Även den som inte är så uppmärksam på mina göranden och låtanden här på bloggen torde kanske märka att det inte händer så mycket här längre. Kanske har tiden sprungit ifrån bloggen som koncept, eller så är det bara jag. Kanske en kombination. Allt har sin tid.
Men jag har genom åren uppskattat formatet mikroblogg väldigt mycket. Först på det som då hette Twitter, och senare en kort sväng på både Threads, Mastodon och Bluesky. Men efter min fars bortgång 2024 har jag tappat sugen på att vara social i sociala media. Med några få undantag är jag mest en lurker numera, både på Facebook och Instagram.
Men jag gillar ju som sagt formatet mikroblogg. Så jag har gjort som många andra i dessa ai-tider: jag har haft en dialog med Claude. Och efter några turer fram och tillbaka är jag nu stolt (relativt i alla fall, sett till min egen modesta insats) över att kunna presentera Clacks. Min alldeles egna mikroblogg.
Clacks? Frågar sig vän av ordning. Vän av den saligen bortgångne och högt saknade Sir Terry Pratchett svarar: Clacks är ett nätverk av semaforliknande torn i några av Pratchetts böcker om Skivvärlden. Det är ett kommunikationsnätverk som sträcker sig över kontinenter. Här finns mer att läsa om Clacks och GNU Terry Pratchett för dig som är nyfiken.
På Clacks kan jag skriva i kort format, antingen i enskilda inlägg eller i trådar. Jag kan använda hashtaggar och skriva in länkar i inlägg. Och vem som helst som råkar hitta till Clacks kan läsa. Men bara jag kan skriva.
Det är högt och lågt. Precis som det ska vara. Och startsträckan är så oerhört mycket kortare än här på bloggen. Det räcker att dra upp telefonen så är hälften av jobbet redan gjort. Inte för att det är ett jobb, men du som läser det här fattar nog vad jag menar. Jag gillar ju att skriva. Och nu kan jag det. På Clacks. Och du, det går att följa mig där. Med gammal hederlig RSS eller Atom. Om du vill. Välkommen dit.
