S Foundation bildades för att uppmärksamma slutet på K Foundations moratorium

Flyer för S Foundations närvaro på Faraid Head, november 2018.
S Foundations flyer, november 2018.

I’m going on an adventure

På måndag, den 5 november 2018, är det precis 23 år sedan Bill Drummond och Jimmy Cauty undertecknade ett kontrakt skrivet på deras hyrda Nissan Bluebird. I korthet gick kontraktet ut på att de under en period på 23 år inte skulle prata om varför de året innan bränt upp en miljon brittiska pund i ett båthus på ön Jura. Det här var den dramatiska kulmen på några intensiva år då Bill och Jimmy under sina alias Rockman Rock och Kingboy D slog musikvärlden med häpnad. Tillsammans var de bland annat The KLF, The Timelords, The Justified Ancients of Mu Mu och The K Foundation. På toppen av sina karriärer valde de av olika anledningar att gå in i ett självvalt moratorium. Som nu alltså tar slut på måndag.

Värt att nämna innan jag går vidare är att Bill och Jimmy gjorde en form av comeback förra året, dels i form av ett boksläpp och dels under några väldigt märkliga dagar i Liverpool. Mer om det sistnämnda finns att läsa hos getintothis. Hursomhelst.

Slutet på moratoriet måste firas

Min vän Kristoffer har tagit ett initiativ för att uppmärksamma den här sorgligt bortglömda, men likväl storartade, händelsen. Så imorgon bitti, lördag 3 november 2018 kl. 06:30, lyfter KLM:s Cityhopper från Arlanda. Med mig och två medsammansvurna, Johan och David, ombord. Vi möter upp Kristoffer vid mellanlandningen i Amsterdam. Vårt mål? Inverness i norra Skottland.

Där väntar en fyrhjulsdriven Landrover modell större på att ta oss till Faraid Head, en udde i nordvästra Skottland. Samma udde som Bill och Jimmy för 23 år sedan förseglade sitt kontrakt från, när de knuffade sin hyrda Nissan Bluebird över klippkanten.

Vilda men oklara planer

Vi har inga planer på att kasta hyrda bilar i havet (än). Men på något storartat (och roligt) sätt kommer vi att uppmärksamma slutet på det tjugotreåriga moratoriet. Hur? Vi vet inte riktigt. Men en sak är säker: en sådan här chans kommer bara en gång i livet. Och vi kommer att göra vårt bästa för att göra det minnesvärt.

På ett eller annat sätt ska vi nog kunna dokumentera det hela också. Nu måste jag gå och packa det sista. Taxin kommer 04:30. It’s grim up north.

Döden på tåget – en stridsrapport från Ulvgrupp Cesar

Den här texten är en uppgift från kursen ”Att skriva skräck, science fiction och fantasy” som jag gått under hösten 2018. Temat för den här uppgiften var action och varulvar.


“Emil! Vänster vänster vänster!”

Emil vände sig utan att tänka. Skuggan av något jävligt stort rörde sig i korridoren framför honom. Pekfingret kramade av tre skott. Trycket pressade mot trumhinnorna och han kände slutstycket när det matade patronläget. En tomhylsa brände till mot hans öra när den studsade mot väggen. Han kunde inte se om hans skott hade någon effekt. Men skuggan försvann. Skrämde den jäveln. Komsi komsi här finns mer av samma sak. Det grovkalibriga automatgeväret låg klistrat mot kinden. Riktmedlen över pipan var hans förlängda öga. Allt bortom mynningen var fienden i det här läget. I ögonvrån skymtade han Petra. Trygga Petra, stadigast i stan, en jävla magiker med den där AK4:an. Backade aldrig.

“Emil. Träffade du?” Det gick inte att ta miste på allvaret i Miriams ton. Hon gick in i mission mode på kortare tid än det tog att lasta ur bilen. Alfahona to the bone. Emil kände hur pulsen slog i hörntänderna. Det var tolv dagar kvar till hans puppy duty, men strid fick alltid huggtänderna att klia. Han tog ett kort djupt andetag innan han svarade. Fokus.
“Vet inte. Nu har vi knackat på dörren i alla fall.”

Saliven rann ner i skägget. Emil svalde hårt och släppte aldrig korridoren med blicken. Mellan honom och den kaklade väggen till vänster stod Petra. Som huggen ur skånsk granit. Hennes varning nyss hade maxat deras adrenalin. Mynningen på hennes AK4 var som ett finger av död.

“Emil och Petra. Framåt.”
“Uppfattat.” Petras röst var klar som källvatten i hörsnäckan.
“Emil. Du först.” Miriam.
“Taget. Rör mig.”
“Så fort du har id på något större släpper vi valparna. Bella och Frank, håll höger, andra plattformen. Lukt och smak också, pojkar och flickor. Fram med näsor och tungor.”

Pendeltågsstationen flimrade i den gula nödbelysningen. Röken från det pyrande tåget på spår 3 svepte genom passagen där de stod. Bakom dem fanns rulltrappan de kommit ner för. Tillsammans med Bella och Frank i det andra stridsparet var de det enda levande här. Över hundra meter under markytan. Miriam, sambandsdetaljen och jourhavande valpar var trettio meter ovanför dem och hundra meter bakåt, ovanför rulltrappan. Uppdraget var enkelt på papperet: ta reda på vad som satt eld på tåget och skrämt skiten ur de lokala ordningsvakterna. Samt om möjligt hitta överlevande. Rätt höga odds på det sista där. Här ser verkligen ut som fan. Emil drog tillbaka läpparna och blottade sina värkande tänder.

Med vapnen skjutklara avancerade de genom röken. Steg för steg på det jämna golvet. Vant bytte de plats med varandra. En först, den andre strax bakom. Vikten av understöd. Plågsamt inlärt den hårda vägen.

Petra såg det först. Tåget var räfflat och grått. Två våningar. Standard SJ. Genom röken var det mer likt en kista av stål. En koloss utan liv. Det brann inte utan röken kom som andetag ur förarhyttens krossade fönster. De bakersta vagnarna var svåra att se. Det verkade komma mer rök längre bak. Hela tågsättet var rökfyllt. Genom de hela fönstren såg innanmätet ut som tarmar och inkråm. Allt i grått och gult. Och något annat.

“Vad i helvete är det där?” Petras röst var lika kall som vanligt. Men svordomen var verkligen inte vanlig. Vad i hela helvete? Emil följde hennes blick genom röken.
“Det ser ut som… ögon? Kollar.”
“Nej, vänta. Emil, jag tror jag ve…”

Ormen slog utan förvarning. Genom röken från den sista vagnen reste sig blekgröna vågor av muskler och fjäll. Huvudet kastade sig genom resterna av en vagnsdörr. Emil och Petra rörde sig som dansare i takt. Rikta. Sikta. Eld. Två pekfingrar klämde åt två avtryckare. Tomhylsorna flög i korta bågar.


Miriam hörde skotten, både genom den öppna radiolänken och genom tunnlarnas ekon. Sedan kom det hon fruktat.

“KONTAKT KONTAKT KONTAKT! Orm, stor orm, jävligt mycket orm! Spår 3, bakre vagnen. Å jävlar…”

Emils röst avbröts av skottlossning. Det var krig i andra änden av radiolänken. Miriam fattade sitt beslut.

“Släpp valparna.”


Sedan Oscar Wallén trätt fram som den förste varulven i Sverige för mer än trettio år sedan hade samhället förändrats i grunden. Han var först ut. Efter honom hade andra kommit. Mytologin hade vaknat till liv snabbt. Bäckahästar i Stockholms ström och Göta kanal. Skogsrån så nära storstäder att Naturskyddsföreningen anordnat utfärder med lokaltrafik för att försöka se dem. Det initiativet fick ett snabbt slut sedan lokalavdelningen i Falun försvunnit i skogen bakom hoppbackarna.

Det visade sig fort att ulvarna var exceptionellt väl lämpade att bli soldater. Oavsett kön var de starkare och snabbare än vanliga människor. Politikerna var nervösa över att låta ulvar tjänstgöra i Försvarsmakten. Av pragmatisk nödvändighet ruckade därför regeringen på regler som funnits sedan Ådalen 1931. För första gången på över hundra år kunde Sverige mobilisera en paramilitär styrka beredd att engagera mål på svensk mark. Mytologiska mål. Styrkan fick namnet Ulvgrupperna.

Ulvarna var dock sällsynta. Flest av de varelser som givit sig tillkänna, men fortfarande få jämfört med vanliga människor. De som sökte sig till Ulvgrupperna utnyttjades därför maximalt. Även under den tid i månaden då de skiftade hamn. Om varulvar var formidabla krigare i människoform var det ingenting mot deras kapacitet i djurhamn. Styrkan kallade sina likar i varghamn för valpar. De krävde någon som såg efter dem. Men det var också en bisarr ordlek, för en valp var långt ifrån försvarslös. I en trupp av spjutspetsar var valparna själva eggen.


Bakom Miriam gjorde Rolf loss de tunga kedjorna från de sovande valparna. Mehmet. Till vardags skitpratande datavetare. Anja. Amazon med friluftsintresse. Vid den här tiden i månaden var de styrkans tjänstgörande valpar. Rolf stack förladdade nålar i två håriga bogar. En cocktail av syntetiskt adrenalin väckte djuren. Två käftar med tänder som slaktknivar öppnades och stängdes.

“Mehmet. Anja. Ni har fått jobb.” Alfahonan Miriam. Hennes kontroll över truppen var total. Även över valparna.

“Ta ormen.”


Per Hård af Segerstad
Oktober 2018

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE