Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy” som jag gått under hösten 2018. Temat för den här uppgiften var att huvudrollsinnehavarna skulle ha en relation med varandra som de arbetade på. Och action, action, action.
“Redo?”
“Redo. Kasta för livet.”
“Fall mot döden.”
På andra sidan arenan såg Sogara och Fraim sina motståndare ge varandra samma rituella hälsning. Nedanför dem bröts mörkret sönder av enstaka oformliga ljuskällor. De väldiga Åskådarna kunde bara anas genom dimman, men båda två visste att de hade allas fulla uppmärksamhet. Spelet kunde börja.
Den smala plattformen sträckte sig ut över arenans avgrund. Den enorma öppningen i marken var som en port till en annan värld. Dimman var inte lika tät här vid kanten, så det bottenlösa djupet och lanorna som hängde likt tentakler från något vidunder ner i tomheten syntes tydligt. De glödde svagt i diset.
Sogara tog tag i de två rygghandtagen på Fraims dräkt. Det knakade i sömmarna när hon lyfte upp honom till midjan. Hon andades djupt in och tog tre steg framåt, snurrade runt ett varv och släppte taget. Fraims gula fallardräkt blixtrade till när bioluminescensen reagerade. Sogara fann balansen igen och följde sin Fallare med blicken. En tår rann längs hennes kind. Må Den Obegripliga vaka över dig, älskade. Bönen for genom hennes huvud, sedan försvann Fraim ur sikte i djupet.
Fraim försökte fånga de närmaste lanorna med blicken innan han passerat sin högsta punkt i kastet. Samtidigt kunde han inte släppa tanken på sin Kastare. Det de sagt till varandra innan spelet hade väckt något inom honom. Tanken på att inte spela efter reglerna längre. Men det var inte som att de hade något val. Åskådarna bestämde. Och så länge de vann fick de leva tillsammans. Men vad är det för sorts liv vi lever?
Han kände hur han bytte riktning, från att färdas utåt och uppåt till att börja falla nedåt i en ballistisk bana. De närmaste lanorna syntes tydligt där de svepte förbi i halvmörkret. Han bedömde att han med bara en liten ansträngning skulle kunna fånga minst tre av dem. Men det var alldeles för tidigt för det. Han sträckte ut armar och ben för att kontrollera fallet. Tankarna malde i hans huvud.
Fallspelets regler är enkla. Två Fallpar möts i arenan. Vad arenan egentligen är vet bara Åskådarna, men spekulationerna bland fallparen är många. Vissa hävdar att det är en port till en mörk och horribel existens. Andra att det bara är ett väldigt djupt hål. Ingen kan komma ihåg någon som upplevt en botten och återvänt för att berätta om den. Ovanför arenan hänger en struktur som är både åskådarläktare och fäste för de många lanor som hänger ner i mörkret. Varje lana lyser svagt av sin egen inneboende kraft.
Varje par består av en Kastare och en Fallare. Kastarens enda funktion är att kasta Fallaren så långt ut i arenan som möjligt. Fallaren ska sedan falla “tills modet tar slut och skräcken tar över”. Då gäller det att fånga en lana och bromsa fallet – och lanorna blir färre och färre hela tiden. Den Fallare som fallit längst vinner och paret får leva. Ett par förlorar och dör.
Tillsammans hade Fraim och Sogara vunnit sexton spel. Måtte det bli ett sjuttonde. Du Obegripliga, jag ber dig, låt oss vinna ett spel till. Sogara bad med hela sin kraft där hon satt i den rituella positionen på arenans steniga kant. Hon mindes vad de sagt till varandra innan de kallats till spelet tidigare på dagen.
”Ser du något där ute?” Fraim frågade, fast han redan visste svaret. Utanför den lilla gluggen i skjulets dörr syntes ingenting. Det var lika dimmigt som vanligt. En blekvit soppa, inte olik den gröt de båda hade ätit till en mager frukost någon stund tidigare.
”Nej. Men jag kan höra publiken”, svarade Sogara.
Fraim höll andan och lyssnade uppmärksamt. Genom stenväggarna kunde han höra ett svagt susande. Det kunde vara vinden. Men det kunde också vara Åskådarna. De brukade alltid samlas en tid innan spelet började. Säkert för att hitta bra platser på läktaren, men också för att närvaro vid spelet var en viktig social markör i Åskådarnas samhälle.
”Jag fattar inte vad de får ut av den här shashnas skiten”, sade Fraim. Frågan hade ställts förut. Den här fuktiga och varma morgonen var det ovanligt lätt att bli uppgiven. Sogara suckade.
”Samma kick som alla med makt får när de tvingar de utan makt att göra saker”, svarade hon. ”Deras väljästa sha-beels växer väl flera gånger om när de hör gnisslet från bromsarna!”
Det fick Fraim att le. Att de kunde skämta om det var ett gott tecken.
Utrymmet de satt i var kalt och trångt. Enkla stenväggar och en smal gallerförsedd glugg uppe under taket. Och så dörren de kastats in genom föregående dag. Det luktade svagt av svavel, svett och något annat som kanske kunde vara rök. Sogara hade gissat att det var Åskådarnas andedräkt.
Rollen som Kastare passade Sogara i det närmaste perfekt. Hon var så lång att hon inte kunde stå rakt i skrymslet de befann sig i, och hon hade detaljerad kontroll över de muskler som spelade under hennes starkt orangefärgade kastardräkt. På huvudet slingrade sig de traditionella tre flätorna ner över det rakade bakhuvudet och nacken. På vänster tinning lyste sexton små nedåtriktade pilar i ljuset av sin egen bioluminescens. Sexton spel. Och nu ett sjuttonde. Hur länge ska vi behöva hålla på så här? Hur kan jag berätta för Fraim vad jag känner? Och att jag inte orkar längre?
Fraim var en naturlig Fallare. Han var knappt hälften så lång som Sogara och hade en tredjedel av hennes kroppsmassa. Ovanpå en spenslig kropp satt ett avlångt huvud med sneda ögon och spetsiga öron. Hans gula dräkt täckte stora delar av hans kropp, och den hud som syntes hade en svagt gul ton. Det är bara att fånga lanan när den kommer så vi får en chans till. Fraim överraskade sig själv med den tanken. Vill jag verkligen ha en chans till? De chanser vi fått hittills har ju lett oss in i en shashnas röv snarare än till något annat. Han kände hur han svettades. Sogara får inte veta att jag tvivlar. Skyldigt tittade han på sin Kastare, men hon stod försjunken i egna tankar.
Precis då slogs dörren upp. Det var ingen utanför. Marken var stenig och torr, trots dimman. Dagsljuset var alldeles platt och låg som en trasmatta över omgivningen. En bit bort kunde de ana en mörk struktur som sträckte sig högt upp i det bleka. Inne i strukturen rörde sig något stort och oformligt.
”Som sagt, Åskådarna är på plats”, konstaterade Sogara. ”Lika bra att få det här överstökat en gång till.”
”Så länge du kastar som du gör behöver jag inte oroa mig”, svarade Fraim.
”Du har inga planer på att gå upp i vikt den närmaste tiden, väl?”
”På det här lama krubbet? Den dag jag går upp i vikt på en shasnas gröt är det dags att kapa lanan på riktigt.”
Sogara tittade på honom med sorg i sina grå ögon.
”Det är kanske dags att kapa den där lanan ändå snart”, sade hon tyst och tittade Fraim i ögonen. ”Jag är trött på det det här nu. Varför ska du behöva riskera ditt liv på det här sättet? Varför!? Shasna ta Åskådarna och deras shasnas spel!”
Fraim mötte hennes blick.
”Jag riskerar inte bara mitt liv. Jag riskerar ditt också. Vi är ett par och lever eller dör tillsammans. Det är en tanke jag har med mig hela tiden när jag faller.”
“Det går inte en sekund från det du försvinner tills jag får se dig igen som jag inte tänker på dig”, sade Sogara. Hennes ansikte var förvridet i en grimas av sorg och ilska. “Om jag bara kunde komma åt en Åskådare en kort stund… bara en stund! Då skulle jag…”
“Vad skulle du? Jag förstår din vrede, men Åskådarna är oåtkomliga. Vi kan inget göra!”
“Vi har alltid ett val!” Sogara höjde rösten och böjde sig ner mot Fraim. De möttes ansikte mot ansikte i det trånga utrymmet.
“Vi har alltid ett val”, fortsatte hon. “Vi kan vägra spela efter deras regler.” Hon svalde hårt. “Du kan kapa lanan.”
“Nej! Nej. Nej. Nej. Då dör du också. Så länge vi vinner får vi vara tillsammans.”
“Men vad är det för liv vi lever? Som fångar! Visst, mellan spelen har vi mat och husrum, men det kommer alltid ett spel till! Och ett till! Till slut har vi ingen chans! Jag är trött på att spela efter deras shashnas regler!”
“Jag hör dig! Och förstår dig! Mer än du kan ana. Men. Nu är inte stunden att lösa det här. Nu ska vi göra vad vi är bäst på. Och det är inte att gräla.” Han log för att ta udden av orden. Men Sogara tittade bistert bort och tryckte sig mot dörren.
“Då går vi väl då. Men den här diskussionen är inte över.”
Fallvinden slet och drog i Fraims tunna kropp. Mörkret omkring honom bröts sönder av lanornas sken och de enstaka väldiga ljuskloten som markerade avstånd nere i arenan. Han passerade klot nummer åtta i ordningen när plötsligt en vass klippspets dök upp ur dunklet i hans väg. Fraim reagerade instinktivt när han kröp ihop med ben och armar tätt tryckta mot kroppen. Han kände mer än såg klippan när han passerade på en armlängds avstånd. Just som han andades ut och sträckte på armarna kom nästa oformliga klippa mot honom. Han vred kroppen i en smärtsam vinkel, men hans ena underarm slog hårt mot stenen. Smärtan var ögonblicklig. Under en mycket kort stund varken såg eller hörde han något, så intensivt skrek hans arm åt honom. Dräkten hade trasats sönder från handleden och utåt och resterna av hans hand spottade blod och ben som försvann uppåt när han föll vidare. Det tog all hans viljestyrka att vända sig med ansiktet neråt och återfå ett uns av kontroll över fallet. Måste fånga en lana. Snabbt. Blodet, å Obegripliga, blodet. Kan jag fånga något med en hand? Måste. Försöka.
Han svepte med blicken runt i det väldiga rummet. Klippväggarna stormade förbi likt åskmoln från ett helvetiskt oväder och försvann uppåt i mörkret. Ett ljusklot kom och försvann. Vilket i ordningen hade han ingen aning om. En lana. En lana. Ge mig en lana. Där!
Det svagt lysande strecket tonade fram ur mörkret framför honom. Med hela kroppen skrikande av smärtan från hans söndertrasade arm anpassade han sin fallvinkel för att kunna fånga räddningen. Bromsen på bröstkorgen fälldes ut automatiskt. Med sitt eget blod i ansiktet hade han svårt att fästa blicken, men styrde på instinkt in lanan i bromsen. Det sista han behövde göra var att aktivera den. Precis i det ögonblicket såg han Sogara framför sig. Hon sade ingenting, men hennes ögon sade allt. Kapa lanan, min käraste. Kapa den nu. Få ett slut på det här. Vi möts igen där den Obegripliga gör allt begripligt.
Fraims sista krafter gick åt till att föra handen bort från bromsen. Han föll vidare ner i mörkret. Och log.
På ytan satt Sogara stilla. Hennes tårar hade torkat. Hon kunde inte säga hur hon visste, bara att hon visste. Fraim var död. Arenan hade slukat honom. Hon visste också att hans sista tanke hade varit till henne. Bakom sig hörde hon det svaga knarrandet från en av Åskådarnas lakejer som kom för att kasta henne efter honom. Det såg hon fram emot. Men först skulle hon kämpa. Kämpa som ingen annan Kastare innan henne kämpat. De skulle få se att deras shashnas regler inte gällde längre.