Färdig med läxan inför Avengers: Endgame

I dagarna har det blivit lite av en folksport att försöka undvika spoilers. Alltså avslöjanden om handlingen i en pågående populärkulturell händelse. De som ännu inte sett senaste avsnittet av till exempel Game of Thrones vill absolut inte veta något om vilka som lever eller dör eller dricker modernt kaffe.

Enligt både fans och den samlade recensentkåren är den aktuella magnifika avslutningen på Marvels filmsvit om bland annat Avengers, Endgame, något alldeles i hästväg. Jag har tidigare sett lite blandade Marvel-filmer utan att försöka hålla koll på vilken ordning de bör ses i. Men i och med Endgame har det blivit ändring på det. Bot och bättring, skulle vi kunna kalla det.

Med hjälp av min vän och kollega H, känd Marvel-nörd, satte jag ihop en lista med Marvel-filmer som jag var tvungen att se för att göra Endgame så bra som möjligt. Här är listan i ordning:

  1. Captain America: Winter Soldier
  2. Avengers: Age of Ultron
  3. Captain America: Civil War
  4. Doctor Strange
  5. Captain Marvel
  6. Thor: Ragnarok
  7. Avengers: Infinity War

För att göra en lång historia kort så plöjde jag ovanstående på en och en halv vecka. Luncher är bra tillfällen att titta på ungefär en halv rulle, noterar jag.

Och på fredag blir det Endgame.

Jag återkommer i ärendet.

Slutet på moratoriet är början på något nytt

They’ve traveled the world

In their Landrover

They’ve been to the North

They’ve been to the place

Where the Mu Mu mate

And the children still cry

Bring the beat back

En motsägelsefull berättelse

Var ska jag börja? Från början? Nej. Det funkar inte riktigt. Hur kan jag sätta ord på vad jag varit med om? Den närmast heliga upplevelsen jag delar med mina tre reskamrater. Vi som tillsammans bildar S Foundation. Våra dagar i norra Skottland kommer att vara med mig resten av mitt liv.

Låter det här pekoralt? Må så vara. Den som åkt i en bitig Landrover Defender över ett kargt höglandslandskap – med får överallt omkring en och till och med på vägen och med en batteridriven Marshall-sprängare i baksätet – kommer undan med att vara pekoral. Den här texten är medvetet osammanhängande. Accept the contradictions.

Två av stiftelsens grundare planerar dagen som komma skall.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Äventyr på okänd mark

Jag pitchade ju den här resan som ett äventyr i ett tidigare inlägg, och – om du inte redan fattat det – så visade den sig överträffa alla mina förväntningar.

Grejen var ju lite att jag inte visste riktigt vad jag skulle förvänta mig. Till skillnad från övriga medlemmar i S Foundation har jag inte hållit KLF-lågan lika brinnande genom åren. Visst, The White Room har funnits med hela tiden, och jag har tittat nyfiket så fort Bill Drummonds eller Jimmy Cautys namn har dykt upp i en text eller på en skärm. Men när min kompis Kristoffer tog initativet till att åka till Skottland för att uppmärksamma moratoriets slut så behövde jag ändå inte mycket betänketid. En sådan här grej får jag bara en chans att göra.

Det är något visst med de öppna och ödsliga högländerna i norra Skottland. Jag är inte ett dugg förvånad över att jag redan innan jag åkte dit hade en romantisk bild av dem. Att sedan få sätta mina grova kängor i sanden på botten av Kyle of Durness, med den mäktiga halvön Cape Wrath i bakgrunden, var en helt magisk upplevelse.

Mot vårt nordliga mål

Målet med vår resa var den mindre halvön bredvid Cape Wrath som går under namnet Faraid Head. Längst ut på halvön finns en militär installation med en helikopterplatta. Här säger myten (och bevarade tidningsurklipp) att Bill och Jimmy skrev sitt kontrakt om den självpåtagna tystnadsplikten på en hyrd Nissan Bluebird, varpå de alltså helt sonika puttade bilen utför klippan.

Här. Precis här. Puttades det bil. Den 5 november 1995.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Efter att ha varit där kan jag intyga att klipporna finns och att det är brant så det räcker och blir över. Helikopterplattan syns tydligt på Google Maps, men går alltså inte att komma fram till på grund av stängsel.

Redan på Schiphol började vi fundera kring lämpliga sätt att uppmärksamma moratoriet. Att vi skulle ta oss till Faraid Head var det aldrig någon tvekan om, trots militärens inblandning. Via internet (älska internet!) hade vi tagit reda på schemat för de skjutövningar som arrangeras på platsen, och det verkade vara lugnt just när vi ville dit. Vi var mer eller mindre eniga om att någon form av brännoffer vore lämpligt, och dessutom helt i linje med det Bill och Jimmy gjort några år innan bilen åkte över klippkanten.

Vårt eget moratorium

Jag tänker inte gå in på detaljer kring vad vi faktiskt gjorde på Faraid Head. Det får vara en you-had-to-be-there-upplevelse som vi behåller för oss själva. Men jag tror jag talar för hela S Foundation när jag säger att vi kommer minnas det under resten av våra liv.

Minnesvärda detaljer

En lista kan göras hur lång som helst, men ett urval särskilt minnesvärda händelser kommer här:

  • att vakna på morgonen i Kinlockbervie och notera att utsikten är en helt annan än vad den var när vi kom kvällen innan
  • att konsumera en enorm kopp varm choklad på Cocoa Mountain i Balnakeil Craft Village i Durness
  • att bli facebook-kompis med Alison på det lokala tryckeriet i Inverness för att kunna skicka PDF-originalet av vår affisch till henne (eftersom ”det är så bökigt att mejla”)
  • att uppleva de mer obskyra delarna av Bills och Jimmys musikkatalog via mina medkonspiratörers oändliga musikbibliotek
  • att kika in på den lokala puben i Rhiconich efter att först ha fått leta reda på den inte alldeles uppenbara ingången (vi trodde länge att den var stängd)
  • att titta ut över havet i skymningen vid den övergivna byn Ceannabeinnes och lyssna på Chill Out på låg volym

Lagen hör av sig

I bilen på väg söderut – efter väl förrättat värv – blev vi uppringda av vad som troligen är den enda tjänstgörande konstapeln norr om Kinlochbervie. Han var mycket trevlig och undrade om vi måhända visste något om ett sällskap utlänningar som hade klistrat upp mystiska affischer längs vägen till Faraid Head?

Mystisk affisch vid färjeöverfarten till Cape Wrath.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Samma sällskap skulle sedan ha betett sig ännu mer mystiskt på själva platsen. S Foundation strävar efter att hålla sig väl med den lokala ordningsmakten och bekräftade därför att jo, vi kunde ha något med sagda affischer att göra och det kan också vara så att vi var på plats på Faraid Head. Vår presskontakt Kristoffer löste det hela på ett briljant sätt från baksätet på bilen, med bristfällig mobiltäckning och en obskyr What Time Is Love-remix på låg volym i bakgrunden. Ännu ett lysande minne från en resa som går till historien.

S Foundation framöver

Enligt stiftelsens motto ”Unite & Destroy” (en inte helt diskret blinkning till våra förebilder i K Foundation vars devis lyder ”Divide & Kreate”) så… kan vi göra nästan vad vi vill nu. En av våra grundare kommer att tillbringa några sommarveckor i Pyrenéerna tillsammans med Bill Drummond, på någon form av skapelse-kreativitets-workshop. Väldigt drummondskt, verkar det som. Vi övriga sitter still i båten och planerar kommande äventyr på en lite mer strategisk skala.

Följ gärna stiftelsen på Facebook. Inte för att det händer något speciellt där, utan för att det är det rätta att göra.

Tills vi ses nästa gång: bye for noo an’ guid luck.

Korrelation är inte kausalitet men kul ändå

Bara ett litet tips så här i förbifarten, medan jag egentligen skriver på inlägget om pilgrimsfärden till Skottland i höstas.

Sajten Spurious Correlations skojar friskt med statistik, men skickar också ett välbehövligt budskap: korrelation, alltså riktning och tyngd i statistiska data, är på intet sätt samma sak som kausalitet, som ju betyder att data på något sätt hänger ihop med varandra.

Det klassiska exemplet handlar om påståendet att om du är rik så är du automatiskt lycklig. Det påståendet är felaktigt, eftersom både lycka och rikedom kan komma av helt andra orsaker. Om du vill läsa mer om korrelation och kausalitet så hänvisar jag i vanlig ordning till Wikipedia.

Men ägna nu några sekunder åt Spurious Correlations, så förstår du snart vad jag menar. Och kanske fnissar du lite längs vägen.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE