Tänk om vi var våra titlar igen

Det här inlägget är inspirerat av den trevliga danska tv-serien ”Badhotellet”, vars fjärde säsong nyss gick på TV4Play. Serien utspelar sig på 30-talet i och kring ett badhotell på en sanddyn i Danmark. Gästerna är övervägande överklass som tillbringar ett par sommarveckor i rustik lyx, ständigt uppassade av personalen. Det jag reagerat på, och som lett till det här inlägget, är hur mycket titlar betydde förr i tiden i samtal med andra människor. Som i det här fallet mellan gästerna på badhotellet. Det är ”kanslichefen” hit och ”fabriksägaren” dit. Då tänkte jag: tänk om vi skulle prata så med varandra idag?

En vanlig dag i korridoren på jobbet

— Tjena fru art director, hur är läget?
— Jotack, fröken key account manager, jag kan inte klaga. Fint väder!
— Verkligen! Har ni hört att unge herr kontorskoordinatorn har börjat dejta herr innesäljare med specialansvar för nyrekrytering?
— Nä, det har jag helt missat! Vilken grej!
— Jomenvisst! Och unga fröken head of marketing analysis and search engine optimization sa till mig att de är så söta. Från det ena till det andra: ska du på mötet med fru verkställande direktör och herr finanschef?
— Nja, jag tänkte köra friskvårdstimme då, så det är lite schemakrock.
— Jaha, hänger du på herrarna arbetsmiljöansvarig och information security executive officer då?
— Ja, precis. Det blir svettigt.
— Mm, ha så trevligt då. Oj, där kommer fru content protection and regulation officer, henne måste jag fånga. Vi hörs!
— Yes!

Lite uppfriskande vore det allt att behöva ha stenkoll på omvärldens LinkedIn-konton. Fast mest stressigt.

Ifrågasätt alltid svaret du får

Det är självklart inte alltid så enkelt som det verkar. Men det är en nyttig tankeövning, att fundera kring varför ett svar verkar självklart och naturligt. Det kan visa sig, till alla inblandades stora förvåning, att det finns fler än ett svar som är rätt. Och att det en först trodde var rätt inte alls är det.

Det jag vill säga med det här är egentligen att du alltid ska fundera över vem som svarar dig, varför svaret kommer från den personen eller organisationen och vad den personen eller organisationen har att vinna på att du tror på det svaret.

Om vi tillsammans blir bättre på det här tror jag vi får en bättre tillvaro.

Några svar och fler frågor vid 42

Det är något visst med att fylla 42 faktiskt. Det har såklart mycket att göra med den eviga kopplingen till Douglas Adams och hans ”Liftarens Guide till Galaxen”-epos. I den berättelsen skapar en civilisation en oerhört avancerad dator som ska svara på frågan om livet, universum och allting. Efter lång tid och mycket tänkande spottar datorn ur sig svaret ”42”. Det är då den upplysta civilisationen inser att den inte riktigt tänkt igenom själva frågan.

Det är ungefär där jag är själv. Jag har en del svar på rätt viktiga frågor om livet. Och universum (gravitationsvågor liksom, vilken grej). Och sånt. Men de svaren ger upphov till fler frågor, utöver de frågor jag redan har samlat på mig. Alla frågor är lyckligtvis inte bokhyllerelaterade. Ber att få återkomma till bokhyllan i ett senare inlägg. Anyhow.

Livet alltså. En lång radda frågor. Jag skulle lätt köpa en t-shirt med trycket ”den som fått flest svar när den dör vinner”. Till skillnad från den otroligt smaklösa ”den med flest prylar när den dör…” på samma tema. Inte för att jag är världens mest oskyldiga kålsupare i det sammanhanget, men ändå.

Jag gillar ju grejer faktiskt

Prylar, ja. Fyller en år så finns det ju anledning att se upp. Rätt vad det är så sitter en där med en pryl eller två. Antingen har den kommit som present, eller så har en kanske köpt den till sig själv. En fyller ju år. Liksom. I mitt fall var det båda sortens prylar; både en present från någon annan och en present från mig själv! Woho!

Back to the glorious 80s

Presenten från någon annan var faktiskt från två andra, som oberoende av varandra tänkt samma tanke. Både min far och hans käresta och min fantastiska fru tyckte att jag borde uppskatta en C64 Mini. Och det gör jag ju. Det är en låda som ser ut som en Commodore 64, fast jätteliten, och som innehåller 64 mer eller mindre populära spel från samma plattform. 80-talet i presentförpackning, mer eller mindre. Plus en joystick.

Och jag fick två stycken. #mindblown

Bilden visar mig (Per) när jag precis öppnat födelsedagspresenten med en C64 Mini i. Jag är väldigt glad.
Så här glad blev jag när jag öppnade paketet med C64 Mini #1. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Efterlyses: mer tid på kvällarna

Så nu ägnar jag viss kvällstid åt att kasta frisbee i California Games och att samla juvelurer i Boulder Dash. It’s gaddam lööövely, I tell ya.

Framtiden är här

Den andra presenten, den jag gav mig själv, konkurrerar i viss mån med den första. Jag skulle vilja beskriva den som C64:ans näbbiga småkusin några generationer framåt i tiden. För om C64:an excellerar i chipmusik och handsnickrad pixelart i 16 färger har Oculus Go helt andra kvaliteter. I framkanten av VR för hemmabruk är det här headsetet Facebook / Oculus svar på vissa frågor som t ex HTC säkert ställde sig när de släppte Vive på marknaden för några år sedan; till exempel ”hur sjutton ska vi göra för att bli av med de här förbenade sladdarna?”. Oculus Go är mig veterligen den första VR-lösningen som är helt trådlös (förutom laddsladden då, men den sitter ju inte i jämt). Koppla upp den till ditt trådlösa nätverk, parkoppla den med en app i din telefon för att autentisera – and off you go. Och resultatet är faktiskt över förväntan. Välkommen förbi att prova någon gång! När vi fått lagom ont i huvudet av att ha 468 gram plast på skallen kan vi slappna av med att hoppa över några tunnor i World Games på C64 Mini.

Sammantaget känns det bra att fylla 42. Jag har några svar, några fler frågor och två spännande spel- och upplevelseplattformar att utforska.

Tusen och ett tack för alla grattis

Just det, icke att förglömma: tack tack tack alla glada vänner och bekanta som hört av sig och gratulerat. På Facebook, via SMS, telefon och ryggdunkningar i jobbkorridoren. Allt uppskattas oerhört. On to 43!

Det är svårt att se skogen för alla träd, och svårt att veta hur jag ska göra under valåret 2018. Foto: Evan Dennis / Unsplash

Funderingar inför valåret 2018

Nu när jag kan lägga 2017 till handlingarna (bra år, för övrigt) är det dags att fokusera framåt. Och då blir det oundvikligen så att jag tänker på valåret och valet i höst. Så frågan är hur politisk jag har lust att vara i år? Frågan gäller både på bloggen och i sociala medier. Och borta från tangentbordet också, för den delen.

Det är inte helt enkelt, faktiskt. Å ena sidan är jag intresserad och vill delta i debatten. Å andra sidan skräms jag av trollen och den generella attityden i samtalet. Stundtals kan det ju inte ens kallas samtal. Snarare sandlådeslagsmål om vem som ska ha den röda spaden.

Som betalande medlem i ett svenskt politiskt parti har jag redan tagit steget in i vårt offentliga system. Men som sagt, vilken nivå ska jag hålla? Det återstår en del att fundera på. To be continued.

Lite ve och förbannelse över en alldaglighet

Må uppfinnaren av det operforerade toalettpapperet få spendera resten av sitt i övrigt långa och lyckliga liv som påtvingad användare av sin egen horribelt oanvändbara produkt.

Vänliga hälsningar,

Det går inte att riva av skiten [Medveten Ordvits™]

P.S. Efter visst övervägande har jag valt att inte lägga till en bild till det här blogginlägget. Varsågod. D.S.

Rutinerade resrävar åker tunnelbana från flygplatsen till hotellet. Bloggaren själv ler glatt trots lång resa. Foto: Hanna Hård af Segerstad

Vad vi sett och gjort i New York i maj 2017

Som hela mitt förra inlägg handlade om har jag och H spenderat fyra dagar i New York. Barnfria dagar, ska tilläggas. Vi har alltså kunnat ägna oss åt saker som i sällskap med treåring och ettåring kan klassas som ”komplicerat”. Till exempel äta tolvrätters, dricka drinkar på eftermiddagen och flyga helikopter. Här följer några korta tips om du funderar på att besöka Det Stora Äpplet inom en inte alltför snar framtid.

Boende i New York

NobleDEN Hotel, Chinatown/Little Italy

Rent, snyggt, tyst och lugnt trots det centrala läget. Supertrevlig personal i receptionen! Lite märklig inredningslösning i rummet med tvättstället bredvid sängen (typ) och enbart skjutdörr till toaletten. Dock enormt stort plus för det magnifika duschutrymmet. Regndusch är det nya svarta. Gratis kaffe i anslutning till receptionen och föredömligt raskt Wifi i hela kåken.

NobleDEN Hotel

The Ludlow Hotel, SoHo/East Village

Ett rejält kliv uppåt på både prisstegen och lyxskalan, men lätt värt pengarna. Rekommenderas att – eftersom du ändå är där liksom – boka Skybox Loft. Andlös utsikt i 180°. Vid fint väder ser du långt. Bra bar, lyxig frukost (som inte ingår i rummet) i restaurangen. Bonus: badkar med utsikt över Manhattan.

The Ludlow Hotel

Göranden i New York

Uppdatering 9 juni 2017: glömde en viktig grej här så jag skrev ett eget inlägg om det. Inte missa!

Helikoptertur runt Manhattan

Ok, det verkar som en rätt lökig turistgrej, men hej vad kul det var! Nitton minuter första parkett för några av världens mest besökta platser. Frihetsgudinnan? Check. One World Trade Center? Japp. Ellis Island? Den med. Råkar flygturen dessutom sammanfalla med Fleet Week kan en titta ner på pampiga båtar på Hudson River. Dyrt, men värt.

New York Helicopter

Musikal på Broadway

Visste du att Fantomen på Operan är den musikal som gått längst på Broadway? Nä, det visste inte vi heller innan vi såg den. Det visade sig att några före oss hade sett den också, i och med att den började gå redan 1988. Upphovsmannen Andrew Lloyd Webber har hela fyra musikaler igång på Broadway samtidigt. Jaja, cashen ska ju in som det heter. I alla fall är det en kul upplevelse att vandra genom teaterdistriktet för att sedan knöla in sig i en nedsutten stol och bli underhållen av artister i världsklass.

Vi köpte våra biljetter på boxoffice.se

Shoppa loss

Duh. Det här kanske inte behöver sägas, men ändå. Det är sjukt lätt att göra av med pengar i den här stan. Vi hängde mest runt i SoHo där det dräller av små individuella butiker som kränger allt möjligt, men vi tog också en liten avstickare till St. Marks Place (där utbudet är ungefär likadant, fast med lite fler piercingstudios). Vi gillar också museibutiker, så när vi av en slump sprang på MoMa Design Store ramlade vi in där också. För boknörden rekommenderar jag The Strand BookStore och Housing Works Bookstore Café. På det sistnämnda stället kan en även dricka kaffe. Alltid bra.

High Line Park

Vid det här laget har ryktet om den gamla nedlagda järnvägen som ideella krafter mödosamt förvandlat till en prunkande park nått långt bortom New York. Och den är verkligen värd ett besök! Grönskan gör något med kroppen, och den relativa tystnaden är skön för öronen. Håll ögonen öppna på sidorna av parken också, det finns en hel del att se både på landsidan och åt vattnet till.

Friends of the High Line

Spana street art

Det finns säkert speciella guidade visningar att gå med på och särskilda områden som är mer intressanta ur ett gatukonstperspektiv, men det räcker gott att hålla ögonen öppna om du rör dig ungefär där vi var (SoHo, Little Italy, Chinatown, East Village etc.). Vi såg allt från okända lokala konstnärer till internationella storheter som Stik och Roa.

Hänger med Stik i Chinatown bara. #streetart #stik #newyorkcity

Ett inlägg delat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Äta i New York

Åh, mat. Alltså, mat. Undrar om jag skulle starta en matblogg? Jag gillar ju mat. Både att laga själv och när andra lagar åt mig. Men nu spårar jag ur. Det här ska handla om när andra lagar åt mig. Först och främst:

Dirt Candy, SoHo/East Village

”Anyone can cook a hamburger, leave the vegetables to the professionals.”

Harreminje, det här var grejer det. Med undantag för en nudelvariant som var åt fanders för het för min smak så var Dirt Candy en helgjuten upplevelse. Deras tolvrätters avsmakningsmeny, med en grönsak som bas i varje rätt, rockade vår värld. Det gjorde också deras fördrinkar. Av en ren slump råkade vi välja de två starkaste på menyn, vilket i kombination med ovana och fastande mage gjorde att vi fnittrade oss igenom hela måltiden. Klart bra upplevelse. Ät här, det är en order.

Dirt Candy

Burger Joint, [hemlig plats]

Resans mest oväntade ställe. En klassisk burgarsylta, med väggar i trä och klotter överallt. Menyskyltar i äkta papp. Grymma burgare, i alla fall de med kött i. Hannas variant verkade mest vara hushållsost med mer ost. Inte fel om en gillar ost, men något av en besvikelse ändå. Men stället i sig är väl värt ett besök enbart för att det är så galet att det ligger där det ligger. Tips: hitta lyxhotellet Le Parker Meridien, sedan är det bara att leta. Du kommer att bli förvånad.

Dudley’s, SoHo/East Village

Alldeles runt hörnet från Dirt Candy ligger det här caféet som lämpar sig utmärkt för frukost. Frukostmenyn är väl inte jättelång, men det vi åt smakade förträffligt. Tyvärr minns jag inte exakt vad det var, men i linje med resten av resan var det säkert något med avocado i. Något flytande öppettider, men försök med kl. 9. I värsta fall får du vänta lite och spana på folk från trottoaren.

Dudley’s Café

Det här hann vi inte med

Om du har vägarna förbi så får du gärna försöka hitta Reach: New York någonstans inuti tunnelbanan på 34th Street. Vi hade det i planen men det ville sig inte. Verkar fränt i alla fall. Om du hittar det kan du väl lämna en kommentar? Tack.

En annan grej som vi ville se/uppleva, men inte hann med, är New York Earth Room på 141 Wooster Street. Ett helt rum fullt med… jord? Kolla gärna och rapportera tillbaka! Tack igen.

Sammanfattning

Jag gillar New York. Du kommer också att göra det. Vad väntar du på? Åk nu!

Retrospektiv från 2007 för perspektiv på 2016

Årets näst sista dag lämpar sig alldeles särskilt bra för lite retrospektiv och bakåtblickar. Särskilt som det också är min sista dag på jobbet på ett bra tag. Nu ska jag vara hemma och föräldraledig med världens tuffaste, ballaste, coolaste och fränaste Alma. Ända till 15 september 2017! Det är länge. Tack Sverige för att jag får det.

Gammalt fynd får nytt liv

Hittade av en slump en gammal kopia på en handsnickrad webbplats för mig själv från 2007. Den innehöll bland annat en liten årets-lista för just 2007. Det är rätt kul att läsa den, för det är liksom en annan jag som skriver den. Och det är ändå inte så länge sedan. Jag vill ju ogärna undanhålla sådana guldkorn från mina läsare, så här kommer den i all sin prakt. (Det enda jag gjort är att uppdatera typsnitten; Verdana i 10 pixlars storlek är inte så läsvänligt längre.)

Då kör vi.

Phaseplant Retrospektiv 2007

Årets skiva: ingen aning, jag lyssnar bara på gammal musik.
Årets låt: som sagt, jag lyssnar bara på gammal musik.
Årets film: Rattatouille. Underbart!
Årets bok: Harry Potter and the Deathly Hallows och hela Revelation Space-serien av Alastair Reynolds.
Årets stingslighet: Min, från Harry Potter-releasen och två dygn framåt.
Årets fest: Kroppkakegasquen, släktfesten på Riddarhuset, W:s femtioårsskiva och ”den lugna vinkvällen” hemma hos J.
Årets plagg: mina H.MADE-mjukisbyxor.
Årets muta: de sju dödssynderna på Knallyt den 12 maj.
Årets spel: Munchkin, Carcassonne & Roborally.
Årets lunch: den jag får köpa för personalpris på UKK.
Årets middag: sommargrillmiddagen med H, C, Y, B & A.
Årets TV: Heroes (för att jag äntligen kan titta på TV igen).
Årets scen: måste ju bli sal B i Uppsala Konsert & Kongress.
Årets konsert: samma som Proserpina, alltså Infected Mushroom på Arvikafestivalen. Och Euskefeurat i Falun i höstas.
Inte årets konsert: Snoop Dogg & P Diddy i Globen den 11 mars.
Årets upptäckt: Svenska Akademin, även de i Arvika.
Årets kändisspotting: Det japanska kejsarparet (bildbevis finnes, se nedan!).

Per tillsammans med (nåja, på samma bild som i alla fall) det japanska kejsarparet och det svenska kungaparet på trappan till universitetshuset under Linnéjubileet 2008.
Per tillsammans med (nåja, på samma bild som i alla fall) det japanska kejsarparet och det svenska kungaparet på trappan till universitetshuset under Linnéjubileet 2008.

Årets blogg/ar: Räknat på de jag läst mest så blir det den här, den här, denna och den här. Och denna, för att inte bara nämna folk jag känner.
Årets antiklimax: att Mos Def ställde in två timmar innan konsertstart.
Årets kultursatsning: min och H:s pågående (se även nästa punkt).
Årets opera: Carmen i Dalhalla.
Årets visuella upplevelse: Cirque de Soleil i Globen.
Årets kalender: Min. Utan den hade jag inte fungerat.
Årets orättvisa: de anställda inom sjukvården i Uppsala Kommun måste arbeta i sina egna kläder medan konferensavdelningen på Uppsala Konsert & Kongress får Tiger-kavajer.
Årets prioritering: jobb före skola under hösten.
Årets skönaste: ljudsystemet på Physique.
Årets varmaste: Råbiffen på Gotlands. Frack och stekande vårsol. Fläff.
Årets lökigaste: jullovet hemma hos far, god mat och gott sällskap.
Årets bar: den på sjätte våningen som jag inte hunnit besöka än.
Årets grogg: efter ett år som 1Q måste jag säga den som börjar på gin-. Årets resa: Barcelonatrippen med H. Varmt, turistigt och avslappnande.
Årets projekt: att måla toalettdörrlisterna (ännu oavslutat) samt Skyltprojektet för nationen (likaså oavslutat).
Årets tal: Kofi Annans på middagen efter Linnépromoveringen och E:s på Ostkakegillet i november.
Årets saknad: H i Frankrike i två månader.
Årets geekigaste: Dreamhack Summer 15-17 juni och min T-qualizer.
Årets men-jag-skulle-ju-inte-egentligen: period 2 på Stg i R-vik.
Årets karatefylla: Kroppkakegasquen (finns tydligen på video också).
Årets bakfylla: Efter ”den lugna vinkvällen” hos J.
Årets uttryck: ”Folk är idioter!”
Årets drygaste: att sammanställa underlaget till obligatorieutredningen.
Årets roligaste: kombinationen Fredrik Lindström + Klungan + 1 2 3 Schtunk under en och samma intensiva vecka.
Årets mjukvara: Illustrator, Azureus och iTunes.
Årets hårdvara: en MacBook, alternativt årets julklapp modell 42″. *
Kapiteltitel för 2007 i mina memoarer: ”Jag säger som Göran Kropp: jag klarade det!”

* Inte för att jag har haft råd med endera.

Det här är Zaid. Han har flytt från Syrien och bor i flyktinglägret Zaatari. Han gör en high five för att fler barn ska få fylla fem. Gör som Zaid. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Ohämmat men viktigt skrytinlägg om #5för5

En har ju en del för sig. Som uppenbarligen är viktigare än att skriva bloggposter. Men det gör ingenting! Det här är ju min blogg, jag får göra som jag vill. Faktiskt. Och nu vill jag säga något viktigt som handlar om #5för5.

Alldeles i dagarna inleddes Svenska kyrkans internationella arbetes stora julkampanj, och jag har fått det hedersamma uppdraget att göra high five med en massa folk. På film också! Bara ett exempel på hur kul det är på jobbet. Att budskapet är viktigt gör ju inte det hela sämre.

Grejen är att var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år.

VAR. FEMTE. SEKUND. För att citera ärkebiskop emeritus Anders Wejryd: ”Så här kan vi inte ha det.”

Genom att göra en high five, ta en bild på den och dela den i sociala medier under hashtaggen #5för5 så kan vi bidra till att fler barn får fylla fem. För varje bild så pyntar ett företag fem spänn. Så sitt inte bara där: ut med dig och gör high fives! Här får du lite inspiration starring yours truly och en hel massa andra.

Jag har en teori om att personerna bakom Stonehenge byggde hela rasket som "en grej" när de fyllde 40. Jag vill ju inte vara sämre. Foto: CC BY Qalinx, flickr.com

All I want for my fyrtioårsdag is a platsbyggd bokhylla

”Exegi monumentum aere perennius.” *
– Quintus Horatius Flaccus

I princip allt latin jag kan har jag lärt mig av min barndoms Asterix. Många är de timmar jag suttit med näsan i en bok eller serietidning, och jag vill tro att jag lärt mig något längs vägen. Böcker och serietidningar har kommit att få en väldigt speciell plats i mitt liv. En såpass speciell plats att jag nu, inför min 40-årsdag, enbart har en önskan gällande födelsedagspresent: en platsbyggd bokhylla.

En barndomsdröm som går i uppfyllelse

Oanade möjligheter

Familjen Hård af Segerstad huserar sedan december 2015 i ett nybyggt radhus i pittoreska Hågaby i Uppsalas södra del. Det finns många charmiga detaljer i vårt hus, men en förtjänar ett särskilt omnämnande: den här väggen.

En vägg där det sticker ut trappsteg högst upp mot taket. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad
Charmig vägg, va? Det blir mer spännande, jag lovar. Foto: CC-BY Hanna Hård af Segerstad

Nu ser jag hur du tänker ”va?”. ”Sjukt vanlig vägg, faktiskt.” Och det har du rätt i. Och det är inte väggen i sig som gör det hela spännande, utan det som finns bakom väggen. Det syns såklart inte, men i hörnet där under trappan, bakom väggen, finns ett dolt utrymme. Egentligen är det tänkt som minimalt varmförråd för saker som används otroligt sällan. Det bevisas inte minst av att det är oerhört bökigt att ta sig in dit, via en motsträvig plåtlucka i städskrubben. Men det hör inte hit. En platsbyggd bokhylla är i sig en läcker detalj, och det går att göra en hel del fräna grejer redan med den. Men med ett dolt utrymme bakom hyllan öppnas en helt ny värld av möjligheter.

Jag säger det rakt ut: lönndörr.

En gång till. Lönndörr.

Hjälp mig uppfylla min dröm

Helt utan planering eller baktanke har möjligheten att bygga en bokhylla med lönndörr rasat ner i knät på mig. Mitt fyra-, elva-, femton-, nitton-, tjugofem- och trettioplus-åriga jag skulle aldrig förlåta mig om jag inte gjorde det bästa av den här godbiten. Därav dessa rader.

Vill du slå två flugor i en smäll och dels gratulera mig på födelsedagen och dels hjälpa mig förverkliga drömmen? I så fall får du gärna bidra till byggnationen! Alla som ger mig det här i present får sitt namn på en plakett i anslutning till bokhyllan – och dessutom självklart en gratis förevisning av det hela när det är klart! Jag kastar in en kopp av valfri varm dryck i det hela också.

Tack på förhand från mig, igår, idag och imorgon.


* Citatet i början av inlägget betyder ”jag har uppfört ett monument varaktigare än koppar”. Det är lite ditåt jag vill med min bokhylla. Ska det byggas monument någon gång ska det väl ske när en fyller 40.

Tre gröna lampor som signalerar att det finns en hel värld under fingertopparna. Foto: CC BY-SA nrkbeta, flickr.com

Jag delar min uppkoppling

Det här med internet, hörni. När vi flyttade in i vårt nya radhus var vi utan uppkoppling i några dagar. Det var inte så roligt. Det första jag gjorde när vi väl kom ut på nätet igen var därför att skapa ett öppet gästnät, så att eventuella grannar som var i samma internetnöd skulle kunna titta på skojiga katter igen. Inledningsvis hette nätverket något i stil med ”Välkomna kära grannar”, men efter lite funderingar insåg jag att här fanns chansen att delta i något större. Sedan någon vecka tillbaka har jag sällat mig till skaran som delar helt öppna gästnät med namnet ”openwireless.org”.

Öppen uppkoppling underlättar för många

Openwireless.org är en användarstyrd rörelse som bland annat ser en framtid där:

  • användaren ska ha dussintals öppna nätverk att välja mellan,
  • mobiltelefoner, klockor, kläder och andra uppkopplade grejer enkelt ska kunna ansluta till de här nätverken,
  • delande mellan uppkopplade användare sker i ännu högre grad än idag, och
  • en IP-adress inte längre används som det enda sättet att identifiera en användare och vi därmed kan anse delade nätverk vara en del av användares privatliv på nätet.

Genom att dela ut en del av vår uppkoppling hemma sällar jag mig till en växande skara internetizens som skriver under på ovanstående. Jag hoppas att den trenden växer ännu mer framöver.