TL; DR: Svarte Orm på Intiman i Stockholm är en föreställning som håller vad den lovar. David Batra & Co levererar kolsvart humor mot en fond av första världskrigets hemskheter.
Igår hade jag det stora nöjet att få avnjuta Intimans eftermiddagsföreställning av (dramakomedin? sarkasmorgien? pjäsen?) Svarte Orm, med David Batra i huvudrollen som Edmund Blackadder. Den här uppsättningen är baserad på den fjärde säsongen av den kolsvarta brittiska tv-serien Blackadder, och utspelar sig alltså i första världskrigets skyttegravar under 1917. Edmund Blackadder har den stora oturen att befinna sig i skiten, både bokstavligt och bildligt. Han är omgiven av trogna men inkompetenta bundsförvanter, och dagarna går åt till att försöka undvika Det Stora Anfallet som närsomhelst kan beordras av general Melchett och hans sidekick kapten Darling. De sistnämnda befinner sig bekvämt fem mil bakom fronten och har inte mycket till insikt om vilket helvete mannarna (och i ett fall en kvinna) vid fronten befinner sig i.
Jag hade mina dubier om hela föreställningen innan den väl sparkade igång. Kunde David Batra vara lika formidabelt sarkastisk och svartsynt som Rowan Atkinson i orginalet? Hur skulle Henrik Hjelt fylla ut Stephen Frys höga stövlar som den högröstade och mustaschbeprydde halvfjollan general Melchett? Och Kim Sulocki som den trogne (men illaluktande) Baldrick? Funkar det verkligen?
Svaret? Absolut, på allt ovanstående. Tempot är högt från början. Framförallt Blackadders repliker är väldigt långa och innehåller oftast en långsökt och skruvad liknelse. David Batra gör rollen till sin egen och levererar en tempofylld Blackadder på klingande malmöskånska. Övriga på scen hänger med i svängarna och den komiska tajmingen håller. Det är inte lika nattsvart som i originalet, men inte heller långt därifrån. Scenlösningen är smart och snabb. De få musikstyckena som ibland bryter av det hela är inte alltid lika smarta och/eller naturliga, men de balanserar tempot i det hela så att en får tid att andas lite. Det är inte så att jag skrattar högt hela tiden, men fnisset ligger hela tiden där och gror. När Baldrick får ordern att ”förneka allt” under en krigsrätt (jag säger inte vem som står inför rätta, men ni kan säkert gissa) och Kim Sulocki svarar kort och helt uppåt väggarna på de korta frågorna från åklagaren kan jag inte hålla mig. Det finns flera sådana korta stunder, när den kolsvarta humorn levereras på ett sådant självklart sätt att det inte går att hålla skrattet inne längre.
Humorns motvikt, allvaret, har självklart sin plats också. När hela handlingen utspelar sig under en av de blodigaste konflikterna som världen skådat vore det konstigt om det inte fanns stunder då skrattet fastnar i halsen. När det oåterkalleliga slutet kommer så landar det hela i en tankeställare om hur obeskrivligt korkat och dumt det är med krig. Skrattet må vinna med hästlängder under större delen av föreställningen, men det vore inte samma sak om inte slutet var en magsmocka som känns.
David Batra och Henrik Hjelt pratade om bland annat detta med Malou i våras.
Jag gillade den här versionen av Blackadder. Skådisarna, scenen och manuset håller hela vägen in i mål. Det är inte Rowan Atkinson & Co, men det som är fungerar absolut.
P.S. Här är en scen från originalet, när general Melchett besöker trupperna. Den är också med i scenversionen, förnämligt översatt. Utom den tämligen oöversättliga sångtexten.
