Seriekonst på väggarna

När jag var ungefär 15 år så råkade familjen besöka restaurang Prinsen i Stockholm samtidigt som Arne Ankas pappa Charlie Christensen hade utställning där. Prinsen råkar ju vara ett av Arnes stammishak, så platsen var väl vald. Jag minns inte de exakta omständigheterna – det kan ha varit i samband med min födelsedag – men kvällen slutade i alla fall med att jag lämnade restaurangen med en alldeles äkta Arne-litografi i min hand.

Länge har den varit det enda serierelaterade konstverket som hängt på våra väggar. För något år sedan var det dock som om en liten dammlucka öppnades. Sedan dess har Christensen fått sällskap av en Kellerman (Rocky), en Ekman (Lilla Berlin) och nu senast en Darnell (Herman Hedning, 91:an). Dessutom står en jättefin Emanu-bild och väntar på lämplig plats. Den sistnämnda är kanske inte en serie direkt, men den hör definitivt hemma i samma kategori rent visuellt.

Ramat in ännu en fin poster. Den här gången fantastiska ”Home” från övergrymma illustratören @Emanu_G. Kul med konst!

Ett foto publicerat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Sjukt nöjd med min nyinramade @lilla_berlin -litografi! Nu ska vi bara hitta lämplig väggplats också. #nofilter

Ett foto publicerat av Per Hård af Segerstad (@perhardafsegerstad)

Överlag är det mycket som ska få plats på våra väggar. Praktverket är fortfarande en gul vinylspelare på svart bakgrund som jag köpte på gatan i New York 2007. Det ska bli skönt att få tillgång till mer väggyta när vi flyttar till radhus i höst.

Ett monument så gott som något: Siris planka i bryggan på Stiftsgården i Rättvik. Foto: Nicklas From

Personliga monument

Här i Uppsala finns det på flera ställen små monument till händelser som för de inblandade varit omtumlande och stora, men som för resten av befolkningen inte spelar så stor roll. Jag tänker närmast på några gatstenar i centrum, som med hjälp av ingraverad text signalerar att olika par har funnit varandra på just den platsen. Mest känd är nog ”Harry och Hulda Kadunka”-stenen utanför Hambergs fisk.

Även om jag inte är personligen bekant med något av de här paren (tror jag!) så blir jag berörd av de här plattorna. Jag tror att det har att göra med både den personliga touchen och den snygga blinkningen till gerillainstallationer och gatukonst. Det är lockande att försöka åstadkomma något eget och liknande till en speciell plats i min och H:s liv. Jag låter den idén mogna och frodas lite ett tag först, tror jag.

Tills vidare har vi däremot hakat på en möjlighet att infoga vår fina dotters fina namn i ett monument av det mer praktiska slaget. Bryggan på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik håller på att renoveras, och i samband med det fick den som ville sponsra en planka och få ett namn ingraverat på den. Sagt och gjort. Inom kort ligger det en planka med Siris namn på en av de finaste platserna i Sverige. Inte alls illa som monument betraktat.

Ärm och bän

Hade en liten fundering häromdagen. I likhet med många andra postade jag den på Twitter. #bloggakort

Ready Player One utspelar sig huvudsakligen i en avancerad spelvärld. Foto: CC-BY blakespot, flickr.com

Spielberg tacklar spännande spelhistoria

För två år sedan chansköpte jag en bok som föll mig väldigt väl i smaken. Boken heter Ready Player One och är skriven av Ernest Cline. Jag säger ”chansköpte” eftersom jag gick mycket på två bokegenskaper som alltsomoftast inte har så mycket med bokens innehåll att göra: titel och omslag. I det här fallet gick chansningen hem med dunder och brak. Det är en riktig bladvändare som riktar sig precis till den målgrupp jag tillhör: populärkulturellt intresserade 70-talister som ägde en Commodore 64 på 80-talet och inte har några problem att hänga med på filmreferenser från det tidiga 90-talets amerikanska matinérullar.

Jag ska inte gå igenom handlingen här, eller recensera boken mer än jag redan gjort. Jag nöjer mig med att jubla inombords över att ingen mindre än Steven Spielberg har åtagit sig att visualisera Ready Player One på vita duken. Premiär 2016! Inte missa!

Om du efter detta känner ett sug efter att läsa boken själv rekommenderar jag ett inköp på världens bästa bokhandel: Uppsala English Bookshop.

Foto: CC-BY Krystal-T, flickr.com

High-five för våren

Idag kan vara dagen då S, elva månader, lärde sig att göra high-five.

Ville bara säga det. #bloggakort

UPPDATERING 5/4: Det var den dagen!

Svarte Orm på Intiman var en uppvisning i helsvart sarkasm och brittisk humor - med en touch av skånska. Foto: CC-BY Per Hård af Segerstad

Svarte Orm lider igen

TL; DR: Svarte Orm på Intiman i Stockholm är en föreställning som håller vad den lovar. David Batra & Co levererar kolsvart humor mot en fond av första världskrigets hemskheter.


Igår hade jag det stora nöjet att få avnjuta Intimans eftermiddagsföreställning av (dramakomedin? sarkasmorgien? pjäsen?) Svarte Orm, med David Batra i huvudrollen som Edmund Blackadder. Den här uppsättningen är baserad på den fjärde säsongen av den kolsvarta brittiska tv-serien Blackadder, och utspelar sig alltså i första världskrigets skyttegravar under 1917. Edmund Blackadder har den stora oturen att befinna sig i skiten, både bokstavligt och bildligt. Han är omgiven av trogna men inkompetenta bundsförvanter, och dagarna går åt till att försöka undvika Det Stora Anfallet som närsomhelst kan beordras av general Melchett och hans sidekick kapten Darling. De sistnämnda befinner sig bekvämt fem mil bakom fronten och har inte mycket till insikt om vilket helvete mannarna (och i ett fall en kvinna) vid fronten befinner sig i.

Jag hade mina dubier om hela föreställningen innan den väl sparkade igång. Kunde David Batra vara lika formidabelt sarkastisk och svartsynt som Rowan Atkinson i orginalet? Hur skulle Henrik Hjelt fylla ut Stephen Frys höga stövlar som den högröstade och mustaschbeprydde halvfjollan general Melchett? Och Kim Sulocki som den trogne (men illaluktande) Baldrick? Funkar det verkligen?

Svaret? Absolut, på allt ovanstående. Tempot är högt från början. Framförallt Blackadders repliker är väldigt långa och innehåller oftast en långsökt och skruvad liknelse. David Batra gör rollen till sin egen och levererar en tempofylld Blackadder på klingande malmöskånska. Övriga på scen hänger med i svängarna och den komiska tajmingen håller. Det är inte lika nattsvart som i originalet, men inte heller långt därifrån. Scenlösningen är smart och snabb. De få musikstyckena som ibland bryter av det hela är inte alltid lika smarta och/eller naturliga, men de balanserar tempot i det hela så att en får tid att andas lite. Det är inte så att jag skrattar högt hela tiden, men fnisset ligger hela tiden där och gror. När Baldrick får ordern att ”förneka allt” under en krigsrätt (jag säger inte vem som står inför rätta, men ni kan säkert gissa) och Kim Sulocki svarar kort och helt uppåt väggarna på de korta frågorna från åklagaren kan jag inte hålla mig. Det finns flera sådana korta stunder, när den kolsvarta humorn levereras på ett sådant självklart sätt att det inte går att hålla skrattet inne längre.

Humorns motvikt, allvaret, har självklart sin plats också. När hela handlingen utspelar sig under en av de blodigaste konflikterna som världen skådat vore det konstigt om det inte fanns stunder då skrattet fastnar i halsen. När det oåterkalleliga slutet kommer så landar det hela i en tankeställare om hur obeskrivligt korkat och dumt det är med krig. Skrattet må vinna med hästlängder under större delen av föreställningen, men det vore inte samma sak om inte slutet var en magsmocka som känns.

David Batra och Henrik Hjelt pratade om bland annat detta med Malou i våras.

Jag gillade den här versionen av Blackadder. Skådisarna, scenen och manuset håller hela vägen in i mål. Det är inte Rowan Atkinson & Co, men det som är fungerar absolut.

P.S. Här är en scen från originalet, när general Melchett besöker trupperna. Den är också med i scenversionen, förnämligt översatt. Utom den tämligen oöversättliga sångtexten.

Producenten Pernilla Månsson Colt, experten Knut Knutson och programledaren Anne Lundberg ser fram emot nya inspelningar för Antikrundan 2015. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.

Välkomna till Uppsala, Antikrundan

Möts av glada besked på morgonkvisten; Antikrundan, en favoritproduktion sedan länge, kommer till Uppsala i sommar! Inspelning sker på Uppsala Konsert & Kongress lördagen den 22 augusti. Knut & Co har inte varit här sedan 2001 (och då bodde jag fortfarande i Falun), så oddsen är goda för att det har flutit upp ett och annat spännande ur folks djupaste skrymslen och garderober sedan dess.

Ämnet ”Vad skulle du ta med till Antikrundan om du fick chansen?” har dryftats vid flera tillfällen. Nu senast i höstas, under en lunch med nya kollegorna. Då hade jag blicken riktad på ett gammalt tvättfat i porslin, som jag vet kommer från min farmors mors hem i Falun. Proveniens ftw! Nu har jag några månader på mig att komma fram till vad som ska tas med. Det klart uttalade målet är i alla fall att stå i den där kön i augusti. Häng med vetja!

Diskussionsregler

I dagens debattklimat kan jag tycka att det svingas lite för vilt. Om ord vore knytnävar så skulle det finnas ett stort antal friskt blödande debattörer där ute på barrikaderna. Tur att en verbal tjotablängare inte är detsamma som en knogmacka. Hursomhelst! Jag sprang på ett rätt bra flödesschema med några enkla förhållningsregler för hur man diskuterar. Originalet är på engelska, så jag har tagit mig friheten att översätta det hela. Om vi alla nu bara kan enas om att hålla oss inom ramarna för de här enkla instruktionerna så tror jag att det metaforiska blodet kanske kan sluta skvätta så förbenat. Varsågoda.

Vår diskussion

Tack för att du vill diskutera det här ämnet med mig! En diskussion är en dialog mellan människor, där deltagarna i diskussionen är villiga att ändra sina åsikter om det är klokt att göra det. Ibland blandar vi ihop ”diskussion” med ”debatt” eller ”föreläsning”. Sådana icke-diskussioner är ett rent slöseri med tid, eftersom alla inblandade parter är ovilliga att byta synsätt.

För att inte slösa bort vår tid får du gärna använda den här enkla guiden för att avgöra om vi verkligen kan ha en diskussion om det här ämnet.

Det går bra att ladda hem den här guiden som PDF också.

Flödesschema för diskussioner

Det här med att börja blogga (igen)

Jag har funderat på det här med blogg ett tag nu. ”Alla” gör det ju, mer eller mindre. Och har så gjort sedan sent 90-tal, verkar det som. Under min tid i den förra IT-bubblan (den som small med buller och bång cirka 2002) hade jag en hemsida där jag faktiskt plitade ner lite text i vad som skulle kunna klassas som en blogg. Detta innan uttrycket ”blogg” ens var uppfunnet. Lite stolt. Sedan dess har jag legat lågt på området. Fram tills nu.

Jag har ingen aning om var det här är på väg, men det känns rätt… fint? Bra? Det sägs att en av grundpelarna i det här med bloggande är att ha en genomtänkt strategi med det som skrivs. Helst verkar en behöva hålla sig inom vissa givna ramar och åtminstone försöka vara konsekvent när det gäller ämnen. Fan tro’t. Det gäller inte mig. Här kan komma högt och lågt. Spänn fast säkerhetsbältena, fäll upp stolsryggen, ge dig själv en kopp kaffe innan du serverar ditt barn. Nu åker vi.