Slutet på moratoriet är början på något nytt

They’ve traveled the world

In their Landrover

They’ve been to the North

They’ve been to the place

Where the Mu Mu mate

And the children still cry

Bring the beat back

En motsägelsefull berättelse

Var ska jag börja? Från början? Nej. Det funkar inte riktigt. Hur kan jag sätta ord på vad jag varit med om? Den närmast heliga upplevelsen jag delar med mina tre reskamrater. Vi som tillsammans bildar S Foundation. Våra dagar i norra Skottland kommer att vara med mig resten av mitt liv.

Låter det här pekoralt? Må så vara. Den som åkt i en bitig Landrover Defender över ett kargt höglandslandskap – med får överallt omkring en och till och med på vägen och med en batteridriven Marshall-sprängare i baksätet – kommer undan med att vara pekoral. Den här texten är medvetet osammanhängande. Accept the contradictions.

Två av stiftelsens grundare planerar dagen som komma skall.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Äventyr på okänd mark

Jag pitchade ju den här resan som ett äventyr i ett tidigare inlägg, och – om du inte redan fattat det – så visade den sig överträffa alla mina förväntningar.

Grejen var ju lite att jag inte visste riktigt vad jag skulle förvänta mig. Till skillnad från övriga medlemmar i S Foundation har jag inte hållit KLF-lågan lika brinnande genom åren. Visst, The White Room har funnits med hela tiden, och jag har tittat nyfiket så fort Bill Drummonds eller Jimmy Cautys namn har dykt upp i en text eller på en skärm. Men när min kompis Kristoffer tog initativet till att åka till Skottland för att uppmärksamma moratoriets slut så behövde jag ändå inte mycket betänketid. En sådan här grej får jag bara en chans att göra.

Det är något visst med de öppna och ödsliga högländerna i norra Skottland. Jag är inte ett dugg förvånad över att jag redan innan jag åkte dit hade en romantisk bild av dem. Att sedan få sätta mina grova kängor i sanden på botten av Kyle of Durness, med den mäktiga halvön Cape Wrath i bakgrunden, var en helt magisk upplevelse.

Mot vårt nordliga mål

Målet med vår resa var den mindre halvön bredvid Cape Wrath som går under namnet Faraid Head. Längst ut på halvön finns en militär installation med en helikopterplatta. Här säger myten (och bevarade tidningsurklipp) att Bill och Jimmy skrev sitt kontrakt om den självpåtagna tystnadsplikten på en hyrd Nissan Bluebird, varpå de alltså helt sonika puttade bilen utför klippan.

Här. Precis här. Puttades det bil. Den 5 november 1995.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Efter att ha varit där kan jag intyga att klipporna finns och att det är brant så det räcker och blir över. Helikopterplattan syns tydligt på Google Maps, men går alltså inte att komma fram till på grund av stängsel.

Redan på Schiphol började vi fundera kring lämpliga sätt att uppmärksamma moratoriet. Att vi skulle ta oss till Faraid Head var det aldrig någon tvekan om, trots militärens inblandning. Via internet (älska internet!) hade vi tagit reda på schemat för de skjutövningar som arrangeras på platsen, och det verkade vara lugnt just när vi ville dit. Vi var mer eller mindre eniga om att någon form av brännoffer vore lämpligt, och dessutom helt i linje med det Bill och Jimmy gjort några år innan bilen åkte över klippkanten.

Vårt eget moratorium

Jag tänker inte gå in på detaljer kring vad vi faktiskt gjorde på Faraid Head. Det får vara en you-had-to-be-there-upplevelse som vi behåller för oss själva. Men jag tror jag talar för hela S Foundation när jag säger att vi kommer minnas det under resten av våra liv.

Minnesvärda detaljer

En lista kan göras hur lång som helst, men ett urval särskilt minnesvärda händelser kommer här:

  • att vakna på morgonen i Kinlockbervie och notera att utsikten är en helt annan än vad den var när vi kom kvällen innan
  • att konsumera en enorm kopp varm choklad på Cocoa Mountain i Balnakeil Craft Village i Durness
  • att bli facebook-kompis med Alison på det lokala tryckeriet i Inverness för att kunna skicka PDF-originalet av vår affisch till henne (eftersom ”det är så bökigt att mejla”)
  • att uppleva de mer obskyra delarna av Bills och Jimmys musikkatalog via mina medkonspiratörers oändliga musikbibliotek
  • att kika in på den lokala puben i Rhiconich efter att först ha fått leta reda på den inte alldeles uppenbara ingången (vi trodde länge att den var stängd)
  • att titta ut över havet i skymningen vid den övergivna byn Ceannabeinnes och lyssna på Chill Out på låg volym

Lagen hör av sig

I bilen på väg söderut – efter väl förrättat värv – blev vi uppringda av vad som troligen är den enda tjänstgörande konstapeln norr om Kinlochbervie. Han var mycket trevlig och undrade om vi måhända visste något om ett sällskap utlänningar som hade klistrat upp mystiska affischer längs vägen till Faraid Head?

Mystisk affisch vid färjeöverfarten till Cape Wrath.
Foto: S Foundation / Per Hård af Segerstad

Samma sällskap skulle sedan ha betett sig ännu mer mystiskt på själva platsen. S Foundation strävar efter att hålla sig väl med den lokala ordningsmakten och bekräftade därför att jo, vi kunde ha något med sagda affischer att göra och det kan också vara så att vi var på plats på Faraid Head. Vår presskontakt Kristoffer löste det hela på ett briljant sätt från baksätet på bilen, med bristfällig mobiltäckning och en obskyr What Time Is Love-remix på låg volym i bakgrunden. Ännu ett lysande minne från en resa som går till historien.

S Foundation framöver

Enligt stiftelsens motto ”Unite & Destroy” (en inte helt diskret blinkning till våra förebilder i K Foundation vars devis lyder ”Divide & Kreate”) så… kan vi göra nästan vad vi vill nu. En av våra grundare kommer att tillbringa några sommarveckor i Pyrenéerna tillsammans med Bill Drummond, på någon form av skapelse-kreativitets-workshop. Väldigt drummondskt, verkar det som. Vi övriga sitter still i båten och planerar kommande äventyr på en lite mer strategisk skala.

Följ gärna stiftelsen på Facebook. Inte för att det händer något speciellt där, utan för att det är det rätta att göra.

Tills vi ses nästa gång: bye for noo an’ guid luck.

Korrelation är inte kausalitet men kul ändå

Bara ett litet tips så här i förbifarten, medan jag egentligen skriver på inlägget om pilgrimsfärden till Skottland i höstas.

Sajten Spurious Correlations skojar friskt med statistik, men skickar också ett välbehövligt budskap: korrelation, alltså riktning och tyngd i statistiska data, är på intet sätt samma sak som kausalitet, som ju betyder att data på något sätt hänger ihop med varandra.

Det klassiska exemplet handlar om påståendet att om du är rik så är du automatiskt lycklig. Det påståendet är felaktigt, eftersom både lycka och rikedom kan komma av helt andra orsaker. Om du vill läsa mer om korrelation och kausalitet så hänvisar jag i vanlig ordning till Wikipedia.

Men ägna nu några sekunder åt Spurious Correlations, så förstår du snart vad jag menar. Och kanske fnissar du lite längs vägen.

Jakten mellan stjärnorna

Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy – fortsättning” som jag gått under våren 2019. Temat här var att inspireras av en annan författares texter och utgå från den. Jag valde Stephen Kings novell ”The Gunslinger”.


Den hon jagade rörde sig målmedvetet i en och samma riktning. Inåt, mot galaxens centrum. Sett till omgivningen gick det ohyggligt fort. Men hennes mänskliga medvetande kunde inte uppfatta hastigheten. För henne var det ingen skillnad mellan att gå de få stegen från slaf till kommandobrygga och att färdas i 0.788c. Hon litade på sina instrument mer än på sin egen kropp.

Det enda de instrumenten kunde förnimma av den flyende var en svagt glödande prick. En prick omöjlig att skilja från de stjärnor som omgav skeppet i alla riktningar. En prick som befann sig så långt in i den röda delen av det synliga spektrumet att den lika gärna kunde vara på andra sidan alltet.

Och likväl fortsatte hon jakten. Det fanns inga alternativ.

Hon var sliten och trött. Hennes farkost också. De fåtal andra varelser hon mött på sin jakt hade förundrats över hur hennes skepp höll ihop. Hon frågade sig samma sak. Och andra saker. Ofta hade hon långa samtal med sig själv. Om det rimliga och orimliga i det hon höll på med. Hur länge jakten skulle hålla på. Var hon skulle hitta drivmassa till de enorma fusionsmotorerna som höll henne i rörelse. Hur hon kunde hålla sig själv vid liv.

Hon var en skugga av sitt forna jag. Påfrestningarna av att leva i hastigheter som närmade sig ljusets hade sedan länge tagit ut sin rätt på hennes kropp. Hennes tankar kom inte lika klart som tidigare. Hon glömde saker i takt med att hon själv och hennes farkost tärde på varandra och rubbade det oändligt kalla vakuumet utanför skrovet. Men en sak glömde hon inte. Hela tiden fanns hennes blick på instrumentens bild av den glödande pricken. Hennes mål. Hennes mening.

Ibland kom hon till resterna av ett system som den hon jagade passerat. Först Oort-molnet. Mörker, is och sten som sakta roterade runt den döende stjärnan i systemets mitt. Här brukade hon tanka upp med drivmassa innan hon for vidare inåt. Längs vägen in mot stjärnan passerade hon de trasiga planeternas omloppsbanor. Vissa hade inte överlevt, utan var bara moln av sten, grus och damm i en avlång bana. Andra, som gasjättarna, var bleka avbilder av det de en gång varit.

Hon stannade en tid i omloppsbana runt en sådan stjärna. Studerade den för att försöka förstå. Hennes instrument hade sparat data om just den här platsen. Den var en vanlig typ G-stjärna, precis som den Sol hon mindes från sin barndom. När hennes mål passerat systemet var den en typ K. Vad hade hänt? Med en nyfikenhet driven av skräck gick hon och hennes skepp genom alla tillgängliga data. Inga svar. Bara fler frågor.

Bekymrad och outsägligt trött lämnade hon det trasiga stjärnsystemet bakom sig. I det interstellära mörkret kunde hon tänka ostört. Med ett öga på instrumenten och det andra på den svarta tomheten.

Tid passerade. Trots den enorma hastigheten var skillnaden mellan hennes tid och omgivningens inte särskilt stor. Det som tärde mest på henne var ensamheten och den ofantliga uppgiften hon tagit på sig.

Hon hade lovat. Lovat dyrt och heligt, med blod och tårar, inför alla andra drabbade. Att hon skulle hämnas. Å alla deras vägnar. Jägaren skulle bli den jagade. Trots flera års försprång och ett hastigt kallnande spår hade hon lovat. Och det löftet gick inte att bryta.

Till slut hade hon hittat den hon sökte. Som en svagt glödande prick långt in i den röda delen av spektrat. Genom att följa spåren av kosmisk förödelse hade hon hittat målets kurs. Nu var det bara en fråga om tid.

Hon visste att hon och hennes skepp var snabbare. Oavsett hur långt försprånget var skulle hon komma ikapp. Tanken på den stunden höll henne på rätt sida vansinnet medan allt omkring henne var svart.


I skeppstid passerade sex år. Med instrumenten inställda på maximal upplösning kunde hon urskilja detaljer i målet. Att en av fyra motorer inte fungerade. Att delar av det enorma skeppet bara lästes som död materia. Och viktigast av allt: den framåtriktade lasern som signalerade att hennes mål var på väg sände. Varningen kunde fortfarande höras.

Det var en av detaljerna som hon inte kunde begripa. Varför skrek målet ut att det var på väg? Varför varnade det alla som kunde uppfatta en modulerad laserpuls att döden färdades mot dem? Hon förväntade sig inga svar. Inte nu längre. Men vetskapen om att planetsystemet rakt framför dem var medvetna om vad som väntade gjorde henne lättad. Om det var bebott, och om de nått en sådan teknologisk nivå att de kunde tolka varningen för vad det var… då skulle inga fler behöva dö. Förutom hennes mål. Där fanns det inga tvivel hos henne. Hon levde för att döda nu.

Sex månader till passerade. De senaste veckorna hade hon kalibrerat sina vapen och läst av instrumenten gång på gång. Hon hade en så fullständig bild av sitt mål som det gick att få. Hon var redo. Med en hand som darrade lätt av ålder och anspänning aktiverade hon vapensystem som aldrig tidigare använts i vrede. Långt ner i skrovet hämtade hennes skepp energi från själva vakuumet och tryckte in den i systemen.

Tre.
Två.
Ett.

För alla som jag minns. Och som inte kan minnas längre. Här slutar din bana. Din värld får aldrig återse dig. Gå till din skapare.


Per Hård af Segerstad
Januari 2019

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE