För femtio år sedan landade vi på månen

Finns mycket att säga om att det strax före klockan tre på morgonen den 21 juli 2019 är femtio (!) år sedan Neil Armstrong satte foten i dammet på månen. Till exempel vill jag gärna tipsa om Vetenskapens världs avsnitt ”Den första månlandningen”, som visar den historiska resan med nytt bildmaterial.

För den tekniskt ultranördige finns hela tidslinjen för Apollo 11:s färd hos NASA. Jag noterar speciellt de något nervösa växlingarna mellan ”landing radar data not good” och ”landing data good” som äger rum minuterna innan landningen.

En av världens ensammaste personer

De två som landade på månen, nyss nämnde Armstrong och hans kollega Edwin ”Buzz” Aldrin, får ofta stå i rampljuset. Helt välförtjänt, men vi glömmer ofta bort den tredje besättningsmannen på Apollo 11. Han heter Michael Collins. Under de 21,5 timmarna som Neil och Buzz var på månen var Michael ensam kvar i rymden. Han kan därför, i tuff konkurrens med den här mannen, kallas för Världens Ensammaste Man. Jag ryser när jag ser den här bilden och när jag läser historien om när den togs.

Alla människor som någonsin funnits finns på den här bilden. Utom en: Michael Collins. Världens Ensammaste Man.

Lego levererar från månen

Men framförallt vill jag ge ett hedersomnämnande till LEGO. I vanlig ordning vet de precis vilka knappar de ska trycka på för att få mig att gå igång på riktigt.

Jag hoppas jag får leva så länge att jag med egna ögon kan se bilderna då en människa sätter foten på en annan planet. Mars ligger bra till och det finns till och med en preliminär tidslinje för när det kan ske.

Jag vet inte om den upplevelsen går att jämföra med det som världen upplevde den där julidagen för femtio år sedan. Men jag vill så gärna tro att allting stannar upp då. Och för några korta ögonblick, timmar, dagar, är mänskligheten ett igen.

Ex astris, scientia.

Avengers: Endgame – the uppföljning

Ja, jo, okej då, nu har jag väl hunnit smälta den sista Avengers-filmen tillräckligt för att skriva några korta rader. Som jag var inne på i förra inlägget är det ju numera en vanligt förekommande sport att undvika avslöjanden (s.k. ”spoilers”) av kommande populärkulturella händelser. Jag tycker i efterhand att jag lyckades rätt bra inför den sista installationen i the Marvel Cinematic Universe. En grej visste jag, men den tänker jag inte ta upp här. Because spoiler, liksom.

Hursomhelst.

Jag är överväldigad. Sicken film. Tre timmar och inte en lugn stund. Eller, jo, lugna stunder, men de ska liksom vara där. I den här filmen. Det som gör den så bra i mina ögon är ju just att det inte är non-stop over-the-top action-bananer hela tiden. Utan att det finns långa stycken där karaktärerna tillåts vara… i brist på bättre ord: mänskliga. Det är tunga grejer. I alla fall i en film vars grundpremiss är att huvudrollerna är superhjältar.

Så: gå och se den. Medan tid är. Gå och se den på stor duk med maffigt ljud och hela kalopsen.

Mina favorit-Avengers

(Ur originaluppställningen.)

  1. Iron Man (because over-the-top technörderi med flair och panache)
  2. Cap (vet inte varför, men jag gillar honom)
  3. Black Widow (ända sedan hennes första framträdande när hon ”förhör” ryssarna genom att låta dem förhöra henne)
  4. Thor (bäst i sista Thor-rullen)
  5. Hawkeye (vill gärna ha honom högre upp, men konkurrensen är stenhård)
  6. Bruce Banner (han är ändå rätt skön i sina bruna mjukisbrallor)
  7. Hulk (även att komma sist på den här listan är en vinst)

Och när du sett filmen kan du läsa det här. Observera att om du inte sett filmen klickar du på länken på egen risk.

Nästa steg för mig är att gå tillbaka och se de filmer i äventyret jag ännu inte sett. Till exempel Ant-Man och del två i Guardians of the Galaxy. Det ser jag fram emot.

Färdig med läxan inför Avengers: Endgame

I dagarna har det blivit lite av en folksport att försöka undvika spoilers. Alltså avslöjanden om handlingen i en pågående populärkulturell händelse. De som ännu inte sett senaste avsnittet av till exempel Game of Thrones vill absolut inte veta något om vilka som lever eller dör eller dricker modernt kaffe.

Enligt både fans och den samlade recensentkåren är den aktuella magnifika avslutningen på Marvels filmsvit om bland annat Avengers, Endgame, något alldeles i hästväg. Jag har tidigare sett lite blandade Marvel-filmer utan att försöka hålla koll på vilken ordning de bör ses i. Men i och med Endgame har det blivit ändring på det. Bot och bättring, skulle vi kunna kalla det.

Med hjälp av min vän och kollega H, känd Marvel-nörd, satte jag ihop en lista med Marvel-filmer som jag var tvungen att se för att göra Endgame så bra som möjligt. Här är listan i ordning:

  1. Captain America: Winter Soldier
  2. Avengers: Age of Ultron
  3. Captain America: Civil War
  4. Doctor Strange
  5. Captain Marvel
  6. Thor: Ragnarok
  7. Avengers: Infinity War

För att göra en lång historia kort så plöjde jag ovanstående på en och en halv vecka. Luncher är bra tillfällen att titta på ungefär en halv rulle, noterar jag.

Och på fredag blir det Endgame.

Jag återkommer i ärendet.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE