Mina topp tio skivor* – spontant utvalda och lagom motiverade

Våren 2018 utmanade min vän Puff mig att visa upp vilka tio skivor som påverkat mig mest under min uppväxt. Eftersom jag är rätt dålig på att tänka efter länge i sådana här sammanhang tog jag de första tio som dök upp i huvudet. Och det betyder väl något, tänker jag? Antagligen har just de här tio legat och lurat i mitt undermedvetna och väntat på just det här tillfället. Jag tror jag kan ha lovat återkomma med en motivering och några rader fördjupning om varje album. Så varsågod.


* ”Skivor”, barn, är något som såldes i butik eller på tidiga versioner av internet innan ni föddes. De kan idag ses på vissa bensinmackar i sin CD-form och i dyra specialbutiker när de är gjorda av vinyl.


Topp tio album som betytt mycket för mig.

The White Room

Grupp: The KLF
Bästa spår: varierar, just nu Build a Fire

Jag måste ha lyssnat på den här skivan tusentals gånger, och ändå tröttnar jag inte. Inledningen, What Time Is Love (LP Mix) sätter tonen för vad som komma skall. Det svala och nästan försiktiga introt innan beatet flyger på lyssnaren som en högerkrok i en mörk boxningsring är genialt. Liksom resten. De tre enorma stadiumhousehittarna (förutom nyss nämnda spår också 3 a.m. Eternal och Last Train to Trancentral) blir bara bättre och bättre ju högre volymen är, men det är de lite nedtonade spåren No More Tears och Build a Fire som gör det här till en komplett platta i mina öron.

För den ovane lyssnaren kan det vara kul att veta att spår #7, The White Room, är en hänvisning till duons roadmovie med samma namn. Filmen spelades in till stora delar men släpptes aldrig kommersiellt. Den här skivan är det tänkta soundtracket. Men det behövs ingen film, musiken är det som betyder något. Jag kommer att lyssna på den här tusentals gånger till och jag vet redan nu att jag aldrig kommer att tröttna.

Different Drum

Grupp: The Shamen
Bästa spår: Boss Drum (Beatmasters Radio Edit)

Under mina högstadie- och gymnasieår introducerades jag för både det ena och det andra inom det som sedermera kommit att kallas för ravemusik. Då var genren inte nödvändigtvis förknippat med monotona basgångar utan kunde med fördel innehålla både trallvänlig sång och gitarrer. Different Drum innehåller remixade versioner av många hits från Shamens tidigare utgivna platta Boss Drum och är ett bra exempel på nyss nämnda trallvänlighet. Det är stundtals på gränsen till gulligt, flera år innan den asjobbiga happy hardcore-trenden färgade allting som gick snabbare än 140 BPM rosa. Det pratas snabbt med bred brittisk dialekt om både knark, andra dimensioner och psykedelisk transcendentalism – och det är ta mig tusan helt oemotståndligt.

Chill Out

Grupp: The KLF
Bästa spår: alla, från början till slut

Om The White Room är Jimmy Cautys och Bill Drummonds extremt kapabla flört med dåtidens (och även nutidens) dansgolv är Chill Out i mina öron deras mest tidlösa skiva. Skapad för den delen av ravescenen som sedermera fick namnet just Chill Out-zonen är det en drömsk nattlig resa genom ljudbilder som pendlar mellan sjungande syrsor, tåg som rullar och skrapande radioröster. Och Elvis. Och med poetiska spårtitlar som ”Six Hours to Louisiana, Black Coffee Going Cold” och ”The Lights of Baton Rouge Pass By” är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en fulländad musikalisk upplevelse. Nota bene: skivan ska spelas från början till slut eftersom spåren sitter ihop i en enda komposition.

Five Year Mission

Grupp: S.P.O.C.K
Bästa spår: Never Trust A Klingon (bubblare: Last Man On Earth)

Det här med Star Trek, då. Kampen inom mig mellan Star Wars och Star Trek har nog till slut avslutats, med Trek som vinnare. Men det var inte lätt, och det kan hända att striden tas upp igen framöver. Ett tungt vägande skäl till att jag kallar mig trekker (debatten trekker vs. trekkie kan vi ta en annan gång) är synthpopbandet Star Pilot On Channel K, eller S.P.O.C.K som de så vackert förkortar det hela. Deras första fullängdsalbum innehåller brottarhittar som Mr. Spock’s Brain och Neutral Zone och gjorde mig omedelbart förälskad i synthpop som genre och Star Trek-inspirerad synthpop i synnerhet. Det finns en anledning till att jag speciellt önskade Never Trust A Klingon när den fantastiska synthduon Re:Syntes spelade på vår bröllopsfest. To boldly go… och så vidare.

Some Great Reward

Grupp: Depeche Mode
Bästa spår: Somebody

Det här är Basildon-gossarnas fjärde studioalbum. Det släpptes 1984, alltså en bra stund innan jag själv upptäckte deras storhet. Jag fick låna den här plattan av en kompis i slutet på 80-talet, och livet blev sig aldrig likt igen. Förutom att öppna dörren för mig för Depeche Mode i allmänhet upptäckte jag genom Some Great Reward vad en gudabenådad låtsnickare som Martin L Gore kan göra med enkla medel (och en del studioteknik). På det hela taget är det (för mitt otränade öra) rätt okomplicerade grejer de levererar: trumkomp, baslinje, melodi-blip-blop, Dave Gahans sång – klart och betalt. Men jösses mössa vad det är bra. Jag har svårt att välja ett favoritspår, så förutom ovan nämnda Somebody (som har en speciell betydelse efter vår bröllopsfest) får People Are People, Master And Servant och Blasphemous Rumours några hedersomnämnanden här.

Petter

Artist: Petter
Bästa spår: Tar Det Tillbaka (Remix)

Jag har förstått att rätt många (inklusive Petter själv?) anser det här vara något av ett mellanalbum för honom. Av någon anledning håller jag inte med. Jag gillar hela paketet, från introt med Robyn till sista spåret där han gästas av en hel drös samtida mästare. Tillsammans med PST/Q spottar han elakheter av klass i den riktigt fläskiga Pissar På Dig, och refrängerna i till exempel Ey Yo och Dags får mig att nicka glatt i mina lurar. Spår #12, Anekdoter, där han och några vapendragare luftar sina värsta fylleminnen går inte riktigt att ta på allvar, men jag kan inte tänka mig att det är meningen heller. Överlag är det här en platta som (i likhet med övriga på den här listan) jag lyssnat på väldigt mycket, och troligen kommer jag att fortsätta med det. Gärna på hög volym. För hallå, det är ju hiphop liksom.

Live at The Social, volume 1

Grupp: The Chemical Brothers (livemixskiva)
Bästa spår: bör höras från början till slut, men kombinationen #8, #9 och #10 (Eric B & Rakim > Red Snapper > Lionrock) är helt övergrym

Klubben The Social drevs (drivs?) av skivbolaget Heavenly Recordings, och i mitten på 90-talet släpptes tre skivor från klubben. Samtliga innehöll mixar direkt från dansgolvet och alla är riktigt vassa. Den första mixen sticker dock ut i mina öron, eftersom Tom & Ed Chemical från Chemical Brothers befann sig bakom skivspelarna. Kungarna av genren Big Beat under 1990-talet gjorde ingen besviken, och det här är ett dansgolv jag önskar att jag varit på när det hände. Tom (Rowlands) och Ed (Simons) droppar vansinnigt dansant hiphop, big beat, udda breaks och samplingar i en hejdlös (o)ordning, och det svänger så det svartnar för ögon och öron.

Top Gun

Artister: en blandad skara
Bästa spår: Top Gun Anthem av Harold Faltermeyer & Steve Stevens

Om vi för ett ögonblick lämnar därhän hela grejen med att filmen Top Gun, med en solbränd och knalldeffad Tom Cruise i huvudrollen, är en enda reklam- och rekryteringsrulle för US Navy (med allt vad det innebär) så är musiken från sagda film ett axplock av allt det bästa med 80-talets hitlistesound. Det är svulstigt, det är kletigt, det är svängigt och det är ack så tacksamt att vara nostalgisk över. Hela albumet är så fläskigt over-the-top att det vore närmast tjänstefel att utlämna det från en sådan här lista.

När jag var volontär på Stiftsgården i Rättvik i tidernas begynnelse kollade jag på Top Gun på dåtidens monster till hemmabioanläggning i ett av konferensrummen. Bara för att vi kunde. Jag skulle göra det igen vilken dag i veckan som helst. Extra stort plus i kanten för att Giorgio Moroder har skrivit musiken till #1, Danger Zone med Kenny Loggins.

Ao’tom Tao’tom

Grupp: Euskefeurat
Bästa spår: Tips Och Penninglotter (bubblare: Kvad och Norrbotten)

När jag var rejält mycket yngre hände det att vårt kök invaderades av främmande herrar i rutiga skjortor och snus under läppen. ”Det är Euskefeurat”, förklarade mina föräldrar. Det visade sig att min far var gammal kompis med multiinstrumentalisten Danne, som varit med i bandet sedan anno dazumal. Att säga att jag vuxit upp med det Piteåiska Svårmodet är inte fel. Jag hade kunnat välja nästan vilket som helst av deras album. Men fastnade för Ao’tom Tao’tom, som väl ändå måste vara den jag lyssnat mest på genom åren. Dialekten, svänget, svårmodet och de poetiska texterna talar nog så direkt det går till mitt något utspädda norrbottniska blod. Live är de en upplevelse i hästväg, i alla fall om man som jag lutar en smula till vänster politiskt och inte har något emot grånande gentlemän som levererar passivt aggressiva slagdängor med patos.

The Sounds of Science

Grupp: Beastie Boys
Bästa spår: lurigt (det finns så många), men liveversionen från videoinspelningen av Three MC’s and One DJ är magisk

Jag står ju lite på två ben i min musikvärld. Det ena benet är olika former av elektronisk musik och det andra benet är hiphop av företrädesvis lite äldre modell. De tre tungvrickande New York-kidsen Mike D, Ad-Rock och MCA hade sina rötter i punken men klev över till hiphop i mitten på 80-talet. De glömde dock aldrig sina punkrötter, vilket bland annat kan höras i megahitten Sabotage från 1994. Deras unika samspel i både röster och attityd gav dem respekt på en scen som genom åren dominerats av afroamerikanska akter och artister. Att jag lyfter fram just samlingsskivan beror på att det är just den skivan jag lyssnat överlägset mest på. Deras åtta studioalbum finns med i mitt musikaliska universum, men ibland är det alldeles för bekvämt att samla en hel påse med godbitar på ett och samma ställe. Rest in peace, MCA.

Bubblare

  • Cities in Concert (Jean-Michel Jarre)
  • The Mix (Kraftwerk)
  • Dos Dedos Mis Amigos (Pop Will Eat Itself)
  • (Fler bubblare kan tillkomma)

S Foundation bildades för att uppmärksamma slutet på K Foundations moratorium

Flyer för S Foundations närvaro på Faraid Head, november 2018.
S Foundations flyer, november 2018.

I’m going on an adventure

På måndag, den 5 november 2018, är det precis 23 år sedan Bill Drummond och Jimmy Cauty undertecknade ett kontrakt skrivet på deras hyrda Nissan Bluebird. I korthet gick kontraktet ut på att de under en period på 23 år inte skulle prata om varför de året innan bränt upp en miljon brittiska pund i ett båthus på ön Jura. Det här var den dramatiska kulmen på några intensiva år då Bill och Jimmy under sina alias Rockman Rock och Kingboy D slog musikvärlden med häpnad. Tillsammans var de bland annat The KLF, The Timelords, The Justified Ancients of Mu Mu och The K Foundation. På toppen av sina karriärer valde de av olika anledningar att gå in i ett självvalt moratorium. Som nu alltså tar slut på måndag.

Värt att nämna innan jag går vidare är att Bill och Jimmy gjorde en form av comeback förra året, dels i form av ett boksläpp och dels under några väldigt märkliga dagar i Liverpool. Mer om det sistnämnda finns att läsa hos getintothis. Hursomhelst.

Slutet på moratoriet måste firas

Min vän Kristoffer har tagit ett initiativ för att uppmärksamma den här sorgligt bortglömda, men likväl storartade, händelsen. Så imorgon bitti, lördag 3 november 2018 kl. 06:30, lyfter KLM:s Cityhopper från Arlanda. Med mig och två medsammansvurna, Johan och David, ombord. Vi möter upp Kristoffer vid mellanlandningen i Amsterdam. Vårt mål? Inverness i norra Skottland.

Där väntar en fyrhjulsdriven Landrover modell större på att ta oss till Faraid Head, en udde i nordvästra Skottland. Samma udde som Bill och Jimmy för 23 år sedan förseglade sitt kontrakt från, när de knuffade sin hyrda Nissan Bluebird över klippkanten.

Vilda men oklara planer

Vi har inga planer på att kasta hyrda bilar i havet (än). Men på något storartat (och roligt) sätt kommer vi att uppmärksamma slutet på det tjugotreåriga moratoriet. Hur? Vi vet inte riktigt. Men en sak är säker: en sådan här chans kommer bara en gång i livet. Och vi kommer att göra vårt bästa för att göra det minnesvärt.

På ett eller annat sätt ska vi nog kunna dokumentera det hela också. Nu måste jag gå och packa det sista. Taxin kommer 04:30. It’s grim up north.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE