TL; DR: Återträffen med gymnasieklassen överträffade alla mina förväntningar. Må det inte gå 20 år till nästa gång!
För ganska exakt 20 år sedan tog jag och mina medbrottslingar på medieprogrammet, version 1.0, studenten från Lugnetgymnasiet i Falun. Bakom oss hade vi tre år av shotgun creativity, unika lärarinsatser och en stundtals imponerande improviserad agenda. Allt detta till tonerna av en budget som så här i efterhand skulle få en kommunal revisor att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen.
I lördags träffades vi igen. För många var det första gången sedan de vita mössorna åkte på. Andra hade hållit kontakten genom åren. Känslan i min mage var en förväntansfull nervositet, mycket tack vare en glad stämning i den för ändamålet skapade facebookgruppen. Men hur skulle det bli när vi väl träffades IRL?
Det skulle visa sig bli alldeles fantastiskt. På ett sätt hade det ju gått tjugo år sedan vi senast sprang runt i mediehuset tillsammans. På ett annat sätt hade det knappt gått en dag. Jag vet inte om vi alla lyckades passera något omärkligt socialt kompetensfilter våren 1992, när vi blev antagna till medieprogrammet, men det låg något magiskt i luften när klasskompis efter klasskompis klev över tröskeln till huset. Med bubbel i glasen fick vi en storartad guidad visning av huset av vår fantastiske lärare Glen. Historiens vingslag kändes tydligt när vi passerade de saligen avsomnade studiokamerorna som stod i ett hörn och samlade damm. Mattias och Marcus poserade glatt med en bildmixer som var det hetaste heta 1994. ”Här låg alla redigeringsrum”, var det någon som sade och pekade in i en korridor. ”Här var lärarrummen”, sade någon annan. Alla tittade åt alla håll samtidigt. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Startsträckan för konversationer var i princip noll. Vi var en samling sköna människor som passade på att ta upp tjugo år gamla tappade trådar. Och det fungerade. Det fungerade verkligen.
Efter en obligatorisk gruppbild utanför huset promenerade vi ner till Banken för middag. Där anslöt fler gamla profiler. Jag tror att vi var 28 personer tillsammans, och det är verkligen inte illa av två klasser på sammanlagt 40 personer. Så sjukt trevligt. Och roligt! Jag såg mig nödgad att runda av kvällen strax efter midnatt (och missade därmed dansgolvsdominansen på 18-årshaket Etage senare på natten), men precis när jag gick passerade jag förbi ett ståbord alldeles vid utgången. Där hängde Jon, Johan, Karl-Johan och Björn, och samtliga hade andnöd för att de skrattade så mycket. Jag hängde inte riktigt med på vad det handlade om, men just den scenen fick jag med mig ut i natten. På väg mot sängen försökte jag smälta alla intryck. Jag kom fram till att jag var själaglad, lullig och i det närmaste hög på peppen från kvällen. Och allt detta tack vare människor som jag i de flesta fall inte träffat på över femton år. Märkligt hur det kan bli. Tacksam somnade jag hemma i barndomshemmet.
Hotellfrukosten dagen efter samlade inte en lika stor skara, men vi fem som sågs fick till ett fint eftersnack. Synd att pannkakorna tog slut bara. Vi skildes åt med parollen ”don’t be a stranger” ringandes i öronen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte tar tjugo år till nästa sammankomst.
Avslutningsvis: stort, varmt och hjärtligt tack till Anja och Mirja som fixade ihop allt och till Glen som släppte in oss i mediehuset. Och sist men inte minst: alla mina härliga klasskompisar – jag är glad och stolt över att ha fått dela tre år med er. Nu framåt mot nästa träff!
Pionjäranda präglade programmet
Eftersom vi hade äran att vara första generationen elever på det alldeles nystartade medieprogrammet drabbades vi av alla barnsjukdomar. Men vi fick också en storartad möjlighet att sätta vår egen prägel på vår tid i skolan. Känslan av att i vissa lägen kunna mer än lärarna spädde på den pionjäranda som genomsyrade det nybyggda Mediehuset.
Mediehuset, ja. I efterhand är det lätt att klassa kåken som ett kommunalt skrytbygge av värsta sort, men där och då kunde vi bara dregla över vilka resurser som placerades i våra giriga sjuttonåriga händer. En fullstor tv-studio, fotostudio, digitala redigeringsmöjligheter och professionell ljud- och bildutrustning är bara några exempel. Himmelriket fanns i Mediehuset. Vi kastade oss över möjligheterna som erbjöds, ofta ivrigt påhejade av lärarkåren (som troligen också hade svårt att hänga med i svängarna när den metaforiska jultomten kom på besök).
Den kreativa friheten var inte enbart av godo. Jag kan bara tala för mig själv, men för mig satte den sina spår bland annat i slutbetyget. Så här långt efteråt är det självklart svårt att dra några ordentliga slutsatser, men mitt samvete viskar till mig att om jag inte hade varit upptagen med att leva rövare i datasalens 3D-animeringsprogram så hade kanske både ett och annat annat ämne gått lite bättre (host host naturvetenskap host host). Trots det så kan jag inte säga att jag ångrar något. Jag hade fantastiskt roligt. Och åren i mediehuset bidrog starkt till den jag är idag, och det kan jag faktiskt inte tycka är särskilt negativt.
6 svar på ”Inte tjugo år till nästa gång”
Så otroligt bra och fint skrivet Per! Jag längtar tills nästa träff!
Tack Mirja! Bra uppstyrt!
Per vad bra du har skrivit, du slår huvudet på spiken!
Tack Anja! Säger till dig som till Mirja ovan: bra uppstyrt! Ses snart igen!
[…] Inte tjugo år till nästa gång […]
[…] Inte tjugo år till nästa gång […]