Jakten mellan stjärnorna

Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy – fortsättning” som jag gått under våren 2019. Temat här var att inspireras av en annan författares texter och utgå från den. Jag valde Stephen Kings novell ”The Gunslinger”.


Den hon jagade rörde sig målmedvetet i en och samma riktning. Inåt, mot galaxens centrum. Sett till omgivningen gick det ohyggligt fort. Men hennes mänskliga medvetande kunde inte uppfatta hastigheten. För henne var det ingen skillnad mellan att gå de få stegen från slaf till kommandobrygga och att färdas i 0.788c. Hon litade på sina instrument mer än på sin egen kropp.

Det enda de instrumenten kunde förnimma av den flyende var en svagt glödande prick. En prick omöjlig att skilja från de stjärnor som omgav skeppet i alla riktningar. En prick som befann sig så långt in i den röda delen av det synliga spektrumet att den lika gärna kunde vara på andra sidan alltet.

Och likväl fortsatte hon jakten. Det fanns inga alternativ.

Hon var sliten och trött. Hennes farkost också. De fåtal andra varelser hon mött på sin jakt hade förundrats över hur hennes skepp höll ihop. Hon frågade sig samma sak. Och andra saker. Ofta hade hon långa samtal med sig själv. Om det rimliga och orimliga i det hon höll på med. Hur länge jakten skulle hålla på. Var hon skulle hitta drivmassa till de enorma fusionsmotorerna som höll henne i rörelse. Hur hon kunde hålla sig själv vid liv.

Hon var en skugga av sitt forna jag. Påfrestningarna av att leva i hastigheter som närmade sig ljusets hade sedan länge tagit ut sin rätt på hennes kropp. Hennes tankar kom inte lika klart som tidigare. Hon glömde saker i takt med att hon själv och hennes farkost tärde på varandra och rubbade det oändligt kalla vakuumet utanför skrovet. Men en sak glömde hon inte. Hela tiden fanns hennes blick på instrumentens bild av den glödande pricken. Hennes mål. Hennes mening.

Ibland kom hon till resterna av ett system som den hon jagade passerat. Först Oort-molnet. Mörker, is och sten som sakta roterade runt den döende stjärnan i systemets mitt. Här brukade hon tanka upp med drivmassa innan hon for vidare inåt. Längs vägen in mot stjärnan passerade hon de trasiga planeternas omloppsbanor. Vissa hade inte överlevt, utan var bara moln av sten, grus och damm i en avlång bana. Andra, som gasjättarna, var bleka avbilder av det de en gång varit.

Hon stannade en tid i omloppsbana runt en sådan stjärna. Studerade den för att försöka förstå. Hennes instrument hade sparat data om just den här platsen. Den var en vanlig typ G-stjärna, precis som den Sol hon mindes från sin barndom. När hennes mål passerat systemet var den en typ K. Vad hade hänt? Med en nyfikenhet driven av skräck gick hon och hennes skepp genom alla tillgängliga data. Inga svar. Bara fler frågor.

Bekymrad och outsägligt trött lämnade hon det trasiga stjärnsystemet bakom sig. I det interstellära mörkret kunde hon tänka ostört. Med ett öga på instrumenten och det andra på den svarta tomheten.

Tid passerade. Trots den enorma hastigheten var skillnaden mellan hennes tid och omgivningens inte särskilt stor. Det som tärde mest på henne var ensamheten och den ofantliga uppgiften hon tagit på sig.

Hon hade lovat. Lovat dyrt och heligt, med blod och tårar, inför alla andra drabbade. Att hon skulle hämnas. Å alla deras vägnar. Jägaren skulle bli den jagade. Trots flera års försprång och ett hastigt kallnande spår hade hon lovat. Och det löftet gick inte att bryta.

Till slut hade hon hittat den hon sökte. Som en svagt glödande prick långt in i den röda delen av spektrat. Genom att följa spåren av kosmisk förödelse hade hon hittat målets kurs. Nu var det bara en fråga om tid.

Hon visste att hon och hennes skepp var snabbare. Oavsett hur långt försprånget var skulle hon komma ikapp. Tanken på den stunden höll henne på rätt sida vansinnet medan allt omkring henne var svart.


I skeppstid passerade sex år. Med instrumenten inställda på maximal upplösning kunde hon urskilja detaljer i målet. Att en av fyra motorer inte fungerade. Att delar av det enorma skeppet bara lästes som död materia. Och viktigast av allt: den framåtriktade lasern som signalerade att hennes mål var på väg sände. Varningen kunde fortfarande höras.

Det var en av detaljerna som hon inte kunde begripa. Varför skrek målet ut att det var på väg? Varför varnade det alla som kunde uppfatta en modulerad laserpuls att döden färdades mot dem? Hon förväntade sig inga svar. Inte nu längre. Men vetskapen om att planetsystemet rakt framför dem var medvetna om vad som väntade gjorde henne lättad. Om det var bebott, och om de nått en sådan teknologisk nivå att de kunde tolka varningen för vad det var… då skulle inga fler behöva dö. Förutom hennes mål. Där fanns det inga tvivel hos henne. Hon levde för att döda nu.

Sex månader till passerade. De senaste veckorna hade hon kalibrerat sina vapen och läst av instrumenten gång på gång. Hon hade en så fullständig bild av sitt mål som det gick att få. Hon var redo. Med en hand som darrade lätt av ålder och anspänning aktiverade hon vapensystem som aldrig tidigare använts i vrede. Långt ner i skrovet hämtade hennes skepp energi från själva vakuumet och tryckte in den i systemen.

Tre.
Två.
Ett.

För alla som jag minns. Och som inte kan minnas längre. Här slutar din bana. Din värld får aldrig återse dig. Gå till din skapare.


Per Hård af Segerstad
Januari 2019

Publicerat av Per

Fritänkande populärkulturell nörd. Feminist och familjefar. Fascineras av frontend, begrundar backend. Kodar lite, läser mycket. Bloggen har blandat innehåll, och alla åsikter är mina egna.

Lämna en kommentar

Har du något att säga? Säg det till min feja!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE