Tänk om vi var våra titlar igen

Det här inlägget är inspirerat av den trevliga danska tv-serien ”Badhotellet”, vars fjärde säsong nyss gick på TV4Play. Serien utspelar sig på 30-talet i och kring ett badhotell på en sanddyn i Danmark. Gästerna är övervägande överklass som tillbringar ett par sommarveckor i rustik lyx, ständigt uppassade av personalen. Det jag reagerat på, och som lett till det här inlägget, är hur mycket titlar betydde förr i tiden i samtal med andra människor. Som i det här fallet mellan gästerna på badhotellet. Det är ”kanslichefen” hit och ”fabriksägaren” dit. Då tänkte jag: tänk om vi skulle prata så med varandra idag?

En vanlig dag i korridoren på jobbet

— Tjena fru art director, hur är läget?
— Jotack, fröken key account manager, jag kan inte klaga. Fint väder!
— Verkligen! Har ni hört att unge herr kontorskoordinatorn har börjat dejta herr innesäljare med specialansvar för nyrekrytering?
— Nä, det har jag helt missat! Vilken grej!
— Jomenvisst! Och unga fröken head of marketing analysis and search engine optimization sa till mig att de är så söta. Från det ena till det andra: ska du på mötet med fru verkställande direktör och herr finanschef?
— Nja, jag tänkte köra friskvårdstimme då, så det är lite schemakrock.
— Jaha, hänger du på herrarna arbetsmiljöansvarig och information security executive officer då?
— Ja, precis. Det blir svettigt.
— Mm, ha så trevligt då. Oj, där kommer fru content protection and regulation officer, henne måste jag fånga. Vi hörs!
— Yes!

Lite uppfriskande vore det allt att behöva ha stenkoll på omvärldens LinkedIn-konton. Fast mest stressigt.

Ifrågasätt alltid svaret du får

Det är självklart inte alltid så enkelt som det verkar. Men det är en nyttig tankeövning, att fundera kring varför ett svar verkar självklart och naturligt. Det kan visa sig, till alla inblandades stora förvåning, att det finns fler än ett svar som är rätt. Och att det en först trodde var rätt inte alls är det.

Det jag vill säga med det här är egentligen att du alltid ska fundera över vem som svarar dig, varför svaret kommer från den personen eller organisationen och vad den personen eller organisationen har att vinna på att du tror på det svaret.

Om vi tillsammans blir bättre på det här tror jag vi får en bättre tillvaro.

Några svar och fler frågor vid 42

Det är något visst med att fylla 42 faktiskt. Det har såklart mycket att göra med den eviga kopplingen till Douglas Adams och hans ”Liftarens Guide till Galaxen”-epos. I den berättelsen skapar en civilisation en oerhört avancerad dator som ska svara på frågan om livet, universum och allting. Efter lång tid och mycket tänkande spottar datorn ur sig svaret ”42”. Det är då den upplysta civilisationen inser att den inte riktigt tänkt igenom själva frågan.

Det är ungefär där jag är själv. Jag har en del svar på rätt viktiga frågor om livet. Och universum (gravitationsvågor liksom, vilken grej). Och sånt. Men de svaren ger upphov till fler frågor, utöver de frågor jag redan har samlat på mig. Alla frågor är lyckligtvis inte bokhyllerelaterade. Ber att få återkomma till bokhyllan i ett senare inlägg. Anyhow.

Livet alltså. En lång radda frågor. Jag skulle lätt köpa en t-shirt med trycket ”den som fått flest svar när den dör vinner”. Till skillnad från den otroligt smaklösa ”den med flest prylar när den dör…” på samma tema. Inte för att jag är världens mest oskyldiga kålsupare i det sammanhanget, men ändå.

Jag gillar ju grejer faktiskt

Prylar, ja. Fyller en år så finns det ju anledning att se upp. Rätt vad det är så sitter en där med en pryl eller två. Antingen har den kommit som present, eller så har en kanske köpt den till sig själv. En fyller ju år. Liksom. I mitt fall var det båda sortens prylar; både en present från någon annan och en present från mig själv! Woho!

Back to the glorious 80s

Presenten från någon annan var faktiskt från två andra, som oberoende av varandra tänkt samma tanke. Både min far och hans käresta och min fantastiska fru tyckte att jag borde uppskatta en C64 Mini. Och det gör jag ju. Det är en låda som ser ut som en Commodore 64, fast jätteliten, och som innehåller 64 mer eller mindre populära spel från samma plattform. 80-talet i presentförpackning, mer eller mindre. Plus en joystick.

Och jag fick två stycken. #mindblown

Bilden visar mig (Per) när jag precis öppnat födelsedagspresenten med en C64 Mini i. Jag är väldigt glad.
Så här glad blev jag när jag öppnade paketet med C64 Mini #1. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Efterlyses: mer tid på kvällarna

Så nu ägnar jag viss kvällstid åt att kasta frisbee i California Games och att samla juvelurer i Boulder Dash. It’s gaddam lööövely, I tell ya.

Framtiden är här

Den andra presenten, den jag gav mig själv, konkurrerar i viss mån med den första. Jag skulle vilja beskriva den som C64:ans näbbiga småkusin några generationer framåt i tiden. För om C64:an excellerar i chipmusik och handsnickrad pixelart i 16 färger har Oculus Go helt andra kvaliteter. I framkanten av VR för hemmabruk är det här headsetet Facebook / Oculus svar på vissa frågor som t ex HTC säkert ställde sig när de släppte Vive på marknaden för några år sedan; till exempel ”hur sjutton ska vi göra för att bli av med de här förbenade sladdarna?”. Oculus Go är mig veterligen den första VR-lösningen som är helt trådlös (förutom laddsladden då, men den sitter ju inte i jämt). Koppla upp den till ditt trådlösa nätverk, parkoppla den med en app i din telefon för att autentisera – and off you go. Och resultatet är faktiskt över förväntan. Välkommen förbi att prova någon gång! När vi fått lagom ont i huvudet av att ha 468 gram plast på skallen kan vi slappna av med att hoppa över några tunnor i World Games på C64 Mini.

Sammantaget känns det bra att fylla 42. Jag har några svar, några fler frågor och två spännande spel- och upplevelseplattformar att utforska.

Tusen och ett tack för alla grattis

Just det, icke att förglömma: tack tack tack alla glada vänner och bekanta som hört av sig och gratulerat. På Facebook, via SMS, telefon och ryggdunkningar i jobbkorridoren. Allt uppskattas oerhört. On to 43!

Flyttat men inte packat upp riktigt

Som du kanske märker funkar det här stället inte riktigt som det ska just nu. Jag har precis bytt webbhotell, och i den vevan packade jag ner grejer som jag inte riktigt minns var jag lade just nu. Precis som vid en riktig flytt, alltså!

Skämt åsido, så fort jag får snurr på diverse tekniskt mumbo-jumbo så ska jag vara tillbaka i gammal god form (inklusive bilder och SSL och sånt tjafs).

Nytt ord att förjaga, nya armhävningar att göra

Långvariga läsare av den här bloggen kan möjligen dra sig till minnes att jag i juni 2015 skrev ett inlägg om att jag och H försökte sluta säga det s k ”o-ordet”. Ordet i fråga var ”oj” och vi strösslade det omkring oss som om det inte fanns någon morgondag. Metoden vi använde för att tvinga oss själva att skära ner på det myckna ojandet var, för att citera mig själv:

Genom gammal hederlig exercis ska det onda fördrivas!

Nu skriver vi 2018, och årets version av ”oj” är ”lite”. I likhet med andra smått onödiga utfyllnadsord är det väldigt lätt att använda, och i många fall helt meningslöst. Några exempel:

  • ”Får jag snyta dig lite?”
  • ”Jag går och duschar lite.”
  • ”Vill du ha lite mat?”
  • ”Låt oss gå till förskolan lite.”

Ja, ni märker ju. Helt vansinnigt. Så för att tvinga oss själva att minska ner på det här relativiserandet kör vi med den beprövade metoden armhävningar. Två armhävningar per användande av ordet. Stackars H är förkyld, så istället för att faktiskt göra armhävningarna drar hon streck på ett papper för att kunna göra dem i efterhand. Vid det här laget är hon nog uppe i dryga 50 armhävningar.

Vi kommer att bli ännu snyggare och mer vältränade på kuppen. Heja oss!

Det är svårt att se skogen för alla träd, och svårt att veta hur jag ska göra under valåret 2018. Foto: Evan Dennis / Unsplash

Funderingar inför valåret 2018

Nu när jag kan lägga 2017 till handlingarna (bra år, för övrigt) är det dags att fokusera framåt. Och då blir det oundvikligen så att jag tänker på valåret och valet i höst. Så frågan är hur politisk jag har lust att vara i år? Frågan gäller både på bloggen och i sociala medier. Och borta från tangentbordet också, för den delen.

Det är inte helt enkelt, faktiskt. Å ena sidan är jag intresserad och vill delta i debatten. Å andra sidan skräms jag av trollen och den generella attityden i samtalet. Stundtals kan det ju inte ens kallas samtal. Snarare sandlådeslagsmål om vem som ska ha den röda spaden.

Som betalande medlem i ett svenskt politiskt parti har jag redan tagit steget in i vårt offentliga system. Men som sagt, vilken nivå ska jag hålla? Det återstår en del att fundera på. To be continued.

En burk full med lappar med maträtter som funkar för middag. En gång i veckan drar vi sju lappar. Vips! En meny! Smarrigt och enkelt! Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Vad ska vi äta till middag? – en smart familjelösning

Du vet hur det är. Dags för middag, och kylskåpet innehåller tre potatisar, en halv burk creme fraiche, några oliver, en ledsen tomat och en mjölk som gick ut igår. Lite sent att börja planera för storhandling i det läget. Och i ärlighetens namn så kommer det här tipset också att vara för sent när din middag borde stått på bordet nyss. Men för att det inte ska hända igen kan vårt tips vara praktiskt.

Slumpmässig meny ger spännande middag

Det är enkelt. Vi har två burkar med lappar i. På lapparna står maträtter som är förhållandevis lättlagade (med några undantag) och som vi gillar mer eller mindre allihop (två vuxna och två barn). Varje helg drar vi sju lappar ur ena burken – och vips! har vi åstadkommit en veckomeny. De använda lapparna lägger vi sedan i den andra burken, och när den ena är tom vänder vi tillbaka igen. På det här sättet får vi hyfsad variation i måltiderna, eftersom vi har drygt 50 lappar i burken. Rent teoretiskt behöver vi inte äta samma mat mer än var sjätte vecka. Så fint är det inte i praktiken, men det gör inget.

Vi är inte stenhårda i förfarandet utan kan ibland känna ”nä, inte det där just nu”. Då lägger vi tillbaka den lappen och drar en ny. Force majeure, som VAB eller annat bök, kan också ta överhanden. Såklart. Poängen är att vi på ett enkelt sätt får middag och en veckomeny, och som en bonus är det bara rätter som är goda. Vi har ju gubevars skrivit lapparna själva.

Och apropå bonusar: på en lapp (av drygt 50) står det ”hämtpizza”.

Släpp taget och låt burkarna styra

Om du vill ha en enkel veckomeny som funkar jättebra för t ex stressade småbarnsföräldrar är du välkommen att använda det här tipset. Gör det till en kul grej att sitta med barnen och skriva lapparna, så ser de också fram emot middag varje dag. Och du. Det är helt okej att äta pannkakor och våfflor samma vecka.

Popgossarna i Pet Shop Boys tog med sig stora ljud- och ljuspåsen till kalkbrottet i Dalarna.

Pet Shop Boys i Dalhalla: The Pop Kids levererar The Pop Hits

They called us the pop kids
‘Cause we loved the pop hits
And quoted the best bits
So we were the pop kids

Poppojkarna från London besökte den ständigt imponerande scenen i Dalhalla häromsistens, och jag och H hade turen att kunna vara där. Tur, dels för att vi var i krokarna och dels för att vi lyckats skaffa eminent barnvakt. Giget började ju kl. 23 av alla okristliga tider (för barnfamiljer i alla fall), så det var inte helt enkelt. Men det gick, och det är jag sjukt glad för! För Pet Shop Boys charmade loss i det gamla kalkbrottet och spelade med laser så det nog syntes till Leksand ungefär. Och när de öppnade upp stora technopåsen någonstans i mitten (med spår från senaste plattan Super och tidigare Electric) då vete katten om inte basen skakade loss lite gamla kalkrester från väggarna runtomkring.

Brittisk charm möter modern teknik och ljuv musik uppstår

Jag slås flera gånger av hur gulliga Neil Tennant och Chris Lowe är. Ja, mest Neil då kanske. Chris är ju den coola katten i duon. Han har varit tyst och anonym i mask och/eller hjälm i några decennier innan Daft Punk plankade konceptet. Neil däremot är en riktig crooner. Med risk för att låta utseendefixerad så ser han ut som Paul McCartney skulle se ut om Paul var snygg. Och så sjunger Neil ju med sin säregna svala stämma i perfekt synk med synthrytmerna från Chris.

Det är baske mig bara Pet Shop Boys (och möjligen Morrissey) som kan komma undan med låttiteln Love Is a Bourgeois Construct. Och när de tidigt i giget stämmer upp i min nya favorit The Pop Kids känns det oerhört bra att sitta i ett kalkbrott i Dalarna och känna hur basen river i kläderna.

Låtlistan för den som undrar

Det är en synd att filma men vi gjorde det ändå

En liten filmsnutt av en klassiker fick H till, men den kan jag inte bädda in här tyvärr. Ni får hålla till godo med någon annans rörliga bilder.

Alla nöjda och glada

Mer är 35 år efter att Neil och Chris träffades i en elektronikaffär i Chelsea kan de få mig som lyssnar att le fånigt och ta både ett och två danssteg med sin oemotståndliga elektroniska finsmakarpop. Det var lyckliga konsertbesökare som navigerade hem i de mörka dalaskogarna den natten.

Lite ve och förbannelse över en alldaglighet

Må uppfinnaren av det operforerade toalettpapperet få spendera resten av sitt i övrigt långa och lyckliga liv som påtvingad användare av sin egen horribelt oanvändbara produkt.

Vänliga hälsningar,

Det går inte att riva av skiten [Medveten Ordvits™]

P.S. Efter visst övervägande har jag valt att inte lägga till en bild till det här blogginlägget. Varsågod. D.S.

Er bloggare befinner sig i 3D-space och ser rätt konstig ut i ett vanligt rum. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Glömde ju tipsa om VR-stället i New York

En av de fränaste grejerna vi gjorde i New York hände av en ren slump. Vårt rum på The Ludlow var försenat, så i väntan på det bjöds vi på drink i baren. Då ingen av oss har speciellt hög alkoholtolerans nuförtiden räckte det med en drink för att bli sådär larvigt småfnittriga. Vårt rum dröjde lite till, så istället för att hänga i baren gick vi ett varv runt kvarteret. Efter att ha spanat in en oansenlig liten skylt på andra sidan gatan fann vi oss i en spelhall.

Inte vilken spelhall som helst

Ordet ”spelhall” kan användas för att beskriva allt från ett inrökt biljardpang till en neonglittrande LAN-källare. I det här fallet handlar det om en lokal i betong som ser ganska tom och tråkig ut. Tekniken som finns där är dock allt annat än tråkig: fullt utrustade VR-stationer med HTC Vive-headset, handkontroller och storbildsskärmar (det sistnämnda för att även de som inte har headset ska kunna följa med i vad som händer).

Eftersom det var tidigt på eftermiddagen så var det lugnt på stället, så vi betalade glatt 25 dollar var för entré. Troligen skulle det räckt till en kvart eller så VR-upplevelse på kvällstid, men nu var det ingen som stoppade oss. Hanna flög runt och släckte bränder bland skyskrapor och målade i 3D-space, och jag sköt zombies så det stod härliga till. I kanske en timme. Tiden gick sjukt fort. Inte blev det mindre skoj med en drink i kroppen heller.

Stället heter Jump Into The Light och jag kan varmt rekommendera ett besök. Det ligger på Orchard Street på Lower East Side. Galet roligt, och då ”hann” vi bara uppleva en av de olika möjligheterna de erbjuder. Det kändes som ett sånt ställe som kanske inte finns kvar så länge, men jag hoppas att det i så fall får många efterföljare. Även på den här sidan Atlanten.

Jag vill ha ett VR-headset, förresten. Och en dator som kan driva det.