Ont skall med ont fördrivas! En armhävning per o-ord. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Svårare än väntat att sluta säga o-ordet

Vårt dagliga tal innehåller en hel del s k fyllnadsord. När du och jag pratar med varandra händer det troligen ganska regelbundet att det slinker in ett ”äää” eller ”mmm” eller varför inte ett lätt utdraget ”eeeeh”. Några lysande exempel på fyllnadsord som faktiskt är ord är ”typ”, ”liksom” och (det förhatliga, bloggarens anm.) ”vahettere”. Nu har det dykt upp ett till utfyllnadsord i mitt liv: det korta ”oj”.

Av anledningar som jag kommer in på lite längre ner i den här texten så kommer jag att få göra en armhävning inom kort.

Det här korta ordet gjorde sitt definitiva intåg i min vokabulär när S kom till världen. Helt plötsligt kunde ett enkelt ”oj” betyda så oerhört mycket!

  • ”Oj!” (S vaknar.)
  • ”Oj!” (S dreglar.)
  • ”Oj!” (S ställer sig upp.)
  • ”Oj!” (S sätter sig ner.)
  • Osv.

Efter att ha tonat bort lite under vårmånaderna gjorde det comeback med råge för några veckor sedan i samband med att S lärde sig gå. Då kände jag och H att vi måste agera. O-ordet ska inte få bli vårt vahettere! Den enda lösning vi såg på problemet var att straffa oss själva varje gång ordet passerar våra läppar. Genom gammal hederlig exercis ska det onda fördrivas!

Därav armhävningarna.

Varje gång jag säger ”oj” så måste jag göra en armhävning. En snabb genomräkning säger att den här bloggposten resulterar i sju stycken, eftersom jag typ liksom säger vahettere ordet i huvudet när jag skriver. Beach 2016 (typ), här kommer jag.

Ett monument så gott som något: Siris planka i bryggan på Stiftsgården i Rättvik. Foto: Nicklas From

Personliga monument

Här i Uppsala finns det på flera ställen små monument till händelser som för de inblandade varit omtumlande och stora, men som för resten av befolkningen inte spelar så stor roll. Jag tänker närmast på några gatstenar i centrum, som med hjälp av ingraverad text signalerar att olika par har funnit varandra på just den platsen. Mest känd är nog ”Harry och Hulda Kadunka”-stenen utanför Hambergs fisk.

Även om jag inte är personligen bekant med något av de här paren (tror jag!) så blir jag berörd av de här plattorna. Jag tror att det har att göra med både den personliga touchen och den snygga blinkningen till gerillainstallationer och gatukonst. Det är lockande att försöka åstadkomma något eget och liknande till en speciell plats i min och H:s liv. Jag låter den idén mogna och frodas lite ett tag först, tror jag.

Tills vidare har vi däremot hakat på en möjlighet att infoga vår fina dotters fina namn i ett monument av det mer praktiska slaget. Bryggan på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik håller på att renoveras, och i samband med det fick den som ville sponsra en planka och få ett namn ingraverat på den. Sagt och gjort. Inom kort ligger det en planka med Siris namn på en av de finaste platserna i Sverige. Inte alls illa som monument betraktat.