Jakten mellan stjärnorna

Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy – fortsättning” som jag gått under våren 2019. Temat här var att inspireras av en annan författares texter och utgå från den. Jag valde Stephen Kings novell ”The Gunslinger”.


Den hon jagade rörde sig målmedvetet i en och samma riktning. Inåt, mot galaxens centrum. Sett till omgivningen gick det ohyggligt fort. Men hennes mänskliga medvetande kunde inte uppfatta hastigheten. För henne var det ingen skillnad mellan att gå de få stegen från slaf till kommandobrygga och att färdas i 0.788c. Hon litade på sina instrument mer än på sin egen kropp.

Det enda de instrumenten kunde förnimma av den flyende var en svagt glödande prick. En prick omöjlig att skilja från de stjärnor som omgav skeppet i alla riktningar. En prick som befann sig så långt in i den röda delen av det synliga spektrumet att den lika gärna kunde vara på andra sidan alltet.

Och likväl fortsatte hon jakten. Det fanns inga alternativ.

Hon var sliten och trött. Hennes farkost också. De fåtal andra varelser hon mött på sin jakt hade förundrats över hur hennes skepp höll ihop. Hon frågade sig samma sak. Och andra saker. Ofta hade hon långa samtal med sig själv. Om det rimliga och orimliga i det hon höll på med. Hur länge jakten skulle hålla på. Var hon skulle hitta drivmassa till de enorma fusionsmotorerna som höll henne i rörelse. Hur hon kunde hålla sig själv vid liv.

Hon var en skugga av sitt forna jag. Påfrestningarna av att leva i hastigheter som närmade sig ljusets hade sedan länge tagit ut sin rätt på hennes kropp. Hennes tankar kom inte lika klart som tidigare. Hon glömde saker i takt med att hon själv och hennes farkost tärde på varandra och rubbade det oändligt kalla vakuumet utanför skrovet. Men en sak glömde hon inte. Hela tiden fanns hennes blick på instrumentens bild av den glödande pricken. Hennes mål. Hennes mening.

Ibland kom hon till resterna av ett system som den hon jagade passerat. Först Oort-molnet. Mörker, is och sten som sakta roterade runt den döende stjärnan i systemets mitt. Här brukade hon tanka upp med drivmassa innan hon for vidare inåt. Längs vägen in mot stjärnan passerade hon de trasiga planeternas omloppsbanor. Vissa hade inte överlevt, utan var bara moln av sten, grus och damm i en avlång bana. Andra, som gasjättarna, var bleka avbilder av det de en gång varit.

Hon stannade en tid i omloppsbana runt en sådan stjärna. Studerade den för att försöka förstå. Hennes instrument hade sparat data om just den här platsen. Den var en vanlig typ G-stjärna, precis som den Sol hon mindes från sin barndom. När hennes mål passerat systemet var den en typ K. Vad hade hänt? Med en nyfikenhet driven av skräck gick hon och hennes skepp genom alla tillgängliga data. Inga svar. Bara fler frågor.

Bekymrad och outsägligt trött lämnade hon det trasiga stjärnsystemet bakom sig. I det interstellära mörkret kunde hon tänka ostört. Med ett öga på instrumenten och det andra på den svarta tomheten.

Tid passerade. Trots den enorma hastigheten var skillnaden mellan hennes tid och omgivningens inte särskilt stor. Det som tärde mest på henne var ensamheten och den ofantliga uppgiften hon tagit på sig.

Hon hade lovat. Lovat dyrt och heligt, med blod och tårar, inför alla andra drabbade. Att hon skulle hämnas. Å alla deras vägnar. Jägaren skulle bli den jagade. Trots flera års försprång och ett hastigt kallnande spår hade hon lovat. Och det löftet gick inte att bryta.

Till slut hade hon hittat den hon sökte. Som en svagt glödande prick långt in i den röda delen av spektrat. Genom att följa spåren av kosmisk förödelse hade hon hittat målets kurs. Nu var det bara en fråga om tid.

Hon visste att hon och hennes skepp var snabbare. Oavsett hur långt försprånget var skulle hon komma ikapp. Tanken på den stunden höll henne på rätt sida vansinnet medan allt omkring henne var svart.


I skeppstid passerade sex år. Med instrumenten inställda på maximal upplösning kunde hon urskilja detaljer i målet. Att en av fyra motorer inte fungerade. Att delar av det enorma skeppet bara lästes som död materia. Och viktigast av allt: den framåtriktade lasern som signalerade att hennes mål var på väg sände. Varningen kunde fortfarande höras.

Det var en av detaljerna som hon inte kunde begripa. Varför skrek målet ut att det var på väg? Varför varnade det alla som kunde uppfatta en modulerad laserpuls att döden färdades mot dem? Hon förväntade sig inga svar. Inte nu längre. Men vetskapen om att planetsystemet rakt framför dem var medvetna om vad som väntade gjorde henne lättad. Om det var bebott, och om de nått en sådan teknologisk nivå att de kunde tolka varningen för vad det var… då skulle inga fler behöva dö. Förutom hennes mål. Där fanns det inga tvivel hos henne. Hon levde för att döda nu.

Sex månader till passerade. De senaste veckorna hade hon kalibrerat sina vapen och läst av instrumenten gång på gång. Hon hade en så fullständig bild av sitt mål som det gick att få. Hon var redo. Med en hand som darrade lätt av ålder och anspänning aktiverade hon vapensystem som aldrig tidigare använts i vrede. Långt ner i skrovet hämtade hennes skepp energi från själva vakuumet och tryckte in den i systemen.

Tre.
Två.
Ett.

För alla som jag minns. Och som inte kan minnas längre. Här slutar din bana. Din värld får aldrig återse dig. Gå till din skapare.


Per Hård af Segerstad
Januari 2019

Mina topp tio skivor* – spontant utvalda och lagom motiverade

Våren 2018 utmanade min vän Puff mig att visa upp vilka tio skivor som påverkat mig mest under min uppväxt. Eftersom jag är rätt dålig på att tänka efter länge i sådana här sammanhang tog jag de första tio som dök upp i huvudet. Och det betyder väl något, tänker jag? Antagligen har just de här tio legat och lurat i mitt undermedvetna och väntat på just det här tillfället. Jag tror jag kan ha lovat återkomma med en motivering och några rader fördjupning om varje album. Så varsågod.


* ”Skivor”, barn, är något som såldes i butik eller på tidiga versioner av internet innan ni föddes. De kan idag ses på vissa bensinmackar i sin CD-form och i dyra specialbutiker när de är gjorda av vinyl.


Topp tio album som betytt mycket för mig.

The White Room

Grupp: The KLF
Bästa spår: varierar, just nu Build a Fire

Jag måste ha lyssnat på den här skivan tusentals gånger, och ändå tröttnar jag inte. Inledningen, What Time Is Love (LP Mix) sätter tonen för vad som komma skall. Det svala och nästan försiktiga introt innan beatet flyger på lyssnaren som en högerkrok i en mörk boxningsring är genialt. Liksom resten. De tre enorma stadiumhousehittarna (förutom nyss nämnda spår också 3 a.m. Eternal och Last Train to Trancentral) blir bara bättre och bättre ju högre volymen är, men det är de lite nedtonade spåren No More Tears och Build a Fire som gör det här till en komplett platta i mina öron.

För den ovane lyssnaren kan det vara kul att veta att spår #7, The White Room, är en hänvisning till duons roadmovie med samma namn. Filmen spelades in till stora delar men släpptes aldrig kommersiellt. Den här skivan är det tänkta soundtracket. Men det behövs ingen film, musiken är det som betyder något. Jag kommer att lyssna på den här tusentals gånger till och jag vet redan nu att jag aldrig kommer att tröttna.

Different Drum

Grupp: The Shamen
Bästa spår: Boss Drum (Beatmasters Radio Edit)

Under mina högstadie- och gymnasieår introducerades jag för både det ena och det andra inom det som sedermera kommit att kallas för ravemusik. Då var genren inte nödvändigtvis förknippat med monotona basgångar utan kunde med fördel innehålla både trallvänlig sång och gitarrer. Different Drum innehåller remixade versioner av många hits från Shamens tidigare utgivna platta Boss Drum och är ett bra exempel på nyss nämnda trallvänlighet. Det är stundtals på gränsen till gulligt, flera år innan den asjobbiga happy hardcore-trenden färgade allting som gick snabbare än 140 BPM rosa. Det pratas snabbt med bred brittisk dialekt om både knark, andra dimensioner och psykedelisk transcendentalism – och det är ta mig tusan helt oemotståndligt.

Chill Out

Grupp: The KLF
Bästa spår: alla, från början till slut

Om The White Room är Jimmy Cautys och Bill Drummonds extremt kapabla flört med dåtidens (och även nutidens) dansgolv är Chill Out i mina öron deras mest tidlösa skiva. Skapad för den delen av ravescenen som sedermera fick namnet just Chill Out-zonen är det en drömsk nattlig resa genom ljudbilder som pendlar mellan sjungande syrsor, tåg som rullar och skrapande radioröster. Och Elvis. Och med poetiska spårtitlar som ”Six Hours to Louisiana, Black Coffee Going Cold” och ”The Lights of Baton Rouge Pass By” är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en fulländad musikalisk upplevelse. Nota bene: skivan ska spelas från början till slut eftersom spåren sitter ihop i en enda komposition.

Five Year Mission

Grupp: S.P.O.C.K
Bästa spår: Never Trust A Klingon (bubblare: Last Man On Earth)

Det här med Star Trek, då. Kampen inom mig mellan Star Wars och Star Trek har nog till slut avslutats, med Trek som vinnare. Men det var inte lätt, och det kan hända att striden tas upp igen framöver. Ett tungt vägande skäl till att jag kallar mig trekker (debatten trekker vs. trekkie kan vi ta en annan gång) är synthpopbandet Star Pilot On Channel K, eller S.P.O.C.K som de så vackert förkortar det hela. Deras första fullängdsalbum innehåller brottarhittar som Mr. Spock’s Brain och Neutral Zone och gjorde mig omedelbart förälskad i synthpop som genre och Star Trek-inspirerad synthpop i synnerhet. Det finns en anledning till att jag speciellt önskade Never Trust A Klingon när den fantastiska synthduon Re:Syntes spelade på vår bröllopsfest. To boldly go… och så vidare.

Some Great Reward

Grupp: Depeche Mode
Bästa spår: Somebody

Det här är Basildon-gossarnas fjärde studioalbum. Det släpptes 1984, alltså en bra stund innan jag själv upptäckte deras storhet. Jag fick låna den här plattan av en kompis i slutet på 80-talet, och livet blev sig aldrig likt igen. Förutom att öppna dörren för mig för Depeche Mode i allmänhet upptäckte jag genom Some Great Reward vad en gudabenådad låtsnickare som Martin L Gore kan göra med enkla medel (och en del studioteknik). På det hela taget är det (för mitt otränade öra) rätt okomplicerade grejer de levererar: trumkomp, baslinje, melodi-blip-blop, Dave Gahans sång – klart och betalt. Men jösses mössa vad det är bra. Jag har svårt att välja ett favoritspår, så förutom ovan nämnda Somebody (som har en speciell betydelse efter vår bröllopsfest) får People Are People, Master And Servant och Blasphemous Rumours några hedersomnämnanden här.

Petter

Artist: Petter
Bästa spår: Tar Det Tillbaka (Remix)

Jag har förstått att rätt många (inklusive Petter själv?) anser det här vara något av ett mellanalbum för honom. Av någon anledning håller jag inte med. Jag gillar hela paketet, från introt med Robyn till sista spåret där han gästas av en hel drös samtida mästare. Tillsammans med PST/Q spottar han elakheter av klass i den riktigt fläskiga Pissar På Dig, och refrängerna i till exempel Ey Yo och Dags får mig att nicka glatt i mina lurar. Spår #12, Anekdoter, där han och några vapendragare luftar sina värsta fylleminnen går inte riktigt att ta på allvar, men jag kan inte tänka mig att det är meningen heller. Överlag är det här en platta som (i likhet med övriga på den här listan) jag lyssnat på väldigt mycket, och troligen kommer jag att fortsätta med det. Gärna på hög volym. För hallå, det är ju hiphop liksom.

Live at The Social, volume 1

Grupp: The Chemical Brothers (livemixskiva)
Bästa spår: bör höras från början till slut, men kombinationen #8, #9 och #10 (Eric B & Rakim > Red Snapper > Lionrock) är helt övergrym

Klubben The Social drevs (drivs?) av skivbolaget Heavenly Recordings, och i mitten på 90-talet släpptes tre skivor från klubben. Samtliga innehöll mixar direkt från dansgolvet och alla är riktigt vassa. Den första mixen sticker dock ut i mina öron, eftersom Tom & Ed Chemical från Chemical Brothers befann sig bakom skivspelarna. Kungarna av genren Big Beat under 1990-talet gjorde ingen besviken, och det här är ett dansgolv jag önskar att jag varit på när det hände. Tom (Rowlands) och Ed (Simons) droppar vansinnigt dansant hiphop, big beat, udda breaks och samplingar i en hejdlös (o)ordning, och det svänger så det svartnar för ögon och öron.

Top Gun

Artister: en blandad skara
Bästa spår: Top Gun Anthem av Harold Faltermeyer & Steve Stevens

Om vi för ett ögonblick lämnar därhän hela grejen med att filmen Top Gun, med en solbränd och knalldeffad Tom Cruise i huvudrollen, är en enda reklam- och rekryteringsrulle för US Navy (med allt vad det innebär) så är musiken från sagda film ett axplock av allt det bästa med 80-talets hitlistesound. Det är svulstigt, det är kletigt, det är svängigt och det är ack så tacksamt att vara nostalgisk över. Hela albumet är så fläskigt over-the-top att det vore närmast tjänstefel att utlämna det från en sådan här lista.

När jag var volontär på Stiftsgården i Rättvik i tidernas begynnelse kollade jag på Top Gun på dåtidens monster till hemmabioanläggning i ett av konferensrummen. Bara för att vi kunde. Jag skulle göra det igen vilken dag i veckan som helst. Extra stort plus i kanten för att Giorgio Moroder har skrivit musiken till #1, Danger Zone med Kenny Loggins.

Ao’tom Tao’tom

Grupp: Euskefeurat
Bästa spår: Tips Och Penninglotter (bubblare: Kvad och Norrbotten)

När jag var rejält mycket yngre hände det att vårt kök invaderades av främmande herrar i rutiga skjortor och snus under läppen. ”Det är Euskefeurat”, förklarade mina föräldrar. Det visade sig att min far var gammal kompis med multiinstrumentalisten Danne, som varit med i bandet sedan anno dazumal. Att säga att jag vuxit upp med det Piteåiska Svårmodet är inte fel. Jag hade kunnat välja nästan vilket som helst av deras album. Men fastnade för Ao’tom Tao’tom, som väl ändå måste vara den jag lyssnat mest på genom åren. Dialekten, svänget, svårmodet och de poetiska texterna talar nog så direkt det går till mitt något utspädda norrbottniska blod. Live är de en upplevelse i hästväg, i alla fall om man som jag lutar en smula till vänster politiskt och inte har något emot grånande gentlemän som levererar passivt aggressiva slagdängor med patos.

The Sounds of Science

Grupp: Beastie Boys
Bästa spår: lurigt (det finns så många), men liveversionen från videoinspelningen av Three MC’s and One DJ är magisk

Jag står ju lite på två ben i min musikvärld. Det ena benet är olika former av elektronisk musik och det andra benet är hiphop av företrädesvis lite äldre modell. De tre tungvrickande New York-kidsen Mike D, Ad-Rock och MCA hade sina rötter i punken men klev över till hiphop i mitten på 80-talet. De glömde dock aldrig sina punkrötter, vilket bland annat kan höras i megahitten Sabotage från 1994. Deras unika samspel i både röster och attityd gav dem respekt på en scen som genom åren dominerats av afroamerikanska akter och artister. Att jag lyfter fram just samlingsskivan beror på att det är just den skivan jag lyssnat överlägset mest på. Deras åtta studioalbum finns med i mitt musikaliska universum, men ibland är det alldeles för bekvämt att samla en hel påse med godbitar på ett och samma ställe. Rest in peace, MCA.

Bubblare

  • Cities in Concert (Jean-Michel Jarre)
  • The Mix (Kraftwerk)
  • Dos Dedos Mis Amigos (Pop Will Eat Itself)
  • (Fler bubblare kan tillkomma)

Det bottenlösa spelet

Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy” som jag gått under hösten 2018. Temat för den här uppgiften var att huvudrollsinnehavarna skulle ha en relation med varandra som de arbetade på. Och action, action, action.


“Redo?”
“Redo. Kasta för livet.”
“Fall mot döden.”

På andra sidan arenan såg Sogara och Fraim sina motståndare ge varandra samma rituella hälsning. Nedanför dem bröts mörkret sönder av enstaka oformliga ljuskällor. De väldiga Åskådarna kunde bara anas genom dimman, men båda två visste att de hade allas fulla uppmärksamhet. Spelet kunde börja.

Den smala plattformen sträckte sig ut över arenans avgrund. Den enorma öppningen i marken var som en port till en annan värld. Dimman var inte lika tät här vid kanten, så det bottenlösa djupet och lanorna som hängde likt tentakler från något vidunder ner i tomheten syntes tydligt. De glödde svagt i diset.

Sogara tog tag i de två rygghandtagen på Fraims dräkt. Det knakade i sömmarna när hon lyfte upp honom till midjan. Hon andades djupt in och tog tre steg framåt, snurrade runt ett varv och släppte taget. Fraims gula fallardräkt blixtrade till när bioluminescensen reagerade. Sogara fann balansen igen och följde sin Fallare med blicken. En tår rann längs hennes kind. Må Den Obegripliga vaka över dig, älskade. Bönen for genom hennes huvud, sedan försvann Fraim ur sikte i djupet.

Fraim försökte fånga de närmaste lanorna med blicken innan han passerat sin högsta punkt i kastet. Samtidigt kunde han inte släppa tanken på sin Kastare. Det de sagt till varandra innan spelet hade väckt något inom honom. Tanken på att inte spela efter reglerna längre. Men det var inte som att de hade något val. Åskådarna bestämde. Och så länge de vann fick de leva tillsammans. Men vad är det för sorts liv vi lever?

Han kände hur han bytte riktning, från att färdas utåt och uppåt till att börja falla nedåt i en ballistisk bana. De närmaste lanorna syntes tydligt där de svepte förbi i halvmörkret. Han bedömde att han med bara en liten ansträngning skulle kunna fånga minst tre av dem. Men det var alldeles för tidigt för det. Han sträckte ut armar och ben för att kontrollera fallet. Tankarna malde i hans huvud.


Fallspelets regler är enkla. Två Fallpar möts i arenan. Vad arenan egentligen är vet bara Åskådarna, men spekulationerna bland fallparen är många. Vissa hävdar att det är en port till en mörk och horribel existens. Andra att det bara är ett väldigt djupt hål. Ingen kan komma ihåg någon som upplevt en botten och återvänt för att berätta om den. Ovanför arenan hänger en struktur som är både åskådarläktare och fäste för de många lanor som hänger ner i mörkret. Varje lana lyser svagt av sin egen inneboende kraft.

Varje par består av en Kastare och en Fallare. Kastarens enda funktion är att kasta Fallaren så långt ut i arenan som möjligt. Fallaren ska sedan falla “tills modet tar slut och skräcken tar över”. Då gäller det att fånga en lana och bromsa fallet – och lanorna blir färre och färre hela tiden. Den Fallare som fallit längst vinner och paret får leva. Ett par förlorar och dör.

Tillsammans hade Fraim och Sogara vunnit sexton spel. Måtte det bli ett sjuttonde. Du Obegripliga, jag ber dig, låt oss vinna ett spel till. Sogara bad med hela sin kraft där hon satt i den rituella positionen på arenans steniga kant. Hon mindes vad de sagt till varandra innan de kallats till spelet tidigare på dagen.


”Ser du något där ute?” Fraim frågade, fast han redan visste svaret. Utanför den lilla gluggen i skjulets dörr syntes ingenting. Det var lika dimmigt som vanligt. En blekvit soppa, inte olik den gröt de båda hade ätit till en mager frukost någon stund tidigare.
”Nej. Men jag kan höra publiken”, svarade Sogara.
Fraim höll andan och lyssnade uppmärksamt. Genom stenväggarna kunde han höra ett svagt susande. Det kunde vara vinden. Men det kunde också vara Åskådarna. De brukade alltid samlas en tid innan spelet började. Säkert för att hitta bra platser på läktaren, men också för att närvaro vid spelet var en viktig social markör i Åskådarnas samhälle.

”Jag fattar inte vad de får ut av den här shashnas skiten”, sade Fraim. Frågan hade ställts förut. Den här fuktiga och varma morgonen var det ovanligt lätt att bli uppgiven. Sogara suckade.
”Samma kick som alla med makt får när de tvingar de utan makt att göra saker”, svarade hon. ”Deras väljästa sha-beels växer väl flera gånger om när de hör gnisslet från bromsarna!”
Det fick Fraim att le. Att de kunde skämta om det var ett gott tecken.

Utrymmet de satt i var kalt och trångt. Enkla stenväggar och en smal gallerförsedd glugg uppe under taket. Och så dörren de kastats in genom föregående dag. Det luktade svagt av svavel, svett och något annat som kanske kunde vara rök. Sogara hade gissat att det var Åskådarnas andedräkt.

Rollen som Kastare passade Sogara i det närmaste perfekt. Hon var så lång att hon inte kunde stå rakt i skrymslet de befann sig i, och hon hade detaljerad kontroll över de muskler som spelade under hennes starkt orangefärgade kastardräkt. På huvudet slingrade sig de traditionella tre flätorna ner över det rakade bakhuvudet och nacken. På vänster tinning lyste sexton små nedåtriktade pilar i ljuset av sin egen bioluminescens. Sexton spel. Och nu ett sjuttonde. Hur länge ska vi behöva hålla på så här? Hur kan jag berätta för Fraim vad jag känner? Och att jag inte orkar längre?

Fraim var en naturlig Fallare. Han var knappt hälften så lång som Sogara och hade en tredjedel av hennes kroppsmassa. Ovanpå en spenslig kropp satt ett avlångt huvud med sneda ögon och spetsiga öron. Hans gula dräkt täckte stora delar av hans kropp, och den hud som syntes hade en svagt gul ton. Det är bara att fånga lanan när den kommer så vi får en chans till. Fraim överraskade sig själv med den tanken. Vill jag verkligen ha en chans till? De chanser vi fått hittills har ju lett oss in i en shashnas röv snarare än till något annat. Han kände hur han svettades. Sogara får inte veta att jag tvivlar. Skyldigt tittade han på sin Kastare, men hon stod försjunken i egna tankar.


Precis då slogs dörren upp. Det var ingen utanför. Marken var stenig och torr, trots dimman. Dagsljuset var alldeles platt och låg som en trasmatta över omgivningen. En bit bort kunde de ana en mörk struktur som sträckte sig högt upp i det bleka. Inne i strukturen rörde sig något stort och oformligt.
”Som sagt, Åskådarna är på plats”, konstaterade Sogara. ”Lika bra att få det här överstökat en gång till.”
”Så länge du kastar som du gör behöver jag inte oroa mig”, svarade Fraim.
”Du har inga planer på att gå upp i vikt den närmaste tiden, väl?”
”På det här lama krubbet? Den dag jag går upp i vikt på en shasnas gröt är det dags att kapa lanan på riktigt.”
Sogara tittade på honom med sorg i sina grå ögon.
”Det är kanske dags att kapa den där lanan ändå snart”, sade hon tyst och tittade Fraim i ögonen. ”Jag är trött på det det här nu. Varför ska du behöva riskera ditt liv på det här sättet? Varför!? Shasna ta Åskådarna och deras shasnas spel!”
Fraim mötte hennes blick.
”Jag riskerar inte bara mitt liv. Jag riskerar ditt också. Vi är ett par och lever eller dör tillsammans. Det är en tanke jag har med mig hela tiden när jag faller.”
“Det går inte en sekund från det du försvinner tills jag får se dig igen som jag inte tänker på dig”, sade Sogara. Hennes ansikte var förvridet i en grimas av sorg och ilska. “Om jag bara kunde komma åt en Åskådare en kort stund… bara en stund! Då skulle jag…”
“Vad skulle du? Jag förstår din vrede, men Åskådarna är oåtkomliga. Vi kan inget göra!”
“Vi har alltid ett val!” Sogara höjde rösten och böjde sig ner mot Fraim. De möttes ansikte mot ansikte i det trånga utrymmet.
“Vi har alltid ett val”, fortsatte hon. “Vi kan vägra spela efter deras regler.” Hon svalde hårt. “Du kan kapa lanan.”
“Nej! Nej. Nej. Nej. Då dör du också. Så länge vi vinner får vi vara tillsammans.”
“Men vad är det för liv vi lever? Som fångar! Visst, mellan spelen har vi mat och husrum, men det kommer alltid ett spel till! Och ett till! Till slut har vi ingen chans! Jag är trött på att spela efter deras shashnas regler!”
“Jag hör dig! Och förstår dig! Mer än du kan ana. Men. Nu är inte stunden att lösa det här. Nu ska vi göra vad vi är bäst på. Och det är inte att gräla.” Han log för att ta udden av orden. Men Sogara tittade bistert bort och tryckte sig mot dörren.
“Då går vi väl då. Men den här diskussionen är inte över.”

Fallvinden slet och drog i Fraims tunna kropp. Mörkret omkring honom bröts sönder av lanornas sken och de enstaka väldiga ljuskloten som markerade avstånd nere i arenan. Han passerade klot nummer åtta i ordningen när plötsligt en vass klippspets dök upp ur dunklet i hans väg. Fraim reagerade instinktivt när han kröp ihop med ben och armar tätt tryckta mot kroppen. Han kände mer än såg klippan när han passerade på en armlängds avstånd. Just som han andades ut och sträckte på armarna kom nästa oformliga klippa mot honom. Han vred kroppen i en smärtsam vinkel, men hans ena underarm slog hårt mot stenen. Smärtan var ögonblicklig. Under en mycket kort stund varken såg eller hörde han något, så intensivt skrek hans arm åt honom. Dräkten hade trasats sönder från handleden och utåt och resterna av hans hand spottade blod och ben som försvann uppåt när han föll vidare. Det tog all hans viljestyrka att vända sig med ansiktet neråt och återfå ett uns av kontroll över fallet. Måste fånga en lana. Snabbt. Blodet, å Obegripliga, blodet. Kan jag fånga något med en hand? Måste. Försöka.

Han svepte med blicken runt i det väldiga rummet. Klippväggarna stormade förbi likt åskmoln från ett helvetiskt oväder och försvann uppåt i mörkret. Ett ljusklot kom och försvann. Vilket i ordningen hade han ingen aning om. En lana. En lana. Ge mig en lana. Där!

Det svagt lysande strecket tonade fram ur mörkret framför honom. Med hela kroppen skrikande av smärtan från hans söndertrasade arm anpassade han sin fallvinkel för att kunna fånga räddningen. Bromsen på bröstkorgen fälldes ut automatiskt. Med sitt eget blod i ansiktet hade han svårt att fästa blicken, men styrde på instinkt in lanan i bromsen. Det sista han behövde göra var att aktivera den. Precis i det ögonblicket såg han Sogara framför sig. Hon sade ingenting, men hennes ögon sade allt. Kapa lanan, min käraste. Kapa den nu. Få ett slut på det här. Vi möts igen där den Obegripliga gör allt begripligt.

Fraims sista krafter gick åt till att föra handen bort från bromsen. Han föll vidare ner i mörkret. Och log.


På ytan satt Sogara stilla. Hennes tårar hade torkat. Hon kunde inte säga hur hon visste, bara att hon visste. Fraim var död. Arenan hade slukat honom. Hon visste också att hans sista tanke hade varit till henne. Bakom sig hörde hon det svaga knarrandet från en av Åskådarnas lakejer som kom för att kasta henne efter honom. Det såg hon fram emot. Men först skulle hon kämpa. Kämpa som ingen annan Kastare innan henne kämpat. De skulle få se att deras shashnas regler inte gällde längre.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE