Några svar och fler frågor vid 42

Det är något visst med att fylla 42 faktiskt. Det har såklart mycket att göra med den eviga kopplingen till Douglas Adams och hans ”Liftarens Guide till Galaxen”-epos. I den berättelsen skapar en civilisation en oerhört avancerad dator som ska svara på frågan om livet, universum och allting. Efter lång tid och mycket tänkande spottar datorn ur sig svaret ”42”. Det är då den upplysta civilisationen inser att den inte riktigt tänkt igenom själva frågan.

Det är ungefär där jag är själv. Jag har en del svar på rätt viktiga frågor om livet. Och universum (gravitationsvågor liksom, vilken grej). Och sånt. Men de svaren ger upphov till fler frågor, utöver de frågor jag redan har samlat på mig. Alla frågor är lyckligtvis inte bokhyllerelaterade. Ber att få återkomma till bokhyllan i ett senare inlägg. Anyhow.

Livet alltså. En lång radda frågor. Jag skulle lätt köpa en t-shirt med trycket ”den som fått flest svar när den dör vinner”. Till skillnad från den otroligt smaklösa ”den med flest prylar när den dör…” på samma tema. Inte för att jag är världens mest oskyldiga kålsupare i det sammanhanget, men ändå.

Jag gillar ju grejer faktiskt

Prylar, ja. Fyller en år så finns det ju anledning att se upp. Rätt vad det är så sitter en där med en pryl eller två. Antingen har den kommit som present, eller så har en kanske köpt den till sig själv. En fyller ju år. Liksom. I mitt fall var det båda sortens prylar; både en present från någon annan och en present från mig själv! Woho!

Back to the glorious 80s

Presenten från någon annan var faktiskt från två andra, som oberoende av varandra tänkt samma tanke. Både min far och hans käresta och min fantastiska fru tyckte att jag borde uppskatta en C64 Mini. Och det gör jag ju. Det är en låda som ser ut som en Commodore 64, fast jätteliten, och som innehåller 64 mer eller mindre populära spel från samma plattform. 80-talet i presentförpackning, mer eller mindre. Plus en joystick.

Och jag fick två stycken. #mindblown

Bilden visar mig (Per) när jag precis öppnat födelsedagspresenten med en C64 Mini i. Jag är väldigt glad.
Så här glad blev jag när jag öppnade paketet med C64 Mini #1. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Efterlyses: mer tid på kvällarna

Så nu ägnar jag viss kvällstid åt att kasta frisbee i California Games och att samla juvelurer i Boulder Dash. It’s gaddam lööövely, I tell ya.

Framtiden är här

Den andra presenten, den jag gav mig själv, konkurrerar i viss mån med den första. Jag skulle vilja beskriva den som C64:ans näbbiga småkusin några generationer framåt i tiden. För om C64:an excellerar i chipmusik och handsnickrad pixelart i 16 färger har Oculus Go helt andra kvaliteter. I framkanten av VR för hemmabruk är det här headsetet Facebook / Oculus svar på vissa frågor som t ex HTC säkert ställde sig när de släppte Vive på marknaden för några år sedan; till exempel ”hur sjutton ska vi göra för att bli av med de här förbenade sladdarna?”. Oculus Go är mig veterligen den första VR-lösningen som är helt trådlös (förutom laddsladden då, men den sitter ju inte i jämt). Koppla upp den till ditt trådlösa nätverk, parkoppla den med en app i din telefon för att autentisera – and off you go. Och resultatet är faktiskt över förväntan. Välkommen förbi att prova någon gång! När vi fått lagom ont i huvudet av att ha 468 gram plast på skallen kan vi slappna av med att hoppa över några tunnor i World Games på C64 Mini.

Sammantaget känns det bra att fylla 42. Jag har några svar, några fler frågor och två spännande spel- och upplevelseplattformar att utforska.

Tusen och ett tack för alla grattis

Just det, icke att förglömma: tack tack tack alla glada vänner och bekanta som hört av sig och gratulerat. På Facebook, via SMS, telefon och ryggdunkningar i jobbkorridoren. Allt uppskattas oerhört. On to 43!