S Foundation bildades för att uppmärksamma slutet på K Foundations moratorium

Flyer för S Foundations närvaro på Faraid Head, november 2018.
S Foundations flyer, november 2018.

Klipporna i närheten av Faraid Head i norra Skottland. Foto: CC-BY Dwilkinson08 / Flickr.com

I’m going on an adventure

På måndag, den 5 november 2018, är det precis 23 år sedan Bill Drummond och Jimmy Cauty undertecknade ett kontrakt skrivet på deras hyrda Nissan Bluebird. I korthet gick kontraktet ut på att de under en period på 23 år inte skulle prata om varför de året innan bränt upp en miljon brittiska pund i ett båthus på ön Jura. Det här var den dramatiska kulmen på några intensiva år då Bill och Jimmy under sina alias Rockman Rock och Kingboy D slog musikvärlden med häpnad. Tillsammans var de bland annat The KLF, The Timelords, The Justified Ancients of Mu Mu och The K Foundation. På toppen av sina karriärer valde de av olika anledningar att gå in i ett självvalt moratorium. Som nu alltså tar slut på måndag.

Värt att nämna innan jag går vidare är att Bill och Jimmy gjorde en form av comeback förra året, dels i form av ett boksläpp och dels under några väldigt märkliga dagar i Liverpool. Mer om det sistnämnda finns att läsa hos getintothis. Hursomhelst.

Slutet på moratoriet måste firas

Min vän Kristoffer har tagit ett initiativ för att uppmärksamma den här sorgligt bortglömda, men likväl storartade, händelsen. Så imorgon bitti, lördag 3 november 2018 kl. 06:30, lyfter KLM:s Cityhopper från Arlanda. Med mig och två medsammansvurna, Johan och David, ombord. Vi möter upp Kristoffer vid mellanlandningen i Amsterdam. Vårt mål? Inverness i norra Skottland.

Där väntar en fyrhjulsdriven Landrover modell större på att ta oss till Faraid Head, en udde i nordvästra Skottland. Samma udde som Bill och Jimmy för 23 år sedan förseglade sitt kontrakt från, när de knuffade sin hyrda Nissan Bluebird över klippkanten.

Vilda men oklara planer

Vi har inga planer på att kasta hyrda bilar i havet (än). Men på något storartat (och roligt) sätt kommer vi att uppmärksamma slutet på det tjugotreåriga moratoriet. Hur? Vi vet inte riktigt. Men en sak är säker: en sådan här chans kommer bara en gång i livet. Och vi kommer att göra vårt bästa för att göra det minnesvärt.

På ett eller annat sätt ska vi nog kunna dokumentera det hela också. Nu måste jag gå och packa det sista. Taxin kommer 04:30. It’s grim up north.

It’s grim up north – min nya favorit-tisha

Av olika anledningar är jag inne i ett KLF-stim just nu. KLF, som i duon Bill Drummond och Jimmy Cauty, som i slutet på 80- och början på 90-talet satte topplistorna i brand med hits som 3 a.m. Eternal och Last Train To Trancentral.

De är aktuella igen (som om de någonsin varit inaktuella, pah!), fast för en något snävare krets fans nu. För att göra en lång historia kort så har det gått 23 år sedan gruppen underkastade sig ett självvalt moratorium efter att ha bränt en miljon pund i sedlar på en ö i Skottland. Bill och Jimmy återvände i en form förra året för 400 lyckliga själar som lyckats få tag i en biljett till deras performance-aktivitet i Liverpool. De är dock inte längre The KLF, vilket förtjänar att påpekas så det inte uppstår några missförstånd.

Hursomhelst. En del i ovanstående gör att jag med viss sannolikhet kommer att befinna mig på Faraid Head i norra Skottland på morgonen den 5 november 2018. Det ska bli en… intressant upplevelse, tänker jag. Jag får återkomma om det lite senare. Nu vill jag mest passa på att skryta med en ny favorit-tisha. En med tryck jag gjort helt själv.

Vill du också ha en likadan? Jag lyckades göra trycket publikt på spreadshirt.se. Transparens: jag får en tia per såld tröja. Låt inte det hindra dig från att ståta med en gammal 90-talsdansgolvsrökare på bröstet!

Tänk om vi var våra titlar igen

Det här inlägget är inspirerat av den trevliga danska tv-serien ”Badhotellet”, vars fjärde säsong nyss gick på TV4Play. Serien utspelar sig på 30-talet i och kring ett badhotell på en sanddyn i Danmark. Gästerna är övervägande överklass som tillbringar ett par sommarveckor i rustik lyx, ständigt uppassade av personalen. Det jag reagerat på, och som lett till det här inlägget, är hur mycket titlar betydde förr i tiden i samtal med andra människor. Som i det här fallet mellan gästerna på badhotellet. Det är ”kanslichefen” hit och ”fabriksägaren” dit. Då tänkte jag: tänk om vi skulle prata så med varandra idag?

En vanlig dag i korridoren på jobbet

— Tjena fru art director, hur är läget?
— Jotack, fröken key account manager, jag kan inte klaga. Fint väder!
— Verkligen! Har ni hört att unge herr kontorskoordinatorn har börjat dejta herr innesäljare med specialansvar för nyrekrytering?
— Nä, det har jag helt missat! Vilken grej!
— Jomenvisst! Och unga fröken head of marketing analysis and search engine optimization sa till mig att de är så söta. Från det ena till det andra: ska du på mötet med fru verkställande direktör och herr finanschef?
— Nja, jag tänkte köra friskvårdstimme då, så det är lite schemakrock.
— Jaha, hänger du på herrarna arbetsmiljöansvarig och information security executive officer då?
— Ja, precis. Det blir svettigt.
— Mm, ha så trevligt då. Oj, där kommer fru content protection and regulation officer, henne måste jag fånga. Vi hörs!
— Yes!

Lite uppfriskande vore det allt att behöva ha stenkoll på omvärldens LinkedIn-konton. Fast mest stressigt.

Ifrågasätt alltid svaret du får

Det är självklart inte alltid så enkelt som det verkar. Men det är en nyttig tankeövning, att fundera kring varför ett svar verkar självklart och naturligt. Det kan visa sig, till alla inblandades stora förvåning, att det finns fler än ett svar som är rätt. Och att det en först trodde var rätt inte alls är det.

Det jag vill säga med det här är egentligen att du alltid ska fundera över vem som svarar dig, varför svaret kommer från den personen eller organisationen och vad den personen eller organisationen har att vinna på att du tror på det svaret.

Om vi tillsammans blir bättre på det här tror jag vi får en bättre tillvaro.

Några svar och fler frågor vid 42

Det är något visst med att fylla 42 faktiskt. Det har såklart mycket att göra med den eviga kopplingen till Douglas Adams och hans ”Liftarens Guide till Galaxen”-epos. I den berättelsen skapar en civilisation en oerhört avancerad dator som ska svara på frågan om livet, universum och allting. Efter lång tid och mycket tänkande spottar datorn ur sig svaret ”42”. Det är då den upplysta civilisationen inser att den inte riktigt tänkt igenom själva frågan.

Det är ungefär där jag är själv. Jag har en del svar på rätt viktiga frågor om livet. Och universum (gravitationsvågor liksom, vilken grej). Och sånt. Men de svaren ger upphov till fler frågor, utöver de frågor jag redan har samlat på mig. Alla frågor är lyckligtvis inte bokhyllerelaterade. Ber att få återkomma till bokhyllan i ett senare inlägg. Anyhow.

Livet alltså. En lång radda frågor. Jag skulle lätt köpa en t-shirt med trycket ”den som fått flest svar när den dör vinner”. Till skillnad från den otroligt smaklösa ”den med flest prylar när den dör…” på samma tema. Inte för att jag är världens mest oskyldiga kålsupare i det sammanhanget, men ändå.

Jag gillar ju grejer faktiskt

Prylar, ja. Fyller en år så finns det ju anledning att se upp. Rätt vad det är så sitter en där med en pryl eller två. Antingen har den kommit som present, eller så har en kanske köpt den till sig själv. En fyller ju år. Liksom. I mitt fall var det båda sortens prylar; både en present från någon annan och en present från mig själv! Woho!

Back to the glorious 80s

Presenten från någon annan var faktiskt från två andra, som oberoende av varandra tänkt samma tanke. Både min far och hans käresta och min fantastiska fru tyckte att jag borde uppskatta en C64 Mini. Och det gör jag ju. Det är en låda som ser ut som en Commodore 64, fast jätteliten, och som innehåller 64 mer eller mindre populära spel från samma plattform. 80-talet i presentförpackning, mer eller mindre. Plus en joystick.

Och jag fick två stycken. #mindblown

Bilden visar mig (Per) när jag precis öppnat födelsedagspresenten med en C64 Mini i. Jag är väldigt glad.
Så här glad blev jag när jag öppnade paketet med C64 Mini #1. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Efterlyses: mer tid på kvällarna

Så nu ägnar jag viss kvällstid åt att kasta frisbee i California Games och att samla juvelurer i Boulder Dash. It’s gaddam lööövely, I tell ya.

Framtiden är här

Den andra presenten, den jag gav mig själv, konkurrerar i viss mån med den första. Jag skulle vilja beskriva den som C64:ans näbbiga småkusin några generationer framåt i tiden. För om C64:an excellerar i chipmusik och handsnickrad pixelart i 16 färger har Oculus Go helt andra kvaliteter. I framkanten av VR för hemmabruk är det här headsetet Facebook / Oculus svar på vissa frågor som t ex HTC säkert ställde sig när de släppte Vive på marknaden för några år sedan; till exempel ”hur sjutton ska vi göra för att bli av med de här förbenade sladdarna?”. Oculus Go är mig veterligen den första VR-lösningen som är helt trådlös (förutom laddsladden då, men den sitter ju inte i jämt). Koppla upp den till ditt trådlösa nätverk, parkoppla den med en app i din telefon för att autentisera – and off you go. Och resultatet är faktiskt över förväntan. Välkommen förbi att prova någon gång! När vi fått lagom ont i huvudet av att ha 468 gram plast på skallen kan vi slappna av med att hoppa över några tunnor i World Games på C64 Mini.

Sammantaget känns det bra att fylla 42. Jag har några svar, några fler frågor och två spännande spel- och upplevelseplattformar att utforska.

Tusen och ett tack för alla grattis

Just det, icke att förglömma: tack tack tack alla glada vänner och bekanta som hört av sig och gratulerat. På Facebook, via SMS, telefon och ryggdunkningar i jobbkorridoren. Allt uppskattas oerhört. On to 43!

Flyttat men inte packat upp riktigt

Som du kanske märker funkar det här stället inte riktigt som det ska just nu. Jag har precis bytt webbhotell, och i den vevan packade jag ner grejer som jag inte riktigt minns var jag lade just nu. Precis som vid en riktig flytt, alltså!

Skämt åsido, så fort jag får snurr på diverse tekniskt mumbo-jumbo så ska jag vara tillbaka i gammal god form (inklusive bilder och SSL och sånt tjafs).

Nytt ord att förjaga, nya armhävningar att göra

Långvariga läsare av den här bloggen kan möjligen dra sig till minnes att jag i juni 2015 skrev ett inlägg om att jag och H försökte sluta säga det s k ”o-ordet”. Ordet i fråga var ”oj” och vi strösslade det omkring oss som om det inte fanns någon morgondag. Metoden vi använde för att tvinga oss själva att skära ner på det myckna ojandet var, för att citera mig själv:

Genom gammal hederlig exercis ska det onda fördrivas!

Nu skriver vi 2018, och årets version av ”oj” är ”lite”. I likhet med andra smått onödiga utfyllnadsord är det väldigt lätt att använda, och i många fall helt meningslöst. Några exempel:

  • ”Får jag snyta dig lite?”
  • ”Jag går och duschar lite.”
  • ”Vill du ha lite mat?”
  • ”Låt oss gå till förskolan lite.”

Ja, ni märker ju. Helt vansinnigt. Så för att tvinga oss själva att minska ner på det här relativiserandet kör vi med den beprövade metoden armhävningar. Två armhävningar per användande av ordet. Stackars H är förkyld, så istället för att faktiskt göra armhävningarna drar hon streck på ett papper för att kunna göra dem i efterhand. Vid det här laget är hon nog uppe i dryga 50 armhävningar.

Vi kommer att bli ännu snyggare och mer vältränade på kuppen. Heja oss!

Det är svårt att se skogen för alla träd, och svårt att veta hur jag ska göra under valåret 2018. Foto: Evan Dennis / Unsplash

Funderingar inför valåret 2018

Nu när jag kan lägga 2017 till handlingarna (bra år, för övrigt) är det dags att fokusera framåt. Och då blir det oundvikligen så att jag tänker på valåret och valet i höst. Så frågan är hur politisk jag har lust att vara i år? Frågan gäller både på bloggen och i sociala medier. Och borta från tangentbordet också, för den delen.

Det är inte helt enkelt, faktiskt. Å ena sidan är jag intresserad och vill delta i debatten. Å andra sidan skräms jag av trollen och den generella attityden i samtalet. Stundtals kan det ju inte ens kallas samtal. Snarare sandlådeslagsmål om vem som ska ha den röda spaden.

Som betalande medlem i ett svenskt politiskt parti har jag redan tagit steget in i vårt offentliga system. Men som sagt, vilken nivå ska jag hålla? Det återstår en del att fundera på. To be continued.

En burk full med lappar med maträtter som funkar för middag. En gång i veckan drar vi sju lappar. Vips! En meny! Smarrigt och enkelt! Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Vad ska vi äta till middag? – en smart familjelösning

Du vet hur det är. Dags för middag, och kylskåpet innehåller tre potatisar, en halv burk creme fraiche, några oliver, en ledsen tomat och en mjölk som gick ut igår. Lite sent att börja planera för storhandling i det läget. Och i ärlighetens namn så kommer det här tipset också att vara för sent när din middag borde stått på bordet nyss. Men för att det inte ska hända igen kan vårt tips vara praktiskt.

Slumpmässig meny ger spännande middag

Det är enkelt. Vi har två burkar med lappar i. På lapparna står maträtter som är förhållandevis lättlagade (med några undantag) och som vi gillar mer eller mindre allihop (två vuxna och två barn). Varje helg drar vi sju lappar ur ena burken – och vips! har vi åstadkommit en veckomeny. De använda lapparna lägger vi sedan i den andra burken, och när den ena är tom vänder vi tillbaka igen. På det här sättet får vi hyfsad variation i måltiderna, eftersom vi har drygt 50 lappar i burken. Rent teoretiskt behöver vi inte äta samma mat mer än var sjätte vecka. Så fint är det inte i praktiken, men det gör inget.

Vi är inte stenhårda i förfarandet utan kan ibland känna ”nä, inte det där just nu”. Då lägger vi tillbaka den lappen och drar en ny. Force majeure, som VAB eller annat bök, kan också ta överhanden. Såklart. Poängen är att vi på ett enkelt sätt får middag och en veckomeny, och som en bonus är det bara rätter som är goda. Vi har ju gubevars skrivit lapparna själva.

Och apropå bonusar: på en lapp (av drygt 50) står det ”hämtpizza”.

Släpp taget och låt burkarna styra

Om du vill ha en enkel veckomeny som funkar jättebra för t ex stressade småbarnsföräldrar är du välkommen att använda det här tipset. Gör det till en kul grej att sitta med barnen och skriva lapparna, så ser de också fram emot middag varje dag. Och du. Det är helt okej att äta pannkakor och våfflor samma vecka.