Om någon nu skulle missat det så gillar jag böcker. Både att ha och att läsa. Och att vistas ibland dem. Bibliotek och bokhandlar är lite min grej. Så när jag för ett antal år sedan fick möjligheten att åka på landets största bokbegivenhet, bokmässan i Göteborg, var jag inte sen att tacka ja. I jobbet, till råga på allt!
Det har sedan dess blivit fyra år med bokmässan. I olika roller, men alltid på plats kring Se människan-scenen. Svenska kyrkans scen på bokmässan har funnits hur länge som helst och är sedan många år en av mässans största scener. Att befinna sig där är att vara nära själva hjärtat i bokmässan.
Så när det nu inte blev någon fysisk mässa förra året var det en smula nedslående. Samtidigt har jag stegvis bytt arbetsuppgifter på jobbet, så det var inte alls säkert att jag skulle åkt ner även om det blivit en mässa. Många oklarheter fanns det. Jämrans pandemi.
Arrangörernas beslut att köra med en blandning mellan fysisk och digital mässa i år gjorde att jag med rätt kort varsel bestämde mig för att slå två flugor i en smäll: dels åka ner på mässan, och dels passa på att hänga med min bror. Som ju råkar bo i Göteborg, ett stenkast från mässan. Win win.
(Till saken hör också att mitt förra försök att hälsa på brorsan, hösten 2020, fick ett abrupt slut. Jag säger bara att det är en god idé att alltid värma maten från bistron på tåget lite extra. Annars kan det få… oönskade konsekvenser. För magen. Och det sociala. I’ll spare you the details.)
Anyhow.
Dessa rader skriver jag från bokmässan 2021. På plats i Göteborg. Och det är en märklig känsla att vara här. Jag tror mig uppleva något unikt. Det är nämligen… inte trångt. Stundtals är jag helt ensam i korridorerna. Missförstå mig inte, det är säkert närmare tusen personer här. Men mässhallarna är så pass enorma att det är rätt lätt att hamna i en form av apokalyptisk stämning.
Det här är såklart inte önskvärt. Men det är samtidigt väldigt mycket bättre än jag trodde det skulle vara. Mycket av grejen med bokmässan är ju myllret. Mängden människor på samma ställe. Och allt som har med litteratur att göra. På längden och bredden och tvären. Det finns inte här nu. Eller, i alla fall inte alls i samma utsträckning.
Och grejen är att det här också funkar.
Jag vill givetvis inte att det ska vara så här för evigt. Inte ens nästa år. Det är nog därför jag så glatt accepterar läget. För det här är en unik upplevelse. Bokmässan har tacklat upp pandemin på läktaren och kokat ihop en plan som är det bästa att göra i en oerhört lurig sits. Det finns fortfarande högklassiga samtal och seminarier, utspridda över väldigt mycket mässyta. Det finns inte alls lika mycket böcker här. Men känslan jag får är ändå att folk är glada att mässan är här. Och att det här är klart att föredra framför en helt digital lösning. Just att vara på samma plats och hänga i samma rum och lyssna på andra människor som är här. Liksom. Den känslan är värd så mycket.
Spännvidden i samtalen är nästan lika stor som den brukar vara. Jag har lyssnat på makarna Wingårdh prata om byggnadsvård, en panel kunniga Afghanistan-experter prata om framtiden under talibanstyret och tre vältaliga insiders från svensk rymdindustri prata om demokrati i rymden. Nu ser jag fram emot ett samtal om journalistik då och nu, för att sedan avrunda dagen med Magnus Uggla. Det sistnämnda på Se människan-scenen, minsann.
