Två sidor av samma möte

Det här är en uppgift från skrivkursen ”Att skriva skräck, fantasy och science fiction” som jag gick hösten 2018. Utgångspunkten här var att skriva ett triangeldrama där alla tre inblandade är telepater. Som bonus: min första sexscen!


Torsdag. 15:32.

Inga-Lena hejdade en gäspning. Luften i rummet var redan dålig och det hela var långsamt men säkert på väg mot att bli ett till oändligt tråkigt möte. Rummet var fullt med trista kollegor som visade intetsägande powerpoints med enformiga siffror. Allt ackompanjerat av en luftkonditionering som levde på lånad tid. Trots flera tillsägelser hade vaktmästeriet inte släppt sina kaffekoppar länge nog för att fixa den.

Tror fan det när de har det svalt och skönt nere hos sig. Tanken var en i raden av gradvis argare funderingar som dök upp i Inga-Lenas huvud. De stockholmsvita väggarna var tråkiga. Heltäckningsmattan var jättetråkig. Det fanns egentligen inget som var intressant med det här mötet. Förutom en sak. Pernilla, hon den nya på strategiska inköp, satt snett mitt emot henne. Och något var inte riktigt som det skulle där, det stod helt klart för Inga-Lena. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var, vilket gjorde henne ännu mer irriterad. Övriga kollegor i rummet hade hon rätt bra koll på vid det här laget, men Pernilla var ett oskrivet blad. Än så länge. Vad kan hon vara, 30? Snygg i den där korta frisyren. Rätt stram i dräkten, men hon är väl nervös så här i början. Fast det där leendet är rätt lurigt. Vem fan tror hon att hon är?

En kollega från juridiken som hette Bengt någonting var nästa tråkmåns att presentera sina tankar kring den kommande affären. Säkert vanvettigt intressant för andra jurister. Vad skulle jag inte ge för något roligare än en jävla powerpoint just nu? Men, vad händer?

Bengt någonting hade plötsligt stakat sig. Han hade fått något jagat i blicken och stirrade runt i rummet, helt bortkopplad från sin presentation. Efter några ögonblick verkade han återfå fattningen och fortsatte, men svetten som formade stora halvmånar under hans armar signalerade att något hade hänt.

“Bengt, hur mår du?” Inga-Lenas chef, Judit, såg oroligt på honom. Bengt andades häftigt och stirrade oförstående ut i luften.
“Är du okej, Bengt?” Judit igen, lite högre den här gången.
Bengt ryckte till. Han harklade sig och vände sig snabbt mot projektorduken igen.
“Eh, ja, jo, jag är okej. Lite yr i stunden bara. Ingen fara, jag fortsätter. Jo, alltså, som sagt, de relevanta paragraferna i femte och sjätte styckena…”

Bengt malde på, med svetten rinnande nerför pannan. Inga-Lenas falnade intresse hade fått ny glöd. Äntligen hände något, även om det bara råkade vara en kollega som inte mådde bra. Synd om karln. Undrar om han kommer svimma innan han är färdig eller om han orkar hela vägen?

Bengts stapplande presentation avbröts abrupt av något som började som ett stön men som hastigt maskerades som en hostattack. Allas blickar vändes mot Lovisa, praktikanten på ekonomi. Hon satt långt ner i rummet. Hennes långa blonda hår hängde ner över hennes ansikte men alla kunde se att hon rodnat. Av hostan, eller något annat? Inga-Lena kunde inte säga säkert, men noterade svetten på Lovisas näsa. Så varmt är det väl ändå inte? Är det något i luften? Nej, det luktade lika instängt som vanligt, men så var hon också van vid utdragna möten i lokaler som den här.

“Ursäkta mig, ursäkta så mycket”, fick Lovisa fram. Hennes rodnad var om möjligt ännu djupare nu. “Jag vet inte vad som hände.” Lovisa harklade sig och såg ut som hon helst av allt ville sjunka genom golvet.

“Är du okej, Lovisa?” Pernilla, av alla människor. Hon såg rakt på Lovisa med en blick som sade något. Men vad? Inga-Lena förstod inte vad som pågick, men det här mötet hade verkligen blivit något utöver det vanliga. Hon var fast besluten om att ta reda på vad som hänt.

“Ja, jo.” Lovisa flämtade och tittade upp, men rodnade ännu mer och vände blicken ner i bordet igen. Bengt någonting hade redan tagit upp sin tappade tråd igen. Långsamt skiftade rummets uppmärksamhet till honom. Utom Pernilla och Lovisa, såg Inga-Lena. Pernilla tittade på Lovisa med det där märkliga leendet på läpparna. Och Lovisa stirrade ner i bordet och rodnade fortfarande. Vad fan är det som har hänt?

Torsdag. 15:32.

Minns du det här, Bengt?

Den tydliga bilden av Lovisas nakna överkropp kastades längst fram i Bengts huvud. Plötsligt kunde han inte se något annat än hennes bara bröst. Hur de böljade fram och tillbaka i takt med att han stötte in i henne. Upp och ner. Som klippta ur någon av filmerna han runkade till på kvällarna när hans partner gått och lagt sig. Doften av kön och kopieringsrum ersatte den unkna lukten i mötesrummet. Bengt kände hur hans penis styvnade av sig själv. Han kunde inte hejda det.

Minns du det här, Bengt? Hur det kändes? Du och Lovisa, i kopieringsrummet under avslutningsfesten innan sommaren? Minns du det?

Han märkte att någon pratade med honom. En röst. Inte den röst han hörde i huvudet. Med en kraftansträngning vred han bort bilden av Lovisa ur huvudet.
“Är du okej, Bengt?” Judit, den slynan.
Han klarade att svara något osammanhängande och vred sig mot presentationen igen. För att dölja den växande bulan i skrevet. Han kände svetten över hela kroppen. Och den galna åtrån. Och ångesten som överskuggade allt annat.

Minns du det här, Lovisa?

Bengt. Över henne. I henne. Hans lukt. Hans kuk. Hans händer på hennes bröst. Han var överallt och det var underbart och det fick aldrig sluta. Det var obekvämt men fantastiskt och hon hade velat det här ända sedan hon började på firman och nu var det verklighet och det fick aldrig ta slut. Aldrig aldrig aldrig och. Nu. Kommer. Jag.

Orgasmen ven genom henne som en lavin av snö och eld. Precis då försvann bilden av Bengt. Framför henne var ett konferensrum fullt av kollegor. Alla vände sig om och tittade på henne. Någon fnissade. I panik vände hon stönet till en hostattack. Hon kände hur hon svettades och hur rodnaden spred sig över hela kroppen. Det kom ord, ursäkter, ur hennes mun utan att hon kunde kontrollera dem.

“Är du okej, Lovisa?” Hon den nya inköparen.
“Ja, jo.” Lovisa skämdes mer än hon skämts tidigare i sitt liv. Hon stirrade ner i bordet.

Är du okej, Lovisa?

Samma röst. Den nya. På inköp. Fast nu i hennes huvud.

Vem är du? Vad gör du? Hur gör du det här?
Jag är den som vet vad du och Bengt har gjort.
Va? Vad vill du?
Jag vill vara med nästa gång.
Va?! Jag förstår inte! Vad är det här?
Det är mycket enkelt. Jag vet vad ni har gjort. Och på samma sätt som jag nyss visade för dig vad jag vet, kan jag visa andra. Din chef. Din mamma. Alla dina vänner.
Nej! Vad fan är det här? Vad vill du?
Det har jag ju redan sagt. Nästa gång du och Bengt träffas vill jag vara med. Och det kommer att bli en nästa gång. Det vet jag. För du vill det. Bengt vill det inte, eftersom han trots allt är kär i sin sambo. Men så fort han slutat dravla där framme ska du och jag ha ett litet snack med honom. Han kommer få samma erbjudande som du fått. Och då vore det ju dumt att tacka nej. Eller hur?

Det kommer att bli så trevligt för oss. Jag lovar.


Per Hård af Segerstad
November 2018

Publicerat av Per

Fritänkande populärkulturell nörd. Feminist och familjefar. Fascineras av frontend, begrundar backend. Kodar lite, läser mycket. Bloggen har blandat innehåll, och alla åsikter är mina egna.

Lämna en kommentar

Har du något att säga? Säg det till min feja!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE