccus

I princip allt latin jag kan har jag lärt mig av min barndoms Asterix. Många är de timmar jag suttit med näsan i en bok eller serietidning, och jag vill tro att jag lärt mig något längs vägen. Böcker och serietidningar har kommit att få en väldigt speciell plats i mitt liv. En såpass speciell plats att jag nu, inför min 40-årsdag, enbart har en önskan gällande födelsedagspresent: en platsbyggd bokhylla.

En barndomsdröm som går i uppfyllelse

Oanade möjligheter

Familjen Hård af Segerstad huserar sedan december 2015 i ett nybyggt radhus i pittoreska Hågaby i Uppsalas södra del. Det finns många charmiga detaljer i vårt hus, men en förtjänar ett särskilt omnämnande: den här väggen.

En vägg där det sticker ut trappsteg högst upp mot taket. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad
Charmig vägg, va? Det blir mer spännande, jag lovar. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad

Nu ser jag hur du tänker ”va?”. ”Sjukt vanlig vägg, faktiskt.” Och det har du rätt i. Och det är inte väggen i sig som gör det hela spännande, utan det som finns bakom väggen. Det syns såklart inte, men i hörnet där under trappan, bakom väggen, finns ett dolt utrymme. Egentligen är det tänkt som minimalt varmförråd för saker som används otroligt sällan. Det bevisas inte minst av att det är oerhört bökigt att ta sig in dit, via en motsträvig plåtlucka i städskrubben. Men det hör inte hit. En platsbyggd bokhylla är i sig en läcker detalj, och det går att göra en hel del fräna grejer redan med den. Men med ett dolt utrymme bakom hyllan öppnas en helt ny värld av möjligheter.

Jag säger det rakt ut: lönndörr.

En gång till. Lönndörr.

Hjälp mig uppfylla min dröm

Helt utan planering eller baktanke har möjligheten att bygga en bokhylla med lönndörr rasat ner i knät på mig. Mitt fyra-, elva-, femton-, nitton-, tjugofem- och trettioplus-åriga jag skulle aldrig förlåta mig om jag inte gjorde det bästa av den här godbiten. Därav dessa rader.

Vill du slå två flugor i en smäll och dels gratulera mig på födelsedagen och dels hjälpa mig förverkliga drömmen? I så fall får du gärna bidra till byggnationen! Alla som ger mig det här i present får sitt namn på en plakett i anslutning till bokhyllan – och dessutom självklart en gratis förevisning av det hela när det är klart! Jag kastar in en kopp av valfri varm dryck i det hela också.

Tack på förhand från mig, igår, idag och imorgon.


* Citatet i början av inlägget betyder ”jag har uppfört ett monument varaktigare än koppar”. Det är lite ditåt jag vill med min bokhylla. Ska det byggas monument någon gång ska det väl ske när en fyller 40.

Gröt är gott och kan leda till filosofiska funderingar. Foto: CC BY-SA 2.0 annasararojas, flickr.com

Kontextens relevans vid utförande – den varma matens princip

En morgon när jag i vanlig ordning satt och matade min dotter med gröt hände en grej som inspirerade till den här bloggposten. Så här: jag blåser på skeden med gröt, för gröten är varm och jag vill inte att S ska bränna sig. Gröten svalnar och jag erbjuder henne skeden. Precis när den når hennes mun så blåser hon också på gröten, eftersom hon sett mig göra det alldeles nyss. Gröten blir marginellt svalare och trillar dessutom ner på bordet.

Detta leder till en liknelse som jag nu ska försöka både komma ihåg (för den var rätt bra i mitt huvud där kvart i sex på morgonen) och nedteckna (för annars kommer jag definitivt att glömma bort den). Den gick så här:

Jag blåser på skeden för att gröten ska svalna. Det funkar för jag att jag har en hel del erfarenhet av att blåsa på sked, och dessutom tillgång till hela kontexten. Alltså gröt-sked-värme-brännskador-sammanhanget. Därför trillar inte gröten av när jag blåser på skeden.

Det här funkar inte när S gör precis likadant. Hennes intentioner är de allra bästa (”pappa gjorde så, alltså är det en bra grej att göra”), men hon saknar massor med relevant metadata om sådana här sammanhang. Till exempel saknar hon den rätt betydelsefulla informationen om hur hårt en ska blåsa på skeden/gröten. Blåser en för hårt så trillar gröten av skeden. Tji gröt.

Det finns en poäng med detta

Poängen med allt detta är att det i många situationer inte räcker att en användare lär sig ett statiskt flöde av händelser i syfte att uppnå ett resultat. Utan vettig kontext och data som i sammanhanget kanske verkar oviktig så kan ett fullgott resultat inte garanteras.

När någon som inte vet hur något funkar försöker göra precis likadant som någon som vet hur något funkar, så funkar det inte för att den som inte vet hur det funkar vet hur det funkar men ändå inte.

Det här kan vara det virrigaste inlägget hittills i min återupptagna bloggkarriär. Varsågoda.


Det här inlägget började författas i september 2015 och skrevs färdigt i februari 2016. Siri har kommit en bit längre i frågan om att blåsa på mat nu.

Med hjälp av en Springbank från 1974 uppfyllde jag ena halvan av ett gammalt nyårslöfte. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Sent bad och uppfyllt nyårslöfte

Saker en gör på jobbkonferens i september:

  1. Tar årets sista (?) morgondopp i sjö
  2. Uppfyller ett nyårslöfte som kan dateras tillbaka till 2012 (minst)

Tillbringade torsdagen och fredagen på underbart vackra Friiberghs herrgård mellan Uppsala och Enköping. Fantastiska miljöer och mat som var något alldeles enastående. Jag ska inte tråka ut dig med en rapport från våra många och långa jobbmöten, utan konstaterar glatt att jag fick till ett morgondopp i fredags morse! Inte illa för att vara 11 september. Kallt i luften men säkert 18 grader i vattnet. Uppiggande!

Morgondopp i dimman vid Friiberghs herrgård, 11 september 2015. Uppfriskande! Foto: Anette Hennerström
Morgondopp i dimman vid Friiberghs herrgård, 11 september 2015. Uppfriskande! Foto: Anette Hennerström

För tre-fyra år sedan kom jag på ett nyårslöfte som var tudelat. Del 1 omfattade ett ambitiöst träningsprogram: jag skulle träna 100 gånger på ett år. Som träning räknas fysisk aktivitet i minst en halvtimme och som gör att jag vill duscha efteråt. Hittills har jag inte lyckats uppfylla den här delen av löftet. Närmast var jag nog 2012 när jag landade på drygt 80 träningstillfällen.

Del 2 då? Jo, som kompensation för träningsivern i del 1 så skulle jag någon gång under året dricka en whisky som kostade mer än 100 kr per centiliter. Även här fanns en regel: den skulle drickas på lokal. Jag kunde alltså inte gå in på Systemet och köpa mig en oherrans dyr flaska whisky bara för att uppfylla löftet. Sedan dess har jag jagat lokal (pub, restaurang, klubb, uteställe…) som kunnat förse mig med dylika dyrbara droppar. Jakten har väl inte vara alltför intensiv, det måste erkännas, men i torsdags kväll gav den äntligen utdelning! Förutom dess många andra trevliga kvaliteter ståtar nämligen Friiberghs herrgård med ett synnerligen imponerande whiskyutbud. Och där, i den digra listan, hittade jag en Springbank från 1974. Lite märklig känsla att dricka något som är äldre än jag själv, men god var den! Troligen första och enda gången jag betalar 400 spänn för två fingrar whisky. Men ett löfte är ett löfte.

Det är värt att nämna att den whiskyn långtifrån var den dyraste på stället. För den mer välbärgade konnässören fanns en flaska från 1942 (kommer tyvärr inte ihåg tillverkaren) där en fick hosta fram 1 595 kr per centiliter.

Jag återvänder gärna till den herrgården, både som konferens- och privatgäst. Och inte bara för whiskyns skull.

Svarte Orm på Intiman var en uppvisning i helsvart sarkasm och brittisk humor - med en touch av skånska. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Svarte Orm lider igen

TL; DR: Svarte Orm på Intiman i Stockholm är en föreställning som håller vad den lovar. David Batra & Co levererar kolsvart humor mot en fond av första världskrigets hemskheter.


Igår hade jag det stora nöjet att få avnjuta Intimans eftermiddagsföreställning av (dramakomedin? sarkasmorgien? pjäsen?) Svarte Orm, med David Batra i huvudrollen som Edmund Blackadder. Den här uppsättningen är baserad på den fjärde säsongen av den kolsvarta brittiska tv-serien Blackadder, och utspelar sig alltså i första världskrigets skyttegravar under 1917. Edmund Blackadder har den stora oturen att befinna sig i skiten, både bokstavligt och bildligt. Han är omgiven av trogna men inkompetenta bundsförvanter, och dagarna går åt till att försöka undvika Det Stora Anfallet som närsomhelst kan beordras av general Melchett och hans sidekick kapten Darling. De sistnämnda befinner sig bekvämt fem mil bakom fronten och har inte mycket till insikt om vilket helvete mannarna (och i ett fall en kvinna) vid fronten befinner sig i.

Jag hade mina dubier om hela föreställningen innan den väl sparkade igång. Kunde David Batra vara lika formidabelt sarkastisk och svartsynt som Rowan Atkinson i orginalet? Hur skulle Henrik Hjelt fylla ut Stephen Frys höga stövlar som den högröstade och mustaschbeprydde halvfjollan general Melchett? Och Kim Sulocki som den trogne (men illaluktande) Baldrick? Funkar det verkligen?

Svaret? Absolut, på allt ovanstående. Tempot är högt från början. Framförallt Blackadders repliker är väldigt långa och innehåller oftast en långsökt och skruvad liknelse. David Batra gör rollen till sin egen och levererar en tempofylld Blackadder på klingande malmöskånska. Övriga på scen hänger med i svängarna och den komiska tajmingen håller. Det är inte lika nattsvart som i originalet, men inte heller långt därifrån. Scenlösningen är smart och snabb. De få musikstyckena som ibland bryter av det hela är inte alltid lika smarta och/eller naturliga, men de balanserar tempot i det hela så att en får tid att andas lite. Det är inte så att jag skrattar högt hela tiden, men fnisset ligger hela tiden där och gror. När Baldrick får ordern att ”förneka allt” under en krigsrätt (jag säger inte vem som står inför rätta, men ni kan säkert gissa) och Kim Sulocki svarar kort och helt uppåt väggarna på de korta frågorna från åklagaren kan jag inte hålla mig. Det finns flera sådana korta stunder, när den kolsvarta humorn levereras på ett sådant självklart sätt att det inte går att hålla skrattet inne längre.

Humorns motvikt, allvaret, har självklart sin plats också. När hela handlingen utspelar sig under en av de blodigaste konflikterna som världen skådat vore det konstigt om det inte fanns stunder då skrattet fastnar i halsen. När det oåterkalleliga slutet kommer så landar det hela i en tankeställare om hur obeskrivligt korkat och dumt det är med krig. Skrattet må vinna med hästlängder under större delen av föreställningen, men det vore inte samma sak om inte slutet var en magsmocka som känns.

David Batra och Henrik Hjelt pratade om bland annat detta med Malou i våras.

Jag gillade den här versionen av Blackadder. Skådisarna, scenen och manuset håller hela vägen in i mål. Det är inte Rowan Atkinson & Co, men det som är fungerar absolut.

P.S. Här är en scen från originalet, när general Melchett besöker trupperna. Den är också med i scenversionen, förnämligt översatt. Utom den tämligen oöversättliga sångtexten.

Det här med att börja blogga (igen)

Jag har funderat på det här med blogg ett tag nu. ”Alla” gör det ju, mer eller mindre. Och har så gjort sedan sent 90-tal, verkar det som. Under min tid i den förra IT-bubblan (den som small med buller och bång cirka 2002) hade jag en hemsida där jag faktiskt plitade ner lite text i vad som skulle kunna klassas som en blogg. Detta innan uttrycket ”blogg” ens var uppfunnet. Lite stolt. Sedan dess har jag legat lågt på området. Fram tills nu.

Jag har ingen aning om var det här är på väg, men det känns rätt… fint? Bra? Det sägs att en av grundpelarna i det här med bloggande är att ha en genomtänkt strategi med det som skrivs. Helst verkar en behöva hålla sig inom vissa givna ramar och åtminstone försöka vara konsekvent när det gäller ämnen. Fan tro’t. Det gäller inte mig. Här kan komma högt och lågt. Spänn fast säkerhetsbältena, fäll upp stolsryggen, ge dig själv en kopp kaffe innan du serverar ditt barn. Nu åker vi.