Film är bäst på bio, men ibland funkar det alldeles utmärkt att titta på den egna skärmen också. Foto: CC-BY Kenneth Lu, flickr.com

Kompisduo till Hollywood med svensk kortfilm

Som jag konstaterat tidigare så har det blivit en hel del efterdyningar av återträffen för några veckor sedan. Jag har till exempel grävt djupt i mina egna kartonger i källaren och hittat både det ena och det andra. Till exempel ett antal VHS-kassetter med minst sagt klassiskt innehåll. Jag säger inte mer än så i dagsläget, utan nöjer mig med att dingla det betet framför era giriga munnar medan allt konverteras till ett mer modernt format. Jag återkommer i ärendet, var så säkra.

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Nej, nu ska det bli kortfilm. Och inte nog med det, det ska bli svensk kortfilm med inslag av både science fiction och skräck. Min gamla parallellklasskompis Marcus har, tillsammans med sin vapendragare Fredrik, skrivit och regisserat Reset. Det är ett nedslag i en alternativ verklighet som skapar fler frågor än den lämnar svar, men det är bland annat det som gör den så intressant. Hantverket är av högsta klass, från ljud och ljus till specialeffekterna – och inte minst själva storyn! Om du är det minsta intresserad av antingen kortfilm i allmänhet och/eller science fiction i synnerhet så rekommenderar jag verkligen en titt på Reset.

Jag är inte den ende som gillar vad duon Kryler/Åkerström har åstadkommit. Hollywood har fått upp ögonen för deras skapelse också. Den närmaste tiden kan jag tänka mig att de sitter på både ett och två möten med namnlösa höjdare på filmbolag. Vem vet, kanske kan det bli en fullängdare till slut? Jag vet inte vad ni andra tycker, men jag ser verkligen fram emot att se mer av detta. Kolla själva!

Throwback thursday is in heaven

Skatterna som kommer fram efter helgens bravader blir bara fler och fler. Eftersom det är torsdag och #tbt-dags så har min forna klasskompis Jon grävt extra djupt i fyndlådan och hittat en musikvideo. Inte vilken musikvideo som helst, utan en från 1992! Riktigt anno dazumal alltså. Allt som händer i den är väl preskriberat vid det här laget, så här är den. I all sin glans. Varning för filterhysteri och epileptiskt tempo i klippningen.

(Total transparens för er som inte såg det på en gång: jag är en av ynglingarna som står och hoppar i en telefonkiosk.)

"Estethuset"? Vafalls? Mediehuset ska det ju vara. Back to the scene of the crime. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Inte tjugo år till nästa gång

TL; DR: Återträffen med gymnasieklassen överträffade alla mina förväntningar. Må det inte gå 20 år till nästa gång!


För ganska exakt 20 år sedan tog jag och mina medbrottslingar på medieprogrammet, version 1.0, studenten från Lugnetgymnasiet i Falun. Bakom oss hade vi tre år av shotgun creativity, unika lärarinsatser och en stundtals imponerande improviserad agenda. Allt detta till tonerna av en budget som så här i efterhand skulle få en kommunal revisor att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen.

I lördags träffades vi igen. För många var det första gången sedan de vita mössorna åkte på. Andra hade hållit kontakten genom åren. Känslan i min mage var en förväntansfull nervositet, mycket tack vare en glad stämning i den för ändamålet skapade facebookgruppen. Men hur skulle det bli när vi väl träffades IRL?

Det skulle visa sig bli alldeles fantastiskt. På ett sätt hade det ju gått tjugo år sedan vi senast sprang runt i mediehuset tillsammans. På ett annat sätt hade det knappt gått en dag. Jag vet inte om vi alla lyckades passera något omärkligt socialt kompetensfilter våren 1992, när vi blev antagna till medieprogrammet, men det låg något magiskt i luften när klasskompis efter klasskompis klev över tröskeln till huset. Med bubbel i glasen fick vi en storartad guidad visning av huset av vår fantastiske lärare Glen. Historiens vingslag kändes tydligt när vi passerade de saligen avsomnade studiokamerorna som stod i ett hörn och samlade damm. Mattias och Marcus poserade glatt med en bildmixer som var det hetaste heta 1994. ”Här låg alla redigeringsrum”, var det någon som sade och pekade in i en korridor. ”Här var lärarrummen”, sade någon annan. Alla tittade åt alla håll samtidigt. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Startsträckan för konversationer var i princip noll. Vi var en samling sköna människor som passade på att ta upp tjugo år gamla tappade trådar. Och det fungerade. Det fungerade verkligen.

Efter en obligatorisk gruppbild utanför huset promenerade vi ner till Banken för middag. Där anslöt fler gamla profiler. Jag tror att vi var 28 personer tillsammans, och det är verkligen inte illa av två klasser på sammanlagt 40 personer. Så sjukt trevligt. Och roligt! Jag såg mig nödgad att runda av kvällen strax efter midnatt (och missade därmed dansgolvsdominansen på 18-årshaket Etage senare på natten), men precis när jag gick passerade jag förbi ett ståbord alldeles vid utgången. Där hängde Jon, Johan, Karl-Johan och Björn, och samtliga hade andnöd för att de skrattade så mycket. Jag hängde inte riktigt med på vad det handlade om, men just den scenen fick jag med mig ut i natten. På väg mot sängen försökte jag smälta alla intryck. Jag kom fram till att jag var själaglad, lullig och i det närmaste hög på peppen från kvällen. Och allt detta tack vare människor som jag i de flesta fall inte träffat på över femton år. Märkligt hur det kan bli. Tacksam somnade jag hemma i barndomshemmet.

Hotellfrukosten dagen efter samlade inte en lika stor skara, men vi fem som sågs fick till ett fint eftersnack. Synd att pannkakorna tog slut bara. Vi skildes åt med parollen ”don’t be a stranger” ringandes i öronen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte tar tjugo år till nästa sammankomst.

Avslutningsvis: stort, varmt och hjärtligt tack till Anja och Mirja som fixade ihop allt och till Glen som släppte in oss i mediehuset. Och sist men inte minst: alla mina härliga klasskompisar – jag är glad och stolt över att ha fått dela tre år med er. Nu framåt mot nästa träff!